Då har man agerat värphöna idag. Ingen frukost imorse. "drick rikligt och klar vätska" stod det på ett papper vi fått. Det ar kört att försöka få i sig mycket vätska. Ett glas saft fick jag i mig. Tröttheten och nervositeten var bästa vänner idag och turades om vem av dem som skulle vara mig närmst hela vägen till sjukhuset.
Vi anmälde oss kl 7.30 och fick sitta ner. Efter någon minut kom en tjeje och hämtade oss. Jag tror hon var biolog. Vi fick rabbla våra namn och personnummer. Maken fick ett jättestort (i mina ögon) provrör/behållare som han skulle ha kul i. Biologen frågade hur jag ville göra, d v s om jag ville följa med honom eller om jag skulle sätta mig i nästa väntrum. Jag tänkte att jag säkert inte skulle vara någon hjälp eller nytta för hans njutning just nu när jag mådde så dåligt som jag gjorde, så hon eskorterade mig till väntrummet. Just som jag skulle gå in där kom barnmorskan och högg tag i mig och bad mig gå in i ett litet rum med flera bås, som var indelade med draperier. I första båset satt redan en kvinna och väntade. Jag fick byta om och sitta ner. Strax därefter kom hon tillbaka och satte in en kanyl i henne. Jag hoppades så att hon skulle vänta med mig så att maken hann komma tillbaka, men ack så fel jag hade. Paniken infann sig och tårarna började trilla ner för kinderna. Jag lade mig ner och hon satte in en kanyl. Instruktioner om att ta lugnande och smärtstillande fick jag och ordination att ta dem kl 9.15 Det kändes som en evighet dit. Jag satte mig och fick vänta en stund innan maken kom tillbaka. Han hade verkligen inte haft det kul när han skulle försöka lämna prov, stackarn.
Tiden sniglade sig fram och till sist var klockan 9.15 Jag tog tabletterna och det märktes när de började funka. De lugnande tabletterna brukar få mig ganska fnissig och vi hade ganska kul.
En stund senare var det dags för första kvinnan att få gå in i det andra rummet och få sina ägg utplockade. Hon tyckte det var onödigt att maken var med därinne. Efter ca 20 min var det min tur. Maken fick väldigt sexiga gröna kläder och vi kändes oss så fina så. Han ledde mig in i rummet (vet inte varför för jag tyckte jag hade koll på läget). Det var mörkt och varmt eftersom äggen är ljus- och värmekänsliga. Jag fick lägga mig i en gynstol och fick instruktioner. "Slappna av så mycket du kan och ta djupa andetag". Jag kan snabbt sammanfatta det att det gjorde ont, även om jag fick smärtstillande, framför allt när de skulle genom äggstockshinnan. Det var en jävligt lång nål och det var en utmaning att ligga absolut still när det högg till. Tack o lov tog det inte så lång tid.
Väl tillbaka i båset fick jag ligga ner i ca en halvtimme för att sen få lov att klä på mig och gå ut i fikarummet och äta knäckebröd. Där satt vi och väntade och bläddrade i tidningar och böcker. Vid 12-tiden kom barnmorskan och informerade lite lätt om vad som kommer att hända på onsdag och vad vi ska tänka på. Den andra kvinnan blev av med sin kanyl och de fick gå hem. 12.30 skulle jag få bort min kanyl. Jag väntade och väntade. Jag ville verkligen bli av med den eftersom jag tycker den är obehaglig. Vid 12.50 kom hon äntligen och tog bort den. När hon slet av plåstret som höll kanylen på plats gjorde det jävligt ont. Det var den värsta smärtan under dagen. Sen fick vi gå därifrån. Raka vägen till apoteket bar färden eftersom jag nu ska ta progesteronpiller vaginalt tre gånger om dagen ett bra tag. Och inte bara det att man ska ta dem tre gånger. Man ska ligga ner och vila 30 minuter efteråt för bästa effekt.
En halvtimme väntade vi på apoteket. Det är rätt länge när det enda man vill är hem och lägga sig i sin säng. Till sist fick vi hjälp och fick tabletterna. Det bar av hem och när vi kom hem åt vi lite och sen vilade vi. Och nu känner jag mig hur mörbultad som helst i magen. Äggstockarna kommer att fortsätta vara svullna, vilket är lite jobbigt, men det är inte mycket att göra något åt. Så nu försöker jag ta det lite lugnt. Maken fick åka själv ikväll och vaccinera våra tre tissar och jag stannade hemma. Jag hoppas verkligen jag mår bättre imorgon när jag ska försöka jobba. Det blir nog spännande. Men nu är det värsta över och även om många kvinnor går igenom det här är jag väldigt stolt över mig själv. :)