Om en vecka är vi på sjukhuset den här tiden. Då ska vi förhoppningsvis få reda på om vad läkarna anser om våra chanser till fler IVF-er, eller om vi ska förbli barnlösa.

Naturligtvis kommer vi att lyssna och gå efter de rekommendationer de kommer med. Att riskera mitt liv är inget vi tycker är roligt.

Men jag är orolig och försöker förlika mig med tanken att de troligtvis kommer att säga att de inte anser att vi ska göra ett nytt försök p g a förhöjda risker. Jag vill inte riktigt veta hur det kommer att påverka oss, samtidigt som jag måste förbereda mig på just detta.

Flera har sagt till oss att adoption finns ju.

Ja, det finns det, men just nu är det inget för oss. Inte för mig iallafall.

Jag är helt övertygad om att jag kan älska ett barn som inte är mitt genetiskt. Det har inte med det att göra. Men jag känner just nu att jag inte klarar av den psykiska stress och press det innebär. Alla prövningar, all tid, all ovisshet m m. Jag är inte så stark psykiskt att jag klarar det nu känns det som och frågan är om jag kommer dit. Det vet jag inte.

Men jag hoppas ändå att vi verkligen kan få besked nästa vecka. Att gå i ovisshet som vi gör nu är inte alls kul. Jag vill veta så att jag vet vad jag har att gå efter och hur jag ska försöka förhålla mig till det.

Vi gav oss iväg i god tid idag. Vi såg nämligen i tisdags att det var ont om parkeringsplatser då när vi var på väg hem. Så istället för att vara sent ute och stressa, åkte vi som sagt i god tid.

Det fanns överraskande gott om platser när vi kom. Maken tryckte biljett och vi gick långsamt mot sjukhuset och hissarna. Jag kunde inte gå så fort p g a äggstockarna, men det gick fint. Mådde sådär när jag åkte hiss, vilket inte var en trevlig upptäckt.

När vi kom till receptionen var det gott om folk där och vi fick vänta. Jag började känna mig lite stressad men vi hann fint ändå. Vi gick och satte oss i väntrummet längst ner och väntade. Klockan blev 13.00 och sen tickade den vidare. Jag började bli nervös att de glömt oss eller missat oss. Men en läkare kom och vi fick gå in och sätta oss i ett rum.

10 ägg plockades jag på.

2 ägg var inte tillräckligt mogna

7 ägg befruktades- samtliga m h a ICSI (mikroskopbefruktning)

4 embryon fick toppkvalitet

1 embryo till idag

3 till frysen

Jag och maken blev så himla glada så det måste ha sett lite underhållande ut att betrakta oss. Vi kunde knappt fatta det. Alla spänningar jag haft fram till idag släppte och jag blev nästan tårögd där jag satt.

Efter beskedet fick vi gå in ett bås (eftersom vi var först fick vi välja och vi valde samma med fönster som i tisdags). Att byta om idag var en sådan enorm skillnad mot förra gången. Idag kramades vi, log, pussades, kramades och allt kändes mycket bättre.

Strax blev vi hämtade och jag fick sätta mig på britsen. För femtioelfte gången fick vi uppge namn, personnummer och IVF-nummer. Allt gick jättesmidigt och idag kunde jag t o m se katetern på skärmen.

Nu är vi hemma igen. Jag har fått gå och kissa och ligger nu i soffan med en proggis i mig och är såååååååå lycklig! Jag ligger och ler hela tiden och allt känns så fantastiskt bra. Om två veckor, torsdagen den 24/5, ska jag gravtesta. Jag hoppas så att vi lyckas. Jag ska faktiskt tänka och ha inställningen att vi SKA lyckas denna gång. :)

Jag måste ju bara berätta vad maken sa när vi kom hem och blev mötta av katterna. "Nu är vi hemma alla tre", sa han och tittade på dem. Jag tyckte det var så gulligt sagt. Nu jävlar bajbi ska det bli bulle 2007 och bebis 2008! :)

Det är också nu jag övergår att lägga mina inlägg från IVF till graviditet, eftersom vi tektiskt är det även om embryot inte fastnat ÄN. ;)

* Svullen

* Får jätteont i magen när jag blir för kissnödig

* Trött

* Inget illamående alls (har mina akupressurband fall i fall)

* Inga humörsvängningar utan ganska jämn och fin (tycker jag i allafall)

* Blir hungrig fort och mätt lika fort

* Har samma fart när jag ska göra saker.

* Kan än så länge ta djupa andetag (jämfört med förra gången)

* Det går bra att ta proggisarna

* Förbättrat luktsinne redan

* Lite småömma bröst emellanåt (betydligt känsligare än innan)

Eftersom jag var lite dålig med att skriva förra gången kommer jag inte ihåg när jag började må illa. Jag vill inte må illa, men om jag inte känner av något illamående denna gång, kommer jag att tro att något är fel. Dumt. :( Men jag ska försöka vara duktig och glädjas för varje dag och hoppas på att ingen blödning kommer utan att vi lyckas.

Idag är det en stor dag. En dag när jag ska bli rik. Rik på att få ett embryo insatt i mig.

Även om jag hållt på med hormoner sen den 26:e mars, känns det ändå lite overkligt.

Är vi redan här?

Hur ska det gå?

Kommer det att gå vägen denna gång?

Men solen skiner och himlen är blå. En underbar dag som jag hoppas är någon riktlinje för hur det ska gå med vår graviditet. :)

Maken är hemma idag och ska jobba lite nu på morgonen och förmiddagen. Sen åker vi in tillsammans. Det är ju självklart att han ska vara med när vårt lilla embryo blir en del av vår familj. :)

Men nu blir det frukost. Jag är jättehungrig!

Jag återkommer senare idag med info om hur många embryon det blev totalt. Min gissning är att det blev som förra, d v s ett som går att använda och ett som inte går att frysa in. Men jag hoppas ju på bättre. Fast då hade vi 17 ägg och det det gick så. Visserligen fick soldaterna hitta äggen själva. Denna gång är det 10 och de använder assisterad befruktning, sk ICSI. Så vi får väl se. :)

RMC har inte hört av sig idag. Det bådar gott, för då har det blivit minst ett embryo iallafall. Nu får vi bara hoppas att det är några till som kan frysas in.

Så det känns ju bra.

Annars är jag öm och svullen. GÅR (kan inte springa) på toaletten varannan timme. Har varit sämre på att dricka vatten i eftermiddag, men det beror mycket på att jag sovit några timmar. Det behövde jag tydligen.

Nu är maken hemma. Det är skönt. Han hade handlat jätteduktigt. Han hade t o m köpt choklad till mig samt varsin Tip Top. Han är så himla söt. :)

Imorgon jobbar han hemifrån och åker med mig till sjukhuset för insättning. Sen är det bara att hoppas på det bästa och att jag sköter mig.

Tänkte jag skulle väga mig idag, bara för skojs skull, men det var meningslöst. Vågen ballade ur och visade helt tokigt fel. Så det var bara att kliva av och strunta i det.

Jag har haft sällskap idag när jag vilat. Pluttan och hankatten har turats om att vila hos mig. Pluttan låg t o m uppe på magen och värmde så mysigt. :) 

Varje gång jag reser mig känns det rejält i magen. Får även sätta mig ganska lugnt, annars gör det ont. Så bäst mår jag när jag ligger ner, vilket jag verkligen försöker. Dricka mycket försöker jag också. Snart har jag druckit en liter. :O

Annars är allt bra förutom min trötthet.

Jag har ätit lunch. Det var gott, men jag orkade inte allt.

RMC ringde innan. Imorgon kommer de att fråga om det är så att det finns embryon för frysning. De slänger aldrig något utan att fråga. Så det kändes ju lugnt och tryggt. Och annars har de inte ringt hittills, vilket jag verkligen inte hoppas heller.  Det betyder ju då att iallafall ett embryo är bra för instättning. Snälla ge oss nu några stycken till frysen också.

Maken hade drömt inatt om att nästan alla blivit befruktade och att allt gick bra. Jag gillar hans positivism. Jag hoppas han har rätt. Jag har aldrig hoppats mer att han har rätt än nu. Han är verkligen övertygad om att detta kommer att gå jättebra, att vi kommer att få en bebis i vinter.

Hoppas, hoppas, hoppas! 

Trots att det gått bättre idag än förväntat, är jag ändå jättetrött idag. Jag har legat nerbäddad under täcket i soffan och kunnat sova iallafall en timme. Känner mig lite seg och är öm i magen, så jag har tagit två Panodil. Man behöver ju inte ont i onödan. :)

Det har börjat regna och regnar rejält emellanåt. Det behövs, även om det inte är så roligt, men eftersom maken redan är hemma så är det ganska mysigt.

Jag undrar när jag får middag. ;) 

Kl 07.35 var vi på sjukhuset. Jag lyckades strula till makens högkostnadskort. Jag trodde han skulle få frikort nu, men det skulle han ju inte alls, men när sköterskan upptäckte det hade hon kladdat och fick därmed skriva ett nytt högkostnadskort till honom.

Väl där sen fick vi träffa en sköterska. Hon kollade våra uppgifter och maken var imponerad över att jag kunde vårt IVF-nummer. Han glömmer så lätt att jag har sifferminne. :)

Efter kollen fick maken ett provrör (bara ett denna gång). Jag blev faktiskt erbjuden att få följa med, men det enda jag ville var att lägga mig ner då det stramade och spände. Så jag blev visad till ett "bås" med fönster. :) Jag bytte om och lade mig ner. De hade satt in en radio i rummet så det blev ju lite "roligare" när man kunde lyssna på musik. :)

Ganska snart kom maken. Jag tyckte det hade gått ovanligt fort, men jag var ju tacksam för det eftersom jag ville ha honom där när de skulle sätta in en kanyl i armen. Tydligen var det inte så lätt. Mina vener springer och gömmer sig eftersom jag har svårt att slappna av. Dock gick det ganska bra idag, men den gjorde faktiskt ont även efter den var ditsatt.

Efter detta var det bara att vänta. Jag fick saft och skulle ta en Panodil, vilket jag också gjorde. Jag låg och försökte läsa och höll på att somna och maken likaså i en stol.

Strax efter 10 blev vi hämtade. Jag fick gå på toa och maken fick ta på sig en gul rock, tossor och en snygg grön mössa. Jag behövde bara ta på mig mössan. Jag var väldigt förvånad att jag inte fått något lugnande, samtidigt som jag var stolt över att jag inte behövde något, för jag var verkligen lugn.

Väl inne i plockningsrummet kollades blodtryck. Jag tvättades av, fick kuddar under armarna, kanylen blev spolad med koksaltlösning, jag fick gröna dukar på benen och under ändan. Lite instruktioner om att det skulle kännas men inte göra ont. Men det gör det! På mig gör det så iallafall. Jag skulle ta djuuuuuuupa andetag, slappna av och ligga alldels stilla. Fick smärtstillande i två omgångar. Hade jag fått bestämma hade jag velat ha mer. Men men. 18 äggblåsor hade man hittat. En sköterska fick t o m trycka på vänster äggstock så att läkaren lättare skulle hitta de sista äggblåsorna.

När allt var klart fick jag i lugn och ro resa på mig. Jag mådde bra och kände mig inte det minsta yr eller groggy, vilket var skönt. Vi fick gå in till vårt bås igen och jag fick ligga ner i en halvtimme innan jag fick resa mig.

Efter ett tag kom sköterskan tillbaka med recept samt en ny lapp. 10 ägg hade de fått ut. På torsdag kl 13 ska vi dit för instättning. Innan plocket frågade läkaren om de fick sätta in två embryon om det inte var toppkvalitet på dem och vi svarade att de gärna fick. Huvudsaken var att vi får barn och tvillingar har vi inget emot.

Eftersom makens små soldater var lite slöa idag (när de hade kollat) kommer samtliga ägg att bli befruktade med ICSI, d v s att biologen tar en spermie och för in i ägget. Så det känns som att vi borde ha lite större möjlighet att få fler ägg befruktade denna gång. Hoppas som tokar gör vi iallafall.

Skulle inte något bli befruktat alls ringer de oss imorgon.

Eftersom det var vår andra äggplockning visste vi att sjukhusets fika inte var särskilt rolig. Så vi hade ju egna mackor, festis och choklad med oss. Så, så fort jag fick sitta upp igen började vi fika. Det var väldigt efterlängtat när man inte fått äta på 14 timmar. :)

Jag mådde oförskämt bra hela tiden och 11.50 bad jag sköterskan att hon skulle ta bort min kanyl då den gjorde ont. Hon var väldigt skeptisk och undrade hur jag mådde, men när jag sa att jag mådde bra och hon såg att det faktiskt var så, blev jag av med den. Men det var viktigt att jag stannade totalt två timmar efter plock. Inga problem tyckte jag. Jag hade en bok med mig och maken gick snart ner för att ta ut progresteron. Så när jag var klar gick jag ner och mötte honom på apoteket. 

Så ikväll börjar jag med proggisar igen i 20 dagar framöver. Jag ska ta och räkna ut när det är ganska lagom att jag tar dem.

Nu ska jag ta och äta min andra macka, sätta på en bra film och vila lite i soffan. :)