Hösten 2002 började vi på allvar försöka skaffa barn. Jag hade slutat med p-piller och vi körde igång lite halvt och halvt. Någon gång trodde vi att vi hade lyckats eftersom mensen var sen, vilket den sällan var, men det visade sig vara falskt larm. Min kropp lurade mig lite och gav mig lite ömma bröst t ex. Det hände inte mycket men vi gav inte upp. Den 25:e januari 2003 tog jag iallafall ett gravtest och det visade sig vara positivt. Jag hade även den gången haft tecken, men denna gång var det iallafall inte inbillning. :)
Jag kommer så väl ihåg hur chockad jag blev och hur jag sprang in till våran säng, väckte maken och höll provet framför ansiktet på honom. Han fattade ingenting först men när han vaknat till såg även han vad det innebar. Lyckan var total! Vi kramades och jag grät. Vi kunde inte vänta med att berätta att vi "lyckats" och ringde våra föräldrar. Mina blev lyckliga och makens tyckte vi tog ut lyckan i förtid. De var riktigt pessimisstiska och jag blev ganska ledsen.
Dagarna och några veckor gick. Jag jobbade som vanligt och allt var bra, trodde jag. Så här i efterhand kan jag ju se att det var flera tecken som visade att något var fel, men det visste jag inte då. Den 12:e februari vaknade jag av att jag hade ont i magen, lite som mensvärk. Jag stannade hemma och tog det lugnt. Under dagen gick det över. Så var det inte mer med det. Jag hade köpt en graviditetstidning och jag var så stolt när jag köpte den. Jag läste den nogrannt och tyckte det var mysigt, förutom sidorna som handlade om komplikationer. Men som jag tror att många andra också tänker: "det händer inte mig", så jag tänkte inte mer på det.
Söndagen den 16:e februari var maken på repetition med sångsällskapet han var med i och jag var hemma. Mitt på eftermiddagen högg det till i magen och jag fick så ont att jag inte kunde andas. Jag var nu i 8:e veckan. Naiv och feg som jag var vågade jag först inte ringa maken för jag tänkte att det säkert går över, men det gjorde inte det. Då försökte jag få tag på maken på mobilen, men han svarade inte. Paniken spred sig. En kompis som också repade svarade och jag flämtade fram att jag måste prata med maken. När han kom till telefonen sa jag bara att något var fel och att han skulle komma hem. Det gick fort. Han ledde mig ner till bilen som han kört upp precis utanför porten till hyreshuset där vi bodde och vi åkte till akuten. Jag profylaxandades för att försöka underlätta smärtan. På akuten tog de in mig i ett rum och klämde lite på magen. Jag låg och hoppades på att de skulle säga att det inte var någon fara och att jag skulle få åka hem, men nej nej.
Jag blev skickad upp på kvinnokliniken ohc deras avdelning. Ett blodprov togs och jag fick träffa en annan läkare som gjorde ett ultraljud. Hon letade ohc letade och sa att "ja något embryo hittar vi inte!". Jag blev riktigt förbannad och frågade henne om jag inbillat mig allt och att jag var skendräktig då? Inget svar.
Efter en stund fick vi komma in till hennes lilla rum och svaret på blodprovet hade kommit. Jodå, jag var gravid, men det verkade som att jag råkat ut för ett utomkvedshavandeskap. Jag trodde inte mina öron. Läkaren förklarade att de skulle bli tvungna att gå in med titthålsoperation för att avlägsna fostret eftersom det var farligt. Men detta skulle inte göras förrän dagen efter. Jag kommer så väl ihåg ångesten över att dels förlora mitt barn och rädslan för att bli opererad. Och förutom det ville de behålla mig över natten på sjukhuset. Jag blev inlagd och fick dropp redan på kvällen. Ett stort rum med fyra eller sex sängar fanns där men jag var själv.
Jag skrev upp en lista över saker jag ville ha till sjukhuset och han åkte och hämtade det. Eftersom jag låg själv i det rummet fick maken stanna betydligt längre på kvällen än vad han annars skulle fått göra. Jag hade t o m en liten tv som jag kunde titta på, men vad hjälpte det. jag kommer ihåg att jag inte sov mycket den natten och låg och klappade magen. Snart skulle mitt efterlängtade barn inte finnas i mig längre och jag var så besviken på mig själv som misslyckats.
Dagen efter opererades jag och samma kväll fick jag åka hem. Det hade gått så illa att äggledaren mer eller mindre sprängts och de var därför tvungna att operera bort den. Men den andra verkade vara hel och fin. Egentligen ville de hålla mig kvar en natt till, men jag vägrade. Jag ville bara komma hem och försöka glömma det här.
Dagen efter åkte vi ner till mina föräldrar i Malmö, som planerat eftersom det var sportlov. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde den veckan. Jag kände mig värdelös. Jag hade konstant ont och kunde knappt röra mig. Jag kände inte för någonting.
Det tog tid fysiskt att återhämta sig från operationen. jag var tvungen att vara sjukskriven någon vecka. Åtta veckor hade vi fått som läketid innan vi fick försöka göra barn igen. Det kändes som en evighet. Under tiden berättade två arbetskamrater att de var gravida och jag hade även vänner som berättade samma sak. Jag höll på att knäckas. Ilskan, frustrationen, sorgen, avundsjukan höll på att kväva mig.
När vi väl fick börja försöka igen var jag som besatt. Det var det enda jag tänkte på och vi skulle lyckas till varje pris. Men månad på månad gick och det hände inget. Några gånger gick jag över tiden men det blev inget. Vårt sexliv höll på att förstöras totalt och jag var till sist tvungen att sätta mig ner och ställa mig frågan "vad i helvete håller du på med?". Efter det försökte jag lugna ner mig och vi försökte leva så att livet inte bara handlade om att göra barn. jag kommer ihåg hur svårt jag hade att säga grattis till de som berättade att de var gravida eller hade fått barn. Som utan problem hade lyckats på första eller andra försöket helt naturligt.
I augusi 2005 bad jag min man att han skulle ringa kvinnokliniken för att höra om provrörsbefruktning. Han fick som svar att det var ganska lång väntetid och mitt mod gick ner lite. Den 13:e december fick vi en tid och fick träffa en barnmorska. Vi lämnade uppgifter om oss och hon förklarade lite om hur det gick till med IVF. Hon berättade även att man inte, som vi trott, skulle ha sex varje dag vid ägglossning, utan varannan var tredje. Då är spermierna som allertast. Det hade vi ingen aning om.
Nästa tid då vi fick träffa en läkare, var på alla hjärtans dag. (Bra datum de valde till oss, eller hur?!) Jag berättade att jag hade upplevt smärtor i magen när vi hade sex och hon ville att en titthålsoperation skulle göras för att kolla upp min vänstra äggledare som var kvar. Paniken kom igen eftersom jag verkligen avskyr sjukhus. Läkaren ringde till Motala för hon ville helst att op skulle ske samma dag. Dock kunde de inte och jag fick en tid på sportlovet (som jag flyttade då jag verkligen behövde mitt lov).
Så den 21:e mars åkte vi till Motala för att de skulle kolla min mage och äggledare. En blå kontrast skulle skickas genom äggledaren för att se hur god passagen var.
Efteråt fick jag höra att op tagit betydligt längre tid än vad den skulle gjort då det visade sig att jag hade utvecklat endometrios, som är ärrvävnad som gör att inälvorna binds ihop med varandra. Så de hade varit tvugna att bränna en hel del för att få bort vävnaden. Kontrasten hade inte alls gått igenom äggledaren utan den var igenbommad. Samtidigt som jag återigen blev besviken på mig kände jag en lättnad. Nu fanns svaret där. Vi kunde inte få barn på egen hand. Så det var bara att sluta kämpa och bara njuta för glatta livet. Nu vill jag bara tillägga att vårt sexliv hade blivit betydligt bättre och varit så sen januari 2005, men nu blev det bara ännu bättre.
I april när vi var på RMC berättade de att jag skulle få hormonsprutor mot min enometrios som jag skulle få injicerat en gång i månaden i tre månader. IVF-behandlingen ville de inte starta förrän efter sommaren. Och naturligtvis var deras semester samtidigt som min. Det kändes som en lång väntetid.
I juni strax innan jag gick på semester ringde barnmorskan ohc jag fick startdatum för nässpray samt tiderna för när den skulle tas. Dessutom en läkartid för utbildning av pennan. Ett tjockt häfte skickades hem med info samt recept som jag skulle ta ut. Vi var äntligen på G igen. :)
Och resten vet ni.

Ett litet arbetsnamn har kommit nu. Pyret blev det. Jag tyckte det kändes neutralt och fint. :)

Det har nu gått tre dagar sen införandet av Pyret. Jag tycker att jag mår ganska bra men orkar inte mycket.
* Varje natt mellan 2 och halv 3 är jag uppe på toaletten.
* Jag har lite svårt att vända mig eftersom äggstockarna säger ifrån och tycker det är lite obekvämt.
* Jag är rejält svullen vilket gör att jag har lite svårt att ta riktigt djupa andetag
* Jag kan definitivt inte äta lika stora portioner nu som innan då det inte får plats eftersom magsäcken är lite undanträngd.
* Jag har mycket lättare för att må illa
* Mitt luktsinne har förbättras oerhört, vilket tyvärr kan vara en nackdel eftersom jag lätt mår illa av en doft
* Promenadtempot är inte lika högt längre.
* Jag är trött hela tiden
* Jag går och lägger mig jättetidigt varje kväll. Dels för att jag behöver sova mer men även för att jag är hur slut som helst.
* Jag är innerligt trött på att ta progesteronvagitorierna!

Annars är det bara bra. :) Kollegorna på jobbet samt chefen tycker det är jätteroligt att följa hur det går med Pyret. De ställer frågor och jag svarar gärna. Jag har läst lite andra bloggar på sistone och det verkar som om många skäms över att de inte kan få barn på "egen hand". Det kan inte vi heller, men jag skäms absolut inte för det och det är inget jag tänker hålla hemligt. Innan vi började med IVF hade jag ingen aning om vad det innebar. Flera av kollegorna har berättat att deras väninnor har genomgått IVF, men de har aldrig berättat för kollegorna vad som gjorts under IVF'n eller hur de mått eller någonting. Och eftersom jag är lärare vill jag gärna utbilda min omgivning och har därför sagt till dem att det går jättebra att ställa frågor. De är jättefascinerade och nyfikna och tycker det är jättespännande. Och det gör mig glad. Dessutom vet de redan vad jag gått igenom om det är så att Pyret inte lyckats grabba tag i livmoderväggen, vilket underlättar för mig för då kan det vara lite jobbigt att berätta för alla.

Så jag uppmanar faktiskt:
Berätta för din omgivning. Dels för att det är viktigt att de får förståelse för att detta inte är gjort i en handvändning ohc att det är en omtumlande behandling, både fysiskt och psykiskt. Sen är det absolut inget att skämmas över.