Jag vet fortfarande inte om det är sista dagen på "jobbet" för mig idag. Alltså sista dagen på denna arbetsplatsen. Fast anställning har jag ju. Men blir det inte förlängt här måste min handläggare hitta nytt till mig. Under tiden kan jag pyssla hemma och få iordning det sista i köket samt komma igång med träning.

Så det är spännande för mig och Gustav idag. Det är ev hans sista dag idag också. Men vi deppar inte för det. Man får ta det när det kommer, om det kommer.

När Kalle kom hem var jag ombytt och vi gick ut den lilla rundan. När vi var tillbaka tog vi inköpslistan och åkte och handlade mat.

Till middag ikväll blev det laxtorneous (ingen aning om hur det stavas) med västerbottenost i. Till det blev det potatiskroketter, sallad, hollandaisesås, varsitt glas vitt vin och vatten. Mycket gott.

Vi pratade mycket allvar när vi var ute och gick. Vi åker till Göteborg imorgon och vi pratade om mina farhågor och rädsla inför vad som kan hända. Jag kände att det var viktigt att han vet vad jag känner och är rädd för inför att åka dit. Men nu känns det bättre.

Ikväll har vi tittat på hockeyn, som var dålig från Linköpings sida. Många onödiga tacklingar och utvisningar. Lite titt på finalen i Let's Dance blev det också. Och efter det har vi plockat undan maten, satt igång diskmaskinen och duschat ihop.  Så nu är jag ren. Det känns skönt. Orkade inte raka mig.

Imorgon bitti packar vi. Det blir lätt packning. Vi kommer hem söndag eftermiddag igen. Lagom liten resa.  

Jag känner att jag fortfarande har lätt till tårar ikväll. Vi pratade lite om varför jag var ledsen och jag kom fram till att det nog beror lite på att jag känner mig ensam. Vi har många kompisar, men jag har ingen vän som jag står riktigt nära. Någon man bara kan ringa till och verkligen vända sig till. Som vet nästan allt om en och som jag vet nästan allt om. Som känner en innan och utan och ändå tycker om en. Som kan förstå och trösta. Som kan säga "ta på dig och åk in till stan så ses vi ___ om en stund", eller något annat som piggar upp. Men nu är det inte så. Jag måste skaffa mig någon vän. Inte ytliga vänner, utan någon riktigt nära vän. Men hur gör man det?

De har nog legat hela dagen och väntat. Väntat på att få komma ut. Ut som ett vattenfall. Och nu kom de och med sig fick de en dos ångest som kom ut.

Jag känner mig handlingsförlamad. Det är så mycket jag behöver och måste göra, men klarar det inte. Jag klarar inte minsta lilla sak. Och att erkänna det är pinsamt. Och jag överdriver inte. Jag har fått kämpa för att göra minsta lilla känns det som. Jag har t ex tvingat mig att äta lunch idag. Jag kände inte för att äta, ville inte äta, men tvingade mig. Men det är inte det värsta. Jag ser och luktar fruktansvärt, men kan inte ställa mig i duschen. Jag vet inte varför. Det låter säkert jättelöjligt och många kanske skakar på huvudet åt mig, men så är det. Jag klarar det inte. Man hade lika gärna kunnat be mig åka jorden runt. Det är lika omöjligt. 

Jag känner mig så dum nu när jag skriver.  Jag måste ändra mitt liv! Och detta dramatiskt.

Jag måste komma igång och motionera och röra på mig mer totalt.

Jag måste börja äta mindre och nyttigare.

Jag måste få i mig mer vätska varje dag.

Jag måste gå ner i vikt!

Jag behöver ändra mitt utseende. Kanske få lite färg, klippa mig och få en ny frisyr, raka mig och försöka känna mig som en kvinna istället för en klump.

Och jag skäms för att jag ringde Kalle och grät i telefon, igen. Skäms för att jag behöver ha hem honom.

Nu ringde han igen och sa att han är på väg. Och tårarna kom igen som en fors.

Jag har frågat om vi kan ta en promenad när han kommer hem och det ska vi försöka göra. Jag ska försöka få på mig kläder och inte bli helt tömd på energi. Så blir det en promenad och sen ska vi handla mat, vardagssaker och ev något att äta ikväll. Jag hoppas jag återfår min aptit. 

Min handläggare ringde för ca en timme sen. Hon undrade om jag hört något från stället jag väntar på besked om förlängning. Jag svarade att jag inte hört något sen i tisdags när jag jobbade.

Tydligen hade min chef där ringt min handläggare idag och sen dess hade hon försökt få tag på honom, men inte lyckats. Han är väldigt svår att få tag på. 

Kontentan är att jag fortfarande inte vet om jag får förlängt eller inte. Så hela helgen kommer jag att gå i ovisshet. Och måndag kan vara min sista dag där. En sak är säker iallafall. Jag har bjudit på mitt avskedsfika redan en gång, så det gör jag inte igen på måndag oavsett hur det går. 

Ja, jag är hemma idag också. Flera tycker det var lika bra igår att jag är hemma och vilar ut ordentligt.

Min förkylning känns bättre idag. Första morgonen på länge som jag inte vaknade av att jag inte kunde andas och var genomtäppt i näsan. Underbart. Dock hostar jag lite.

Mysan kom när klockan ringde, pep en del. Jag sa åt henne att lägga sig hos mig, och för andra morgonen i rad gjorde hon det. Vi låg rygg mot rygg och sov en stund till. När sen Kalle steg upp pep hon igen och ville kela lite, så det gjorde vi. Hon är världens underbaraste och goaste katt. Jag älskar de andra också men hon är verkligen min katt. Något jag inte trodde skulle hända när hon var liten och fick hem henne.

Steg upp och tog fram lunch till Kalle och gjorde frukost till honom medan han gjorde vid sig.

Nu är han på jobbet (strax) och jag har ätit fil och müsli.

Det blir lugnt för mig idag också. Vila och ta det lugnt. Jag önskar jag hade kunnat ta ett bad, men det går ju inte. 

Ikväll blir det att kolla på hockeyn på Kanalnio. Det är dessutom final i Let's Dance. Vi får väl se vilket som är mest spännande. :) 

När jag har mens och speciellt när jag har sådana dagar som idag ska jag undvika de flesta och det mesta. Och ändå så gjorde jag det dumma misstaget att försöka spela lite GH ikväll.

En låt gick bra (min första på nivån hard). Sen gick det åt helvete. Jag blev som ett värmeaggregat och koncentration fanns inte. Så det var bara att ge upp.

När ska jag lära mig? *suckar* 

Idag har min barnlöshet varit stor. Dels mycket p g a hormonerna som har ravefest i mig, men även för att jag är påmind om att jag började med att spraya igår för ett år sen.

Tårar har trillat idag. Hopplösheten har känts stor. Sorgen överväldigad. Rasande ilska över min övervikt. Uppgivenhet. Ynklig för att jag känner att jag inte kommer vidare i processen. Kunna släppa det och gå vidare. Acceptera läget och kunna njuta av livet.

Så livet är inte vidare uppåt idag. Jag önskar att jag kunde säga det. Men jag tror att det beror mycket på hormonerna. Dock betyder det inte att det är mindre jobbigt för det.

Väntar nu på att Kalle ska komma hem. Han kom iväg sent till jobbet idag. Det är skit att det är just dessa dagar jag önskar han var här. Men jag klarar mig.

Inga nyheter här idag. Smärta med stort S är här fortfarande.

Tillbringar hela dagen i soffan. Hormonerna är lite överallt och jag är jättetäppt i näsan. 

Låg och tittade på Lady och Luffsen i förmiddags och somnade. Sömn brukar vara bra mot mensvärk, men idag funkade det inte så bra tyvärr. Typiskt.