Nu rensas det bland gamla minnen. Massor med vykort har jag sparat t ex. Födelsedagskort. Men nu har det rensats ordentligt. Men allt jag fått från Kalle och som han fått av mig har jag sparat.

Jag har även sorterat och rensat i minneslådan som började som vår bröllopsminneslåda. Så nu har vi en låda bara för vårt bröllop och en för alla andras bröllop vi varit på.

Det är skönt att bli av med mycket gammalt som jag verkligen undrar varför jag sparat. *suckar över mig själv* 

Efter att ha sovit samt ätit lite tänkte jag vara lite effektiv och få upp lite tavellister i pysselrummet.

Men det verkar inte gå så bra. Jag tänkte att det säkert skulle vara gipsväggar som överallt annars i huset, men det verkar det inte vara. Och då vet jag inte vilka skruvar jag ska använda eller ens var de är.

Så som med mycket annat jag önskar att jag kunde klara själv, får jag vänta på Kalle. *suckar*

Det är vad jag börjat läsa nu för någon dag sen. Lycksökare.

Jag har inte kommit så långt i den men det handlar om oerhört vackra Rianne som kommer från en välbärgad familj från Sydafrika.

När hon är liten drunknar hennes mamma mitt framför ögonen på lilla Rianne och hennes pappa dör eller försvinner också. Istället får hon bo hos sin faster Lisette och hennes två barn.

Rianne blir mer och mer bångstyrig  under årens lopp och Lisette ser ingen annan utväg än att skicka Rianne till England till en internatskola. Då är Rianne ca 16 år.

Hon får där bo med tre andra flickor i ett litet rum.

Rianne vill inget hellre än att åka hem igen till det land hon känner igen, men Lisette förhalar hela tiden återkomsten.

Så långt har jag kommit. 51 sidor. Den är på 522 totalt så jag antar att det lär hända en hel del i boken. 

I fredags skickade Kalle mig denna musikvideo.

Han hade hört den på radion.

En bra låt. Videon är inte helt fel den heller.

Sam Sparrow heter artisten och "Black & Gold" heter låten. 

Nu har jag svarat på en bröllopsinbjudan vi fått till i sommar.

Och jag svarade inte i sista sekunden som vi ofta har en tendens att göra. Jag vet egentligen inte varför vi ofta väntar så sent, för vi har till 99% av fallen alltid bestämt oss väldigt tidigt. Så även denna gång.

Så 080705 ska vi klä upp oss och se två kompisar säga ja till varandra. 

Jag gick och lade mig 04.45 imorse. Läste till 5 och somnade vid 5.30

Gick upp kl 8.15 för att frankera ett kuvert Kalle ska posta till mig idag. Åt lite fil och müsli. Under tiden jag åt stod Kalle och gjorde frukost till sig att ta med till jobbet. Jag tror att vi sa högst tio ord till varandra under denna stund.

Nu har han åkt till jobbet. Jag har tömt diskmaskinen och satt ner det som inte fick plats igår kväll.

Det värker i hela kroppen. Precis överallt. Det är efter gårdagens ansträngningar. Jag har knappt någon kraft i mina händer. Ryggen gör ont men jag försöker att röra lite på mig nästan hela tiden för att inte stelna till.

Jag tar mig nog inte till VC idag heller för att lämna blodprov. Vad är meningen när jag ändå ska få en tid till företagshälsovården? Så jag struntar i det.

Så vad ska jag göra idag då? Jag vet ärligt talat inte. Jag känner inte för någonting! Men det finns saker att göra. Det behöver jag inte oroa mig över. Det är väl mer att se vad jag klarar av att göra.

Jag kan inte sova. Jag får inte någon ro i kroppen. Tankarna bara virvlar runt i 180km/h.

Jag fick ett mail ikväll från en av mina närmsta vänner. Hon berättade för några veckor sen att hon är gravid. Ikväll fick jag ett mail från henne där hon visade ultraljudsbilder samt bilder på henne och magen naturligtvis.

I fredags berättade Kalle för min dessutom att han träffat på av av våra kompisar innan på dagen. Jag hade haft rätt i min gissning att hon var gravid. I mitten på maj ska hon föda. Och en f.d arb.kamrat borde få nu någon gång. 

Jag tror inte det är en överraskning att säga att det gjorde ont. Jag blev inte ens arg denna gång över hennes gnällande över foglossning, utan bara så ledsen. Tröstlöst ledsen. Men idag kändes smärtan annorlunda mot tidigare. Idag kändes det som om någon ville rycka lungorna ur mig. Som om någon osynlig hand fått tag på luftrören, klämde åt dem och var på väg att ryckas ur mig när som helst.

Kalle försökte trösta mig och sa lite försiktigt att vi kanske skulle försöka igen med ett nytt IVF-försök eller adoptera. Det är de alternativ vi har. Jag försökte då förklara min stora rädsla för att få ett nytt utomkvedes och jag tror inte att jag orkar det en gång till. Dessutom väger jag alldeles för mycket. Jag behöver gå ner i vikt, men jag behöver hjälp. Jag klarar och orkar inte det på egen hand känner jag. Tidigare har jag varit starkare, men denna gång är jag så utpumpad, så jag klarar inte av det för egen maskin tyvärr. Och det gör ont i mig att jag är så svag. Jag är besviken på mig. 

Och adoption är för mig inte ett alternativ känner jag. Iallafall inte nu. Jag orkar inte att bli prövad. Och jag tror inte att de godkänner oss som föräldrar när jag är så labil som jag är med mina ångestanfall, depressioner och gråtattacker som jag har. Och all denna väntan på att ev bli godkänd och sen väntan på ett barn. Jag orkar inte. Det finns inte i min värld just nu.

Jag känner mig så oerhört misslyckad. Misslyckad att jag inte kan göra mina föräldrar till mormor och morfar. Misslyckad för att jag inte kan få det jag önskat mig sen jag vet inte hur länge, ett barn. Misslyckad för att antagligen aldrig få uppleva Kalle som pappa till en genetisk blandning av oss. Få se honom ta hand om en liten. Misslyckad som kvinna. Jag känner mig snuvad. 

Jag önskar då och då att jag hade vetat detta för längesen. Troligtvis hade jag inte inlett något förhållande då och då hade Kalle kunnat hitta någon att bilda familj med. För det känns som att jag snuvar honom på något jättefint. Jag vet att han hellre vill spendera resten av livet med mig istället för att hitta någon annan att ha barn med, men ibland hjälper inte det alls. Det känns som att han blivit lurad. Vi kunde naturligtvis inte veta att detta skulle hända, men det är det jag menar då med att jag önskar att jag hade vetat det så hade ingen annan än jag behövt bli drabbad.

Sen känner jag att jag börjar bli lite orolig. För denna smärta jag känner när jag får reda på att någon vi känner är gravid är outhärdlig. Jag känner mig mer och mer uppgiven för varje gång och känner att jag snart inte orkar kämpa längre. Och jag har svårt att motivera mig varför jag ska kämpa.  För oftare och oftare känner jag att jag bara vill krypa ner i ett hål och dö. Jag vill inte leva. Jag vill bli fri från denna smärta som jag lever med varje dag. En smärta som förlamar mig och som gör att jag inte orkar med mig själv.

Jag orkar inte vara ledsen längre och jag orkar inte ha ont längre.

Det gör ont i mig att se Kalle så hjälplös när jag återigen gråter. Han förtjänar något bättre än det här.

Ska jag inte få känna lugn och frid förrän jag är död? I så fall vill jag inte bli gammal. 

Jag slumrade till efter det att vi ätit frukost. Var helt slut. Somnade i soffan och trynade där till kl 13 när Kalle tog på sig snickarbyxorna och skulle ut för att byta däck på bilarna. Jag kunde inte ligga kvar då med gott samvete så jag bytte om jag med och gick ut.

Från kl 13 (ungefär) till ca 17.15 har vi:

* hunnit med att rensa fyra rabatter av sex

* klippt bort ljusnätet från hängsälgen

* klippt till två klarbärsträd, ett päronträd, två äppleträd, två andra buskar och trollhasseln

* tvättat Oliver för hand och torkat rent även inuti (samt dammsugit)

* bytt däck på båda bilarna

* tagit in fågelhuset

* tagit bort två granljusslingor som suttit på verandan

 * tömt diskmaskinen

Jag tycker det är att ha hunnit en hel del.

Jag har så ont i axlar och rygg nu, men det är det värt.

Vi hade tänkt gå en promenad idag för att det är så fint väder. Det blir nog inte av tror jag. Vi får se. Kanske en liten prommis.

Men nu ska jag äta pyttipannan jag gjorde igår som Kalle nu värmt.