Nu har jag startat en ny blogg. Även maken är ditlagd så vi kommer båda två att skriva i den.

Då våra namn står där kommer vi att lösenordsskydda vissa inlägg (iallafall jag), så vill du ha tillgång till lösenord får du lämna en kommentar till detta inlägg och motivera varför samt din mailadress. Då kommer jag att maila bloggadressen och lösenordet.

Så tack för tiden här. 

Ciao

I söndags fick några av våra kompisar en liten bebis. Dessutom en flicka. När jag fick reda på detta i måndags morse genom att sätta på mobilen och läsa sms fick jga reda på det och det blev för mycket. Ångesten kom som på beställning. Jag var ledsen och grät. Klarade inte av något och orkade inget. Dessutom hade jag sovit dåligt och hade ont i ryggen. För att försöka ha lite terapi tänkte jag att jag den dagen skulle jag sörja järnet. Känna den frustration, sorg och avundsjuka över att vi inte kan få barn. Dessutom satt jag och gjorde ett babykort som vi skickade i tisdags.

I tisdags var jag tillbaka på jobbet, dock lite nedstämd. Var dock glad mot alla och mycket trevlig. På eftermiddagen var jag lite arg och irriterad på kunder som varit oförskämda underdagen. Då berättade K att hans bror med fruska ha barn nummer tre. Jag hade ju starkt misstänkt detta när vi var på kalas för någon vecka sen. Jag var ganska säker och K kunde inte fatta hur jag hade kunnat se detta. Och jag kan inte förklara det. Men jag lyckas tydligen se det ganska tidigt på folk. Men gissa om jag önskar att jag hade haft fel när jag berättade det för K när jag berättade det för honom när vi åkte hem den kvällen. Men jodå. Vecka 9 är hon i så det blir barn i feb/mars. Varken jag eller K kunde vara glada för detta. Orättvisan kändes stor, men samtidigt blev jag inte ledsen utan bara uppgiven.

Uppgivenheten är stor nu kan jag tala om. Det känns inte kul, men så är det. Och det kanske inte är så konstigt heller. Dock håller jag humöret uppe så gott jag kan, både på jobbet och hemma. Men lätt är det inte.