Idag var vi på sjukhuset. Till min naiva förvåning var det inte bara vi som fått tiden 8.15 för provtagning och undersökning utan även 4 andra par. Så det var bara att få en nummerlapp och gå och sätta sig.
När det var min tur att gå och ta blodprov följde maken med mig. Alla andra kvinnor var så himla hurtiga och modiga och har tydligen ingen sprutskräck som jag.
Väl inne i rummet segnade jag ner i stolen och den mycket snälla och tålmodiga sjuksköterskan påpekade att hon såg att jag inte var så förtjust i situationen. Det gick dock bra och ganska snabbt för att vara jag. Efter det fick vi sätta oss i väntrummet igen och vänta på vår tur ytterligare en "stund" för att få träffa läkaren. Väl där gjordes ett ultraljud och tjockleken på livmoderslemhinnan kontrollerades. Jag beundrar läkarna som så lätt kan se och urskilja alla olika grå och svarta prickar och annat på ultraljudsmonitorn. "-Ser du den där grå pricken?" frågade läkaren oss när jag låg där med benen i vädret och med en stav med plasthandske och glidmedel på djupt upp i mig. -Ja, svarade vi båda, men uppenbarligen var jag på helt fel prick när hon började dra linjer hit och dit för att mäta. Kände mig lite som Rachel i Vänner när hon inte hittar fostret på ultraljudsbilden. Får väl be läkaren nästa gång att ringa in vilken prick jag ska kolla på så att även jag ser.
Tydligen såg det bra ut och vi fick ännu en gång gå ut och sätta oss, men nu ute i korridoren. Efter en stund fick vi träffa en annan sköterska för att få lite utbildning i hur jag ska ta sprutor. Vi kom in i ett rum och fick sätta oss i en soffa. På soffbordet låg det lite olika kartonger, kanyler och sprutor som vi skulle gå igenom. Vi började (ganska opedagogiskt) med den sista sprutan jag ska ta. Sköterskan tog fram en spruta och en gigantisk nål (den var faktiskt stor och grov och det säger jag inte bara för att jag är livrädd för nålar). Jag trodde jag skulle svimma då jag tänkte att en sådan nål kan jag aldrig sticka mig med och fantasierna började skena iväg med mig i en rasande fart som om de hade eld i baken. Men det visade sig att den bara behövdes för att blanda två behållare med vätska och en med pulver. För injicerandet behövdes en betydligt tunnare nål. Jag andades ut.
När den var visad gick vi över till "pennan" som jag ska använda. Det var hur lätt som helst att ladda den med vätska, nål och dosmängd. Jag fick göra detta själv för att visa, injicera i papper, dra ut och plocka isär. Jag fick t o m beröm för att jag var en sådan duktig elev. :) Ja, jag erkände att jag är lärare.
Efter att ha visat undrade sköterskan om jag vill prova att sticka mig i magen, men jag hoppade glatt över detta erbjudande. Sticka mig frivilligt bara för att? Aldrig i livet!
Hela besöket där tog över två timmar och jag var lite mör.
På eftermiddagen ringde de sen för att meddela hormonvärdet och imorgon och sex kvällar framåt ska jag injicera 150 mg.
Åh vad jag längtar till imorgon kväll. :/