Nu har jag svarat på en bröllopsinbjudan vi fått till i sommar.

Och jag svarade inte i sista sekunden som vi ofta har en tendens att göra. Jag vet egentligen inte varför vi ofta väntar så sent, för vi har till 99% av fallen alltid bestämt oss väldigt tidigt. Så även denna gång.

Så 080705 ska vi klä upp oss och se två kompisar säga ja till varandra. 

Jag gick och lade mig 04.45 imorse. Läste till 5 och somnade vid 5.30

Gick upp kl 8.15 för att frankera ett kuvert Kalle ska posta till mig idag. Åt lite fil och müsli. Under tiden jag åt stod Kalle och gjorde frukost till sig att ta med till jobbet. Jag tror att vi sa högst tio ord till varandra under denna stund.

Nu har han åkt till jobbet. Jag har tömt diskmaskinen och satt ner det som inte fick plats igår kväll.

Det värker i hela kroppen. Precis överallt. Det är efter gårdagens ansträngningar. Jag har knappt någon kraft i mina händer. Ryggen gör ont men jag försöker att röra lite på mig nästan hela tiden för att inte stelna till.

Jag tar mig nog inte till VC idag heller för att lämna blodprov. Vad är meningen när jag ändå ska få en tid till företagshälsovården? Så jag struntar i det.

Så vad ska jag göra idag då? Jag vet ärligt talat inte. Jag känner inte för någonting! Men det finns saker att göra. Det behöver jag inte oroa mig över. Det är väl mer att se vad jag klarar av att göra.

Jag kan inte sova. Jag får inte någon ro i kroppen. Tankarna bara virvlar runt i 180km/h.

Jag fick ett mail ikväll från en av mina närmsta vänner. Hon berättade för några veckor sen att hon är gravid. Ikväll fick jag ett mail från henne där hon visade ultraljudsbilder samt bilder på henne och magen naturligtvis.

I fredags berättade Kalle för min dessutom att han träffat på av av våra kompisar innan på dagen. Jag hade haft rätt i min gissning att hon var gravid. I mitten på maj ska hon föda. Och en f.d arb.kamrat borde få nu någon gång. 

Jag tror inte det är en överraskning att säga att det gjorde ont. Jag blev inte ens arg denna gång över hennes gnällande över foglossning, utan bara så ledsen. Tröstlöst ledsen. Men idag kändes smärtan annorlunda mot tidigare. Idag kändes det som om någon ville rycka lungorna ur mig. Som om någon osynlig hand fått tag på luftrören, klämde åt dem och var på väg att ryckas ur mig när som helst.

Kalle försökte trösta mig och sa lite försiktigt att vi kanske skulle försöka igen med ett nytt IVF-försök eller adoptera. Det är de alternativ vi har. Jag försökte då förklara min stora rädsla för att få ett nytt utomkvedes och jag tror inte att jag orkar det en gång till. Dessutom väger jag alldeles för mycket. Jag behöver gå ner i vikt, men jag behöver hjälp. Jag klarar och orkar inte det på egen hand känner jag. Tidigare har jag varit starkare, men denna gång är jag så utpumpad, så jag klarar inte av det för egen maskin tyvärr. Och det gör ont i mig att jag är så svag. Jag är besviken på mig. 

Och adoption är för mig inte ett alternativ känner jag. Iallafall inte nu. Jag orkar inte att bli prövad. Och jag tror inte att de godkänner oss som föräldrar när jag är så labil som jag är med mina ångestanfall, depressioner och gråtattacker som jag har. Och all denna väntan på att ev bli godkänd och sen väntan på ett barn. Jag orkar inte. Det finns inte i min värld just nu.

Jag känner mig så oerhört misslyckad. Misslyckad att jag inte kan göra mina föräldrar till mormor och morfar. Misslyckad för att jag inte kan få det jag önskat mig sen jag vet inte hur länge, ett barn. Misslyckad för att antagligen aldrig få uppleva Kalle som pappa till en genetisk blandning av oss. Få se honom ta hand om en liten. Misslyckad som kvinna. Jag känner mig snuvad. 

Jag önskar då och då att jag hade vetat detta för längesen. Troligtvis hade jag inte inlett något förhållande då och då hade Kalle kunnat hitta någon att bilda familj med. För det känns som att jag snuvar honom på något jättefint. Jag vet att han hellre vill spendera resten av livet med mig istället för att hitta någon annan att ha barn med, men ibland hjälper inte det alls. Det känns som att han blivit lurad. Vi kunde naturligtvis inte veta att detta skulle hända, men det är det jag menar då med att jag önskar att jag hade vetat det så hade ingen annan än jag behövt bli drabbad.

Sen känner jag att jag börjar bli lite orolig. För denna smärta jag känner när jag får reda på att någon vi känner är gravid är outhärdlig. Jag känner mig mer och mer uppgiven för varje gång och känner att jag snart inte orkar kämpa längre. Och jag har svårt att motivera mig varför jag ska kämpa.  För oftare och oftare känner jag att jag bara vill krypa ner i ett hål och dö. Jag vill inte leva. Jag vill bli fri från denna smärta som jag lever med varje dag. En smärta som förlamar mig och som gör att jag inte orkar med mig själv.

Jag orkar inte vara ledsen längre och jag orkar inte ha ont längre.

Det gör ont i mig att se Kalle så hjälplös när jag återigen gråter. Han förtjänar något bättre än det här.

Ska jag inte få känna lugn och frid förrän jag är död? I så fall vill jag inte bli gammal. 

Jag slumrade till efter det att vi ätit frukost. Var helt slut. Somnade i soffan och trynade där till kl 13 när Kalle tog på sig snickarbyxorna och skulle ut för att byta däck på bilarna. Jag kunde inte ligga kvar då med gott samvete så jag bytte om jag med och gick ut.

Från kl 13 (ungefär) till ca 17.15 har vi:

* hunnit med att rensa fyra rabatter av sex

* klippt bort ljusnätet från hängsälgen

* klippt till två klarbärsträd, ett päronträd, två äppleträd, två andra buskar och trollhasseln

* tvättat Oliver för hand och torkat rent även inuti (samt dammsugit)

* bytt däck på båda bilarna

* tagit in fågelhuset

* tagit bort två granljusslingor som suttit på verandan

 * tömt diskmaskinen

Jag tycker det är att ha hunnit en hel del.

Jag har så ont i axlar och rygg nu, men det är det värt.

Vi hade tänkt gå en promenad idag för att det är så fint väder. Det blir nog inte av tror jag. Vi får se. Kanske en liten prommis.

Men nu ska jag äta pyttipannan jag gjorde igår som Kalle nu värmt. 

Ninananana... :)

Inatt läste jag ut Flyga Drake.

Den var jättebra! Hemsk emellanåt och lite sorglig. Ett liv och livsstilar man inte riktigt kan sätta sig in i som västerlänning. Otroligt spännande.

Jag har för mig att den blivit film och kanske t o m går på bio, men jag vill inte se filmen. Jag gillade boken för mycket och då brukar jag bli besviken på filmen.

Jag kan verkligen rekommendera boken om du inte läst den än. 

Ingen nyhet, men jag är trött.

Jag satt och jobbade på överraskningen och var rejält öm/hade mycket ont i tummarna när jag väl var klar.

När jag plockat undan gick jag ner till Kalle som slet med att försöka få till något bra listmässigt vid rören som går genom bänkskivan på ett ställe.

Jag var hungrig och ställde mig och gjorde pyttipanna. Vi hade frusit in köttbullar och prinskorvar från julas och vi köpte potatis på glasburk i veckan. Så detta stekte jag ihop och kryddade samt stekte ägg. Dukade enklare än vad jag egentligen ville, men jag var så hungrig vid detta laget att det fick bli enkelt. Ganska gott blev det också, så det blev nog någon middag till tror jag.

Kalle plockade undan efter maten och jag lade mig i soffan och...jajjemen. Jag somnade. Jag sov nog någon timme. Var superseg när jag vaknade 19.45. 

20.00 kom grannarna över. Jag hade glömt att vi skulle titta på Körslaget tillsammans. När det var slut gick de hem.

Jag har fixat lite till med överraskningen och Kalle har för första gången bakat i vårt nya kök. Chokladmarshmallows- samt blåbärsmuffins blev det. De sistämna växte väldigt mycket och växte dessutom ihop i ugnen. :)  Så de ska vi smaka på nu. Kalle letar efter något att titta på på tv'n. Dock undrar jag om han hittar något. Men det gör inget om han inte hittar något. Vi har några filmer kvar att se. Fast frågan är om jag orkar se någon film. Jag är supertrött trots min tupplur.

Jag hoppas det är finare väder imorgon så att jag kan vara ute. Helst gå en promenad men även gärna hålla på i trädgården. 

Är det vinter fortfarande? 

Man kan undra, för här har det snöat, eller varit snöblandat regn. Hur kul är det? Inte alls kan jag tala om. Så det har inte blivit att vi gått ut för att varken byta däck eller rensa i trädgården. Nej det får vänta till bättre väder (läs: mer än 5 grader varmt och uppehåll).

Vaknade hyfsat sent idag. Låg och läste en stund för att sen gå upp och göra frukost till oss. När den var klar väckte jag Kalle som kunde komma ner till dukat bord med typisk helgfrukost i vår stil.

När vi ätit spelade jag lite GH II. Har börjat på nivå hard och klarat 8 låtar av 48. Men nu börjar det gå lite för snabbt och nu använder man alla fem knappar istället för fyra (som jag tyckte var lagom för mina små händer med korvfingrar).

Grannarna kom över och undrade om vi vill spela spel. Jag svarade att det gör vi gärna, men att jag vill att vi gör lite nytta innan dess. Annars kan jag inte koppla av. Så jag har dammsugit hela huset och tvättat en maskin, torkat kattpiss och plockat undan.

Nu sitter jag i pysselrummet och ska snart ge mig på en liten överraskning som jag tror att någon kommer att bli glad över. Någon kommer att spara ett antal (åtskilliga) hundralappar på det jag kommer att göra och hon kommer att ha stor nytta av det. Kalle håller på att sätta lister längs bänkskivorna så det passar utmärkt att jag börjar med detta nu. 

Jag är jättetrött, så jag får se hur långt jag hinner med mitt överraskningsprojekt idag. Annars har jag imorgon på mig också.

Men nu måste jag piggna till lite. Lite bra musik får det bli.  Vill ju sluta se ut så här nu.

Jag måste tillägga att det är Dockmamman som skickat den lilla hälsningen. Så det är inte jag själv som gjort den.