Jag kan inte sova. Jag får inte någon ro i kroppen. Tankarna bara virvlar runt i 180km/h.

Jag fick ett mail ikväll från en av mina närmsta vänner. Hon berättade för några veckor sen att hon är gravid. Ikväll fick jag ett mail från henne där hon visade ultraljudsbilder samt bilder på henne och magen naturligtvis.

I fredags berättade Kalle för min dessutom att han träffat på av av våra kompisar innan på dagen. Jag hade haft rätt i min gissning att hon var gravid. I mitten på maj ska hon föda. Och en f.d arb.kamrat borde få nu någon gång. 

Jag tror inte det är en överraskning att säga att det gjorde ont. Jag blev inte ens arg denna gång över hennes gnällande över foglossning, utan bara så ledsen. Tröstlöst ledsen. Men idag kändes smärtan annorlunda mot tidigare. Idag kändes det som om någon ville rycka lungorna ur mig. Som om någon osynlig hand fått tag på luftrören, klämde åt dem och var på väg att ryckas ur mig när som helst.

Kalle försökte trösta mig och sa lite försiktigt att vi kanske skulle försöka igen med ett nytt IVF-försök eller adoptera. Det är de alternativ vi har. Jag försökte då förklara min stora rädsla för att få ett nytt utomkvedes och jag tror inte att jag orkar det en gång till. Dessutom väger jag alldeles för mycket. Jag behöver gå ner i vikt, men jag behöver hjälp. Jag klarar och orkar inte det på egen hand känner jag. Tidigare har jag varit starkare, men denna gång är jag så utpumpad, så jag klarar inte av det för egen maskin tyvärr. Och det gör ont i mig att jag är så svag. Jag är besviken på mig. 

Och adoption är för mig inte ett alternativ känner jag. Iallafall inte nu. Jag orkar inte att bli prövad. Och jag tror inte att de godkänner oss som föräldrar när jag är så labil som jag är med mina ångestanfall, depressioner och gråtattacker som jag har. Och all denna väntan på att ev bli godkänd och sen väntan på ett barn. Jag orkar inte. Det finns inte i min värld just nu.

Jag känner mig så oerhört misslyckad. Misslyckad att jag inte kan göra mina föräldrar till mormor och morfar. Misslyckad för att jag inte kan få det jag önskat mig sen jag vet inte hur länge, ett barn. Misslyckad för att antagligen aldrig få uppleva Kalle som pappa till en genetisk blandning av oss. Få se honom ta hand om en liten. Misslyckad som kvinna. Jag känner mig snuvad. 

Jag önskar då och då att jag hade vetat detta för längesen. Troligtvis hade jag inte inlett något förhållande då och då hade Kalle kunnat hitta någon att bilda familj med. För det känns som att jag snuvar honom på något jättefint. Jag vet att han hellre vill spendera resten av livet med mig istället för att hitta någon annan att ha barn med, men ibland hjälper inte det alls. Det känns som att han blivit lurad. Vi kunde naturligtvis inte veta att detta skulle hända, men det är det jag menar då med att jag önskar att jag hade vetat det så hade ingen annan än jag behövt bli drabbad.

Sen känner jag att jag börjar bli lite orolig. För denna smärta jag känner när jag får reda på att någon vi känner är gravid är outhärdlig. Jag känner mig mer och mer uppgiven för varje gång och känner att jag snart inte orkar kämpa längre. Och jag har svårt att motivera mig varför jag ska kämpa.  För oftare och oftare känner jag att jag bara vill krypa ner i ett hål och dö. Jag vill inte leva. Jag vill bli fri från denna smärta som jag lever med varje dag. En smärta som förlamar mig och som gör att jag inte orkar med mig själv.

Jag orkar inte vara ledsen längre och jag orkar inte ha ont längre.

Det gör ont i mig att se Kalle så hjälplös när jag återigen gråter. Han förtjänar något bättre än det här.

Ska jag inte få känna lugn och frid förrän jag är död? I så fall vill jag inte bli gammal. 

 

Nyponet

14 april 2008 14:51

Det är en väldigt tung säck du bär på din rygg. En säck som innehåller allt mellan himmel och jord. Förstår att du känner som du gör, det är nästan oundvikligt. Men du kan inte känna det så här i evighet. Mycket bearbetas säkert i dina samtal, eller har gjort.
Du kanske kan försöka ta upp att du behöver hjälp med dels tröttheten, men också med vikten och hur hela din situation ter sig idag, att du befinner dig i en livskris i besök hos personalhälsan.

Att vi inte blir mormor och morfar känns sorgligt, men livets vändningar och väg kan aldrig förutses. Så vi har accepterat det för länge sedan. Acceptansen är svår, mycket svår för din del. Men nu skall du bygga upp en styrka, hitta tillbaka till dig själv och då kan du lättare ta ställning till vad du vill göra och vad du orkar.
Jag önskar så att Sverige accepterat surrogatmammor. Det hade varit räddningen för dig och många, många fler. Hade jag haft hälsan och åldern inne hade jag ställt upp, tillåtet eller ej.

Du vet att vi alltid är här för dig och tänker varje dag på dig och Kalle.

P & K

 

FF

14 april 2008 14:56

Jo, den börjar bli lite för tung nu känner jag.
Jag ska ta upp när jag får träffa personalhälsan just det du skriver. Jag har tänkt det. För jag känner att samtal inte räcker hela vägen tyvär.

Ja surrogatmammor hade underlättat enormt mycket. Tack för ditt stöd. Jag vet att du hade ställt upp om du kunnat och det värmer oerhört.

Tack, för allt. För stöd, peppning och uppmuntran.

P&K

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här hittar ni mig. Trodde jag skulle kunna sluta skriva om barnlöshet. Så naiv jag var då. Vardagen skriver jag också om....

Nu har jag startat en ny blogg. Även maken är ditlagd så vi kommer båda två att skriva i den.     Då våra namn står där kommer vi att lösenordsskydda vissa inlägg (iallafall jag), så vill du ha tillgång till lösenord får du lämna en kommentar till d...

I söndags fick några av våra kompisar en liten bebis. Dessutom en flicka. När jag fick reda på detta i måndags morse genom att sätta på mobilen och läsa sms fick jga reda på det och det blev för mycket. Ångesten kom som på beställning. Jag var ledsen...

Jag vet inte hur jag vill ha det med mitt bloggande. Denna blogg har känts som min ventil för barnlöshet.  Men jag har så mycket mer att erbjuda.     Så just nu skriver jag och lägger in bilder på min pysselblogg istället. Dels för att den känns posi...

Ikväll var Mysan ute på långtur. Hon var verkligen ute i flera timmar, trots att det var väldigt blött ute och hon egentligen inte tycker om sådant väder.     Jag och K har nog varit ute i totalt 1½ timme och letat och kallat på henne. Till sist vid ...