Imorse kom jag på att jag skulle få en ny telefontid till RMC. Så det fixade jag. Problemet var bara att tiden var 07.35, när vi åker till jobbet. Och eftersom maken inte gillar att använda sitt handsfree, fick han heller inte köra. Så det fick jag göra som hade skitont i magen.

Så med väskorna i bilen och vetekudde i knät körde vi iväg. Mitt på motorvägen ringde mobilen och han berättade sitt ärende för en annan sköterska än "nurse hell" som jag nu hädanefter kallar hon från igår. Allt verkade gå fint ända tills han sa mitt namn. Då verkade nurse Hell höra detta och började blanda sig i samtalet och sköterskan i telefon började säga samma sak till maken som Hell gjorde till mig igår. Maken blev lite irriterad och förklarade att vi inte behövde terapeuttiden om vi inte fick träffa läkaren. Och så höll de på några minuter fram och tillbaka. Dessutom bröts samtalet två eller tre gånger (fortfarande på E4:an ganska nära sta'n).

Maken fick verkligen poängtera att det var för att veta var vi stod - om vi överhuvudtaget har en chans eller så för att kunna gå vidare.

Han var jätteduktig. 

Det slutade med att sköterskan skulle prata med läkaren och återkomma till maken.

När jag skulle äta lunch ringde min mobil. Det var maken som berättade att vi fått en tid den 21/8 på förmiddagen. Det är så skönt att vi fått en tid. Att förhoppningsvis få svar så att vi vet var vi står i det hela. Så nu längtar jag till den dagen.

Sådärja. Nu behöver jag inte undra längre var min långtida följeslagare är. För den har hälsat på igen och har gett mig de välbekanta magsmärtorna som även går bak i ryggen. Men smärtorna är INGET mot smärtorna på midsommaraftonsnatten! De är bara en bråkdel, även om jag har ganska ont.

Det är skönt att veta att kroppen "fungerar" fortfarande iallafall. 

Maken har varit jättegullig och betalt auktionerna jag vann samt skaffat mig ett sparkonto för mer kortsiktigt sparande.

Minstingen busade med oss nu ikväll och vägrade komma när jag kallade på henne. Jag kämpade för att jag inte skulle få ångest och jag hittade henne till sist. Maken mötte oss från andra hållet och hon sprang så gärna och mötte honom eftersom hon visste att om jag fick tag på henne skulle hon bli inburen. :) Men det blev hon ju ändå. Det är inte lätt att vara liten, söt men ite så värst smart.

Jag har packat ner lamineringsplast samt sorteringsfickorna i makens väska. De ska lamineras imorgon på makens kontor. Det ska bli skönt att det blir gjort. Sen när jag får de andra stämplarna ska jag göra till dem också. :) Fint blir det. Sen ska jag pilla med utsidan så den också blir fin.

Men nu blir det nog sängen med uppvärmd vetekudde och Harry Potterboken.

Snart har jag laddat upp 200 bilder här. Jag har 8 bilder kvar. Sen är det dags att betala lite till för att kunna lägga in fler. För bilder livar upp tycker jag. Jag skulle aldrig kunna vara utan bilder. :) Jag älskar att leta upp fina bilder - titta på dem.

Jag skulle inte kunna tänka mig att vara utan bilder, precis som jag inte skulle kunna vara utan musik. :)

Jag gick in på Tradera nu i eftermiddag (ja, jag är en dålig arbetare - nej egentligen inte). Det var så lugnt på jobbet och jag och M hade jobbat undan så bra.

På Tradera hittade jag några hÄnglar-stämplar som fanns som extra-kit i höstas med häxa, katt, djävul fladdermöss m m. Jag har länge önskat att jag skulle hitta dem och det gjorde jag nu. Och min fantastiska make tyckte att jag skulle bjuda på dem, vilket jag gjorde - och vann!

Visst, totalt får jag betala 100:- mer än om jag hade köpt det i höstas, men i höstas visste jag ju inte var de fanns att köpa. Och nu går de ju inte att få tag på. Så jag är hur lycklig som helst. Det behövde jag idag. Inte spänningen att hoppas att man vann, utan ATT jag vann. :)

Så nu väntar jag bara på att höra av säljaren och hoppas att allt löser sig på ett smidigt sätt. :)

Tala om att det ska bli fina halloweenkort i år. :)

Imorse ringde jag RMC för att få en telefontid senare idag för att boka in ett möte med läkarna för att se om det är lönt att göra fler IVF'er.

15 min efter ca-tiden ringde sköterskan som jag inte alls tycker om.

Jag förklarade vår situation och att vi skulle höra av oss idag för att få en tid till ett möte.

Då sa hon att vi hade ju ett möte inbokat redan.

Nej, fick jag då svara och förklara att det var till terapeuten och vi skulle ha ett möte med läkaren B.

Ja men man har möte med båda tyckte hon då. Hon sa vidare att de hör av sig om att bestämma en tid för möte efter vi träffat terapeuten.

Jag kunde inte förstå varför eftersom det mötet med terapeuten utgår ifrån vad vi kommit fram till på mötet jag försökte boka.

Det gick inte att resonera med denna kvinna och jag var jätteledsen efteråt. Det innebar nämligen att vi skulle få vänta minst en månad till innan möte. Och jag vill och behöver veta om vi ens har en chans till, eller om vi ska ge upp den drömmen.

När jag berättade för maken blev han förbannad och imorgon bitti ska vi ringa igen för att få en ny telefontid, men den ska han få och försöka få dem att förstå bättre än vad jag lyckades med. Jag kände mig kränkt idag.

Och lyssnar hon inte imorgon heller kommer jag att åka dit på onsdag morgon och gå upp direkt på avdelningen!

Mår fortfarande inte bra efter samtalet med henne. Känner mig nedstämd och orolig. Jag orkar inte vänta så länge. Har hon ingen förståelse för hur man mår? Hon om någon som jobbar på ett sådant ställe borde väl ha lite empati?!

Att mensen inte kommit än (skulle kommit i onsdags 25/7) underlättar ju inte i det hela heller. Jag är inte alls glad över att den är så sen. Jag vill ju bara att allt ska vara som vanligt igen, fungera normalt. Men det är tydligen för mycket begärt.

I eftermiddags kom min ångest smygande mer och mer. Att träffa en massa folk som undrade hur det var med oss eller som kanske i värsta fall trodde att vi fortfarande var gravida. Massor med småbarn överallt i en liten lägenhet.

Jag grät innan vi skulle åka, men vi åkte. Vi köpte en vacker orkidé och begav oss.

När vi kom dit var redan några där. Vissa visste redan vad som hänt oss och andra inte. Jag höll ett tag på att falla i gråt när vi stod och pratade några stycken i hallen och jag kände hur paniken spred sig i mig. Jag ville bara springa iväg, men lyckades kontrollera det.

En stund senare fick jag lillkillen L i min famn och han var så glad att se mig. Och storebror J var också glad att se mig. Jag fick en kram av honom när vi skulle gå. Den var så mysig. Maken fick däremot ingen av honom. Jag verkar vara favoriten. :) 

Födelsedagstjejen blev jätteglad för kortet och verkde vara lite imponerad. Så det kändes bra och kul. 

Vi stannade i över tre timmar. Vi hade trevligt men det var samtidigt jobbigt. Värst var när en tremånaders bebis log och såg överlycklig ut när han såg maken och maken gjorde allt för att få den lille killen glad. Det gjorde så ont i hjärtat att se detta och veta att han kanske aldrig får uppleva den interaktion med sitt eget barn.

På väg hem bröt jag ihop och grät. Då hade jag kämpat och hållt mig så länge och det brast. Samtidigt som det var jobbigt lättade det ändå lite på trycket, vilket var skönt.

Nu har vi tittat på tv och jag har myst i makens famn i soffan. Jag skulle kunna sitta så hur länge som helst. Det känns som en skyddad värld att sitta så och jag vill inte lämna den världen. Jag vill inte ha mer smärta, vare sig fysisk eller psykisk. 

Jag funderar mer och mer på lyckopiller, eller vad man ska kalla dem. Jag fick förslag på en medicin av en god vän, men jag har inte kollat upp den än. Det är kanske dags att göra det. Jag är väl medveten om att den inte gör allt bra, men den tar förhoppningsvis bort de djupaste dalarna. Vi får se. 

Jag gjorde detta personlighetstest.

Här är mitt resultat.