Då var det dags för första sprutan. Jag satt vid köksbordet och hade plockat fram det jag behövde. Pennan laddades och nervositeten ökade lavinartat. Maken peppade mig så sött och jag kände att det var lika bra att bita ihop och köra in den. Jag knep i lite hud, hade det rätta handgreppet om pennan och förde långsamt in den i magen. Mitt när jag satt där med nålen i mig kom tanken "vad i helvete sysslar jag med? Är jag inte klok?". Jag försökte trycka på toppen på sprutan och det gick inte alls bra. Jag fick trycka i omgångar och paniken började så smått sprida sig. När jag fått i mig hela mängden skulle jag försöka räkna till tio och maken hjälpte till. Visste inte om jag skulle vara glad för hans stöd eller irriterad för hans tio var mycket längre än mina. Till sist fick jag dra ut den och sen började den verkliga mardrömmen. Jag kände hur jag höll på att svimma. Det susade för öronen och det började svartna för ögonen. Jag mådde fruktansvärt illa, svettades och hade svårt att andas. Maken sprang som en galning och fixade allt jag ville ha: kall saft, en blöt och kall handduk och golvfläkten på.
Jag kan väl lugnt säga att det var en fruktansvärd upplevelse men jag kände mig sååå stolt när jag mådde lite bättre senare. Jag hoppas inte att alla sprutor blir lika "intressanta".

Dessutom trodde lilla godtrogna jag att jag skulle få slippa nässprayen nu när jag började med sprutor. HAHAHA. Nej! Dock behöver jag bara ta i ena näsborren, men fortfarande tre gånger om dygnet, kl 06, 14 och 22. Sköterskan skrattade bara åt mig i luren igår när jag frågade om jag skulle sluta med sprayen och berättade istället glatt att jag ska hålla på att ta den under HELA behandlingen! Yay.

Det blir nog bra.