Då har jag tagit den sista av de sex sprutorna. Det har gått bättre och bättre i veckan, men ikväll blev jag hur feg som helst. Jag hade stora svårigheter att köra in den i magen. Har ingen aning om varför. Jobbigt var det iallafall. Men nu är den tagen. Imorgon bitti bär det av till sjukhuset för att mäta hormonnivåer och kolla äggblåsor. Det hade varit himla skönt om de kunde säga att jag bara behövde ta den där sista sprutan innan de ska "plocka" ut äggen. Men vi får väl se. Spännande är det.

Då var det dags för första sprutan. Jag satt vid köksbordet och hade plockat fram det jag behövde. Pennan laddades och nervositeten ökade lavinartat. Maken peppade mig så sött och jag kände att det var lika bra att bita ihop och köra in den. Jag knep i lite hud, hade det rätta handgreppet om pennan och förde långsamt in den i magen. Mitt när jag satt där med nålen i mig kom tanken "vad i helvete sysslar jag med? Är jag inte klok?". Jag försökte trycka på toppen på sprutan och det gick inte alls bra. Jag fick trycka i omgångar och paniken började så smått sprida sig. När jag fått i mig hela mängden skulle jag försöka räkna till tio och maken hjälpte till. Visste inte om jag skulle vara glad för hans stöd eller irriterad för hans tio var mycket längre än mina. Till sist fick jag dra ut den och sen började den verkliga mardrömmen. Jag kände hur jag höll på att svimma. Det susade för öronen och det började svartna för ögonen. Jag mådde fruktansvärt illa, svettades och hade svårt att andas. Maken sprang som en galning och fixade allt jag ville ha: kall saft, en blöt och kall handduk och golvfläkten på.
Jag kan väl lugnt säga att det var en fruktansvärd upplevelse men jag kände mig sååå stolt när jag mådde lite bättre senare. Jag hoppas inte att alla sprutor blir lika "intressanta".

Dessutom trodde lilla godtrogna jag att jag skulle få slippa nässprayen nu när jag började med sprutor. HAHAHA. Nej! Dock behöver jag bara ta i ena näsborren, men fortfarande tre gånger om dygnet, kl 06, 14 och 22. Sköterskan skrattade bara åt mig i luren igår när jag frågade om jag skulle sluta med sprayen och berättade istället glatt att jag ska hålla på att ta den under HELA behandlingen! Yay.

Det blir nog bra.

Idag var vi på sjukhuset. Till min naiva förvåning var det inte bara vi som fått tiden 8.15 för provtagning och undersökning utan även 4 andra par. Så det var bara att få en nummerlapp och gå och sätta sig.
När det var min tur att gå och ta blodprov följde maken med mig. Alla andra kvinnor var så himla hurtiga och modiga och har tydligen ingen sprutskräck som jag.
Väl inne i rummet segnade jag ner i stolen och den mycket snälla och tålmodiga sjuksköterskan påpekade att hon såg att jag inte var så förtjust i situationen. Det gick dock bra och ganska snabbt för att vara jag. Efter det fick vi sätta oss i väntrummet igen och vänta på vår tur ytterligare en "stund" för att få träffa läkaren. Väl där gjordes ett ultraljud och tjockleken på livmoderslemhinnan kontrollerades. Jag beundrar läkarna som så lätt kan se och urskilja alla olika grå och svarta prickar och annat på ultraljudsmonitorn. "-Ser du den där grå pricken?" frågade läkaren oss när jag låg där med benen i vädret och med en stav med plasthandske och glidmedel på djupt upp i mig. -Ja, svarade vi båda, men uppenbarligen var jag på helt fel prick när hon började dra linjer hit och dit för att mäta. Kände mig lite som Rachel i Vänner när hon inte hittar fostret på ultraljudsbilden. Får väl be läkaren nästa gång att ringa in vilken prick jag ska kolla på så att även jag ser.
Tydligen såg det bra ut och vi fick ännu en gång gå ut och sätta oss, men nu ute i korridoren. Efter en stund fick vi träffa en annan sköterska för att få lite utbildning i hur jag ska ta sprutor. Vi kom in i ett rum och fick sätta oss i en soffa. På soffbordet låg det lite olika kartonger, kanyler och sprutor som vi skulle gå igenom. Vi började (ganska opedagogiskt) med den sista sprutan jag ska ta. Sköterskan tog fram en spruta och en gigantisk nål (den var faktiskt stor och grov och det säger jag inte bara för att jag är livrädd för nålar). Jag trodde jag skulle svimma då jag tänkte att en sådan nål kan jag aldrig sticka mig med och fantasierna började skena iväg med mig i en rasande fart som om de hade eld i baken. Men det visade sig att den bara behövdes för att blanda två behållare med vätska och en med pulver. För injicerandet behövdes en betydligt tunnare nål. Jag andades ut.
När den var visad gick vi över till "pennan" som jag ska använda. Det var hur lätt som helst att ladda den med vätska, nål och dosmängd. Jag fick göra detta själv för att visa, injicera i papper, dra ut och plocka isär. Jag fick t o m beröm för att jag var en sådan duktig elev. :) Ja, jag erkände att jag är lärare.
Efter att ha visat undrade sköterskan om jag vill prova att sticka mig i magen, men jag hoppade glatt över detta erbjudande. Sticka mig frivilligt bara för att? Aldrig i livet!
Hela besöket där tog över två timmar och jag var lite mör.
På eftermiddagen ringde de sen för att meddela hormonvärdet och imorgon och sex kvällar framåt ska jag injicera 150 mg.
Åh vad jag längtar till imorgon kväll. :/

Då har man alltså börjat proppa sig full med hormoner. Spännande måste jag säga. Tre gånger om dygnet ska jag ta nässpray. Jag får inte missa eller rucka på tiderna.
När jag tagit dem har jag fått vallningar och kan på 10 sekunder bokstavligen talat se ut som om jag nyss badat med kläderna på. Den lilla sexlust som jag hade innan lyser med sin frånvaro. Den har nog åkt på semester till något soligt paradis med en massa hunkar.
Jag sover dåligt och mina känslor åker berg- och dalbana. På 5 minuter kan jag gå från att vara jätteglad, till skitirriterad så att jag skulle kunna slå ihjäl maken för någon patetisk anledning som man måste leta i mikroskop efter till att slutligen bli jättedeppig och börja gråta. Hurra för hormoner. Om man skulle vilja ha ett effektivt krig eller något skulle man bomba med hormoner. Vilken slav man är under dem. Det är smått skrämmande.
Och förutom dessa få (tro mig, man kan ha hur många biverkningar som helst av denna nässpray) är det risk att man kan gå upp i vikt. Och hur kul är det när man hela våren och sommaren kämpat med att försöka gå ner i vikt?