Jag ska försöka att verkligen bearbeta min sorg över vår barnlöshet. Hittills har det tyvärr inte gott så bra. Jag och terapeuten har tagit de saker som varit mest akuta först, så som min ångest. Men nu är vi inne på min självkänsla, mål i livet och min sorg över barnlösheten.

Jag fick läxa i tisdags om att skriva som om vi hade barn. Alla möjliga detaljer om hur jag/vi tror att det skulle vara. Kalle sa igår att han gärna är med och skriver om det. Att få höra de orden att han ville vara med betydde så oerhört mycket. Att vi är två som sörjer även om vi sörjer olika. Men framför allt att jag slipper att känna att jag är ensam i allt detta. Så detta ska vi göra innan onsdagens samtal.

Dock blev jag klar med en sak som jag grunnat på ett tag. Jag vill ha något "fint" att kunna titta på. Något som det räcker att kanske just bara titta på för att sen kunna fortsätta med något annat istället för att gräva ner mig i tankar och sorg. Någon form av minne. Men jag har inte vetat vad jag skulle hitta på innan förrän för någon månad sen. Men sen har jag inte vetat hur jag ville ha det. Men igår infann sig inspirationen, och tyvärr även sorgen. Jag satt och skrev en kladd på vad jag ville skulle stå. När jag var nöjd visade jag Kalle och frågade om det skulle stå som om det var om mig eller om oss. Om oss, tyckte han då och kramade mig. Tårarna kom och snabbt hade jag både Kalle och vän som tröstade mig. Det kändes bra. Men det kändes skit att tårarna kom när jag gjorde den. Kan inte förklara varför. Dumma lilla jag satt och bad om ursäkt för att jag grät och förstörde stämningen.

Tavlan blev iallafall klar och så här ser den ut. Jag tänker inte lägga ut den på pysselbloggen nämligen och därför hamnar den här.

Det må nu vara så att flera, kanske t o m majoriteten tycker att det är patetiskt att jag gjort denna tavla när det handlar om tre små embryon som blivit 10v, 5v och 8v. Men för mig är detta viktigt. Jag har älskat det som bott i min mage, alla tre gånger. Och därför hoppas jag att detta ska ha hjälpt mig att bearbeta min sorg. Så jag undanbeder mig ev kritik om att jag skulle vara konstig eller knäpp. Anser du detta vill jag att du håller dessa värderingar och åsikter för dig själv.

Idag visade Niklas oss en film som han hittat eller sett på YouTube. Och "halvdansk" (skånsk) som jag är så tyckte jag den var rolig. Det tyckte de andra också. Det är tydligen från ett norskt program.

Gillar du den så titta gärna även på More Danish Language. Jag vet nämligen inte om man kan lägga in mer än en YouTube-länk i ett blogginlägg och jag orkar inte göra två. Kalla mig lat.

Det känns underbart att se tillbaka på denna långhelg. Vi har varit något vi alldeles för sällan varit sen i somras (i stort sett). Vi har varit sociala.

Från torsdags till igår hade vi besök av en underbar vän. Igår kväll var vi ute och åt middag med grannarna samt tittade på en film.

Idag har vi hälsat på vännerna Niklas och & Sofie med deras barn.

Det är mycket mitt "fel" att vi inte umgåtts med våra vänner. Jag har inte orkat/klarat av det. Ångest, ork, lust har inte funnits. Men jag och Kalle har pratat om att det måste ändras. Jag kan inte isolera mig socialt. Det blir bara värre med tiden också, så därför är det viktigt att vi vänder den trenden. Och det har vi gjort denna helg.

Vi åkte till Niklas och Sofie vid 13.30-tiden och var där. Jag fick underhålla lille 3-årige Jonatan medan Niklas lade beslag på Kalle (som alltid). Kalle brukar vara den absoluta favoriten hos Jonatan, men inte idag. Då var det jag av någon anledning. :)

Vi stannade på middag. Det var trevligt. Vi försökte ha samtal alla fyra vuxna, men det var inte det lättaste med två små barn.

Det var trevligt att träffa dem. Det var alldeles för längesen och jag är glad att vi gjorde det istället för att stanna hemma och vara duktiga. Detta är också en viktig bit och då prioriterade vi umgänge idag istället för trädgård.

Det har varit härligt väder idag som bara blivit bättre och bättre. Det känns som att jag fått lite färg i ansiktet fastän jag ändå inte varit ute så mycket.