Då började jag med en ny bok imorse.

Skuggor över Eden heter den och är skriven av Michelle Paver.

Det är lite märkligt men jag hittar inte något på nätet om den och mamma har tagit bort omslaget på den så jag läser utan att veta vad den handlar om.

Det är är två delar och jag har naturligtvis börjat med del ett.

Jag har läst ca 90 sidor redan och den handlar om lilla Madeleine som är 10 år. Den utspelar sig i England (tror jag) 1884 och framåt. Hennes pappa har blivit tvungen att bege sig ut i krig medan hon och hennes höggravida mamma är kvar hemma. Det är mitt i vintern. Då de inte kan få tag på doktorn tvingas Madeleine att hjälpa sin mamma och föda fram hennes lillasyster. På natten dör mamman och Madeleine får klara sig själv och lillasyster med hjälp av en bok, "Hustruns handbok" av doktor Archibald Philpott.

En vecka senare kommer två vuxna och knackar på dörren. De kallas sig kusiner. De förfäras över att mamman ligger kvar död i sovrummet och försöker splittra barnen åt, men Madeleine är smart, ljuger och säger att det var mammas sista önskan att barnen skulle växa upp tillsammans.

Som parallellberättelse får man följa pappan i kriget samt en annan man. Pappan är egentligen gift, och Madeleines mamma är egentligen hans älskarinna. Detta innebär att barnen är utomäktenskapliga vilket inte alls är bra på den tiden.

Det är så långt jag hunnit än så länge.

Än så länge är den helt ok. Lättläst och lagom stor text. Inte vidare tjock så denna "serie" lär jag nog läsa ut snabbt. :)

Grattis på mors dag till alla mammor som har barn, alla blivande mammor, alla mammor med sina änglabarn och alla dem som inte ens hann så långt som förlorade sina älskade små redan i magen.

Själv har jag ringt min egen mamma och gratulerat. Hon hade fått ett kort jag hade gjort samt lite stämplar jag hade stämplat upp till henne.Vi pratade en lång stund om allt möjligt. Ett trevligt samtal som alltid. Jag är glad att jag har en bra relation till min mamma. Även om jag inte är så jätteduktig kanske på att visa det så betyder hon mycket. Och det gör även min pappa, även om jag ibland tror att han inte är medveten om det.

Att själv tänka på mors dag är inte vidare skoj, men det går bättre nu än innan. Igår var det ett år sen jag testade positivt. Tankarna fanns med mig hela dagen, men det gick fint. På något konstigt sätt (för många) känner jag mig ändå lite som en mamma. För i mitt hjärta bär jag med mig tre små änglar som är en del av mig och K.

Men naturligtvis firar jag inte mors dag som många kvinnor får och kan göra. Det är fortfarande min mor och svärmor som "firas" genom kort.