Idag är jag och maken grannevakt. Grannfrun har opererats (titthål) och hennes make är iväg över helgen. Så vi har henne hos oss. Ser till att hon får mat, smärtstillande, vätska och sällskap. :) Det går bra och är trevligt. Vi kan ju inte låta henne vara hemma själv när hon är nyopererad. Jag vet ju själv hur orörlig man är p g a dessa tre små hål i magen.

Så det har tittats på film, tv och ätits lunch. Snart ska vi laga middag. Jag och maken får inte mycket gjort, men det gör inte så mycket. Jag har menssmärtor så jag är inte så mobil ändå. Så kvällens konsert i Norrköping är nog inställd för vår del. Jag får se om jag klarar det.

Men jag har klarat av att pyssla lite, vilket jag är glad över. Jag har stämplat upp och färglagt de senaste stämplarna samt skannat och lagt upp de senaste korten i pysselbloggen. Så lite nöjd känner jag mig. :)

Jag åkte till vårdcentralen och var där i god tid till kl 10 när jag skulle få träffa en psykolog. Vi tog sovmorgon idag och det var skönt.

När jag kom in i receptionen satt samma sura kärring som alltid där. När jag sade mitt namn sa hon att jag skulle träffa min husläkare. Nej, förklarade jag vänligt. Jag skulle få träffa en psykolog. "Det har vi ingen och hon som jobbar med sådana saker jobbar bara på måndagar." Jag förklarade då att sköterskan i telefon lovat mig att jag skulle få prata med en idag och att det var akut. Den tidigaste tiden jag kunde få var 8/10. Jag sa då att jag inte kan vänta så länge. Men det enda jag fick göra var att sätta mig i väntrummet och vänta på läkaren. Tårarna och ångesten kom som på beställning. Jag lyckades ringa maken och förklara läget medan jag grät i telefonen.

Efter ett tag fick jag komma till ett undersökningsrum och vänta ytterligare några minuter innan läkaren kom. Som alltid utstrålade han samma känslolösa, ointresserade värme. Han undrade vad jag ville och jag berättade att jag pratat i telefon med en sköterska som lovade mig psykologkontakt. Det tyckte han lät konstigt. Så han undrade vad jag ville att han skulle göra, sagt på ett ganska nonchalant sätt, varpå jag svarade att jag inte ville ha någon medicin förrän jag fått prata med en psykolog och i så fall kommit fram till det tillsammans med den personen. Jag berättade att det skulle skickas en remiss till dem och han gick och kollade, men ingen remiss fanns där om mig. Jag fick ett papper om en psykologiutbildning på universitetssjukhuset som tydligen har lite folk man kan prata med. Sen var det besöket över.

Vid det här laget mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag grät ut till bilen och satte mig och bara tjöt. Lyckades ringa maken och förklara läget. Han lovade att han skulle försöka få tag på terapeuten på sjukkhuset som skulle skicka remissen. Efter ett tag lyckades jag ta mig hem i bilen.

Nu är jag hemma och känner mig förstörd. Jag har fått tag på min handläggare som skulle se vad företagshälsovården har ett erbjuda. Annars får jag ta och ringa till sjukhuset och höra. Jag hade i min naiva värld trott att jag skulle börja få hjälp idag och istället är jag på ruta ett igen. Den panik jag känner nu oroar mig mycket. Jag vet inte hur länge jag ska orka det här. Det känns som att jag inte blir tagen på allvar. Hur långt ska det behöva gå? Jag orkar inte kämpa för att få hjälp. Jag behöver bara hjälp. NU! Det är som att be någon som håller på att drunkna att hitta något att hålla sig flytande på. Och jag känner att jag är på god väg att drunkna. Jag ger snart upp. Jag orkar snart inte längre när jag inte får någon hjälp. Det här bakslaget har tagit väldigt hårt. Jag trodde verkligen att jag skulle få hjälp.

Maken är snart på väg hem. Handläggaren ringde och tipsade mig om att ringa sjukvårdsupplysningen och få hjälp där. Företagshälsovården kunde inte hjälpa mig idag, så handläggaren skulle ringa dem igen på måndag morgon. Så vi får väl se vad som händer här.

Jag bara undrar en sak. Vill samhället och sjukvården att fler ska begå självmord? Löser det problemen för dem? Det gör det inte för de stackars anhöriga iallafall. Nu menar jag inte att jag tänkt begå självmord, men tanken på att bara få slippa allt skit lockar mer och mer när jag inte får någon hjälp och faktiskt försöker få den hjälp som jag tycker att jag förtjänar och behöver. 

Tack Grodis för att du är så go och omtänksam och tar dig tid till mig på MSN.

Tack maken för att du kommer hem till mig igen trots att du behöver jobba.  

Ikväll har jag tagit en liten bok (Nalle Puh-motiv) och fyllt i vad jag har för pyssel i stora drag. Alla dynor av olika slag och annat. Jag orkade inte fylla i allt, men det mesta.

Men för att jag skulle känna att jag gjorde något kul också idag så har jag börjat med födelsedagskortet till brorssonen som fyller fem nästa lördag. Jag har kommit en bit med det. Men nu blir det inte mer pysslande ikväll. Jag har ganska ont i axlarna och nacken, så nu blir det att titta på Heroes på TV4 och sen blir det sängen. 

Eftersom jag inte fikade åt jag ingen frukt. Men jag har ätit russin. Jag hoppas det är bra det med.

Vatten har jag varit sådär med idag tyvärr. Men lite har det iallafall blivit. Och bara en capp. :)

Ojojoj. Ensam i stort sett på hela min avdelning, rapporter som bara krånglar, inga pauser i eftermiddag, stel i axlarna, trött i huvudet för att glasögonen ligger så fint hemma, m m.

Lagom när jag hade fått till första rapporten m h a en jättegullig arb.kamrat i Sthlm ringde mannen som beställt rapporten. Den var ju "fin" men han ville ha fler och andra summor samt för tolv månader tillbaka (vilket han över huvudtaget inte skrivit i rapporten). Jag fick förklara så vänligt jag kunde att det system som gör dessa rapporter inte gör fler summor utan han fick vackert räkna ihop det han behövde m h a de siffror han fick i rapporten. Och efter samtalet fick jag göra en ny rapport till honom.

Den andra rapporten tog också tid att göra. Jag trodde den var klar när jag väl såg att filen var färdig, men nej nej. Av någon anledning lämnade Excel vissa(läs: väldigt många) fält tommar, som jag fått fylla i förhand och gå in och hämta dessa uppgifter i ett annat system. Men hon som till slut fick rapporten nu för en stund sen mailade glatt tillbaka och var jättenöjd. Tur att man kan glädja vissa iallafall.

Detta har lett till att jag inte hunnit ta någon fika i eftermiddag. Fast det gjorde inte så mycket eftersom jag tycker det är tråkigt att fika ensam. Så tomt är det här.

Men om ett tag ska jag sluta. Då ska jag bege mig på en liten liten shoppingrunda innan jag och maken möts vid bilen för att åka hem.

Jag fattar bara inte hur jag ska orka jobba lite i förrådet idag. Jag har dock kommit till insikt att det är viktigare att förrådet och garaget blir klart än att jag lagar en massa mat och fryser in. Så det blir förråd/garage i helgen och sen får det bli matlagning om 2 helger istället. Det blir nog bra.

Imorse vaknade jag med att vara totalt igentäppt i näsan och bihålor som spände. Egentligen borde jag nog inte jobbat, men jag tog mig upp och nu sitter jag här. Maken fick dock köra.

Dessutom är jag själv idag då arb.kamratens sambo är dålig och hon måste stanna hemma. Det är inget jag tänker berätta här. Men jag lider med henne och tänker på henne.

Som pricken över i:et har jag idag fått reda på att två gigantiska rapporter som vi hoppades kunde göras med ett smidigt program, som är designat just för det, kunde användas för dessa rapporter. Men ack nej. Så jag och en i Stockholm försöker nu göra dessa två rapporter manuellt. Den ena ska vara klar imorgon. Och personen som vill ha den går inte att få tag på då jag behöver få lite specificerat för att han uttryckt sig otydligt. *suckar*

Så jag har ingen aning om när jag slutar idag. Jag känner att jag inte hinner ut och äta lunch med maken då vi skulle fira att vi hittat bil (och därmed inte har med oss något ätbart alls). Det är ingen god lunch på restaurangen som finns i huset. Jag har glömt mina glasögon hemma så jag känner hur jag sitter och spänner mig för att se bra.

Hur ska denna dag sluta? Jag känner mig redan jättestressad och vill inget hellre än att åka hem och lägga mig under täcket. Ångesten börjar redan knacka lite fint på axeln så att jag inte ska känna mig så ensam. Men jag försöker vänligt säga till att jag inte har tid att må sämre och försöker andas lugnt. Jag är bara människa. Jag hoppas jag kan hålla det hela dagen.

Ville först skriva att vi är med bil.  Men jag tror att allt för många skulle läsa fel av misstag och läsa barn istället för bil och vill inte att någon ska feltolka.

Jo, vi har beställt en bil idag.

Maken kom och hämtade mig. Vi skulle åka till  Toyota först för att provsitta en Avensis. Efter det vidare till några andra bilhandlare för att prova ytterligare några modeller.

Maken provade en Avensis. Efter det fick vi prata med samma säljare som sist. Vi ville veta om de fått in några nya modeller, vilket de inte hade. Säljaren kom ihåg vad vi önskade och vi pratade mycket fram och tillbaka. Vi gick in på hans kontor och han fick räkna på vad en ny skulle kosta oss. Vi fick ett förslag, tittade på det och tvekade lite. Då sänkte säljaren priset och vi fortsatte diskutera. Maken tvekade fortfarande vilket ledde till att säljaren sänkte lite till. Vi skulle få det priset om vi slog till idag. Och jag tror att vi fick ett bra pris för alla saker vi fick med.

Det blev en Toyota Avensis 2.0 business med tonade rutor, dragkrok och vinterdäck. Färgen är Light Olive med mörkgrå säten. Jag är övertygad om att den kommer att bli skitläcker. :)

Jag är så fantastiskt glad att vi slipper leta bil mer. Jag känner mig nöjd med vårt val och det gör även maken, även om han alltid får ont i magen när vi gör så här stora affärer och så även denna gång. Men det går snart över.

Nästa månadsskifte bör vi få den. Det är bra. Då har vi några veckor på oss att få iordning i garaget, vilket behövs. Så det är bra att vi får lite eld i baken. :) 

Jättetrött

Arbetstorka

Grått ute 

Velig

Ilsken ibland

Långsam

Lullig men nykter. Borde äta?

Hösttrött

Envist

Mullig

Uttråkad?

JA!