Jag ska försöka att verkligen bearbeta min sorg över vår barnlöshet. Hittills har det tyvärr inte gott så bra. Jag och terapeuten har tagit de saker som varit mest akuta först, så som min ångest. Men nu är vi inne på min självkänsla, mål i livet och min sorg över barnlösheten.

Jag fick läxa i tisdags om att skriva som om vi hade barn. Alla möjliga detaljer om hur jag/vi tror att det skulle vara. Kalle sa igår att han gärna är med och skriver om det. Att få höra de orden att han ville vara med betydde så oerhört mycket. Att vi är två som sörjer även om vi sörjer olika. Men framför allt att jag slipper att känna att jag är ensam i allt detta. Så detta ska vi göra innan onsdagens samtal.

Dock blev jag klar med en sak som jag grunnat på ett tag. Jag vill ha något "fint" att kunna titta på. Något som det räcker att kanske just bara titta på för att sen kunna fortsätta med något annat istället för att gräva ner mig i tankar och sorg. Någon form av minne. Men jag har inte vetat vad jag skulle hitta på innan förrän för någon månad sen. Men sen har jag inte vetat hur jag ville ha det. Men igår infann sig inspirationen, och tyvärr även sorgen. Jag satt och skrev en kladd på vad jag ville skulle stå. När jag var nöjd visade jag Kalle och frågade om det skulle stå som om det var om mig eller om oss. Om oss, tyckte han då och kramade mig. Tårarna kom och snabbt hade jag både Kalle och vän som tröstade mig. Det kändes bra. Men det kändes skit att tårarna kom när jag gjorde den. Kan inte förklara varför. Dumma lilla jag satt och bad om ursäkt för att jag grät och förstörde stämningen.

Tavlan blev iallafall klar och så här ser den ut. Jag tänker inte lägga ut den på pysselbloggen nämligen och därför hamnar den här.

Det må nu vara så att flera, kanske t o m majoriteten tycker att det är patetiskt att jag gjort denna tavla när det handlar om tre små embryon som blivit 10v, 5v och 8v. Men för mig är detta viktigt. Jag har älskat det som bott i min mage, alla tre gånger. Och därför hoppas jag att detta ska ha hjälpt mig att bearbeta min sorg. Så jag undanbeder mig ev kritik om att jag skulle vara konstig eller knäpp. Anser du detta vill jag att du håller dessa värderingar och åsikter för dig själv.

 

Mamma

4 maj 2008 21:15

Det är vackert. Det är inte alls fel heller. På det här sättet finns det ändå ett slags minne av dem. Hoppas att du/ni finner frid med det.
Det här borde jag själv också gjort när jag förlorade våra barn, men jag tänkte aldrig så långt.

P&K

 

Grodis

4 maj 2008 22:32

Den blev så fin, tavlan! Och som jag känner med dig/er, gumman... Det hoppas jag att du vet...
Jag vill ännu en gång tacka er båda för fantastiskt underbart sköna och fina dagar tillsammans! Ni har gett mig så mycket. Mycket prat, skratt och ja även lite tårar, men det är viktiga tårar, som ni vet att vi pratade om. Ni är så goa människor och jag SAKNAR er!!
Sköt om er nu och lycka till med den tuffa läxan. Vad skönt att ni ska hjälpas åt, det är fint.. och välbehövligt tror jag.
Puss & kram!!

 

Eva

4 maj 2008 23:19

Hej!
Jag tycker inte att du är patetisk, det är du som bestämmer när det är ett barn som du bär. Sen kan det vara 5 dagar, veckor eller månader.Jag tror förlusten är lika stor oavset när man förlorat det man väntat på.

Jag tycker du är stark som vågar prata om din förlust.

Kram Eva, hoppas du förstog hur jag menar och att jag inte gjort dig ledsen.

 

FF

5 maj 2008 00:32

mamma: Tack. Ja precis. Ett fint minne istället för att ha operationerna och misslyckandena som jag har som minne nu. Jag är glad att du tycker att det var en bra idé.
P&K

Grodis: Tack gums. Och jag vet att du känner med oss, precis som jag hoppas att du vet att vi känner med er.

Tack själv. Du är saknad här med!

Vi ska göra vårt bästa med läxan. Vi tog den inte ikväll. Det kändes inte rätt att avsluta en bra helg med den.
P&K

Eva: Jag förstår vad du menar och du har absolut inte gjort mig ledsen. Dina ord värmer. Tack för att du tycker att jag är stark som vågar prata om min förlust. Det är en av mina ventiler som jag känner att jag vekrligen behöver. Den är lika viktig som att gå i terapi.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här hittar ni mig. Trodde jag skulle kunna sluta skriva om barnlöshet. Så naiv jag var då. Vardagen skriver jag också om....

Nu har jag startat en ny blogg. Även maken är ditlagd så vi kommer båda två att skriva i den.     Då våra namn står där kommer vi att lösenordsskydda vissa inlägg (iallafall jag), så vill du ha tillgång till lösenord får du lämna en kommentar till d...

I söndags fick några av våra kompisar en liten bebis. Dessutom en flicka. När jag fick reda på detta i måndags morse genom att sätta på mobilen och läsa sms fick jga reda på det och det blev för mycket. Ångesten kom som på beställning. Jag var ledsen...

Jag vet inte hur jag vill ha det med mitt bloggande. Denna blogg har känts som min ventil för barnlöshet.  Men jag har så mycket mer att erbjuda.     Så just nu skriver jag och lägger in bilder på min pysselblogg istället. Dels för att den känns posi...

Ikväll var Mysan ute på långtur. Hon var verkligen ute i flera timmar, trots att det var väldigt blött ute och hon egentligen inte tycker om sådant väder.     Jag och K har nog varit ute i totalt 1½ timme och letat och kallat på henne. Till sist vid ...