I lördags morse ringde jag sjukhuset och beskrev att jag hade ont i magen. Jag fick prata med en gynekolog som visade sig vara samma som opererade mig för mitt utomkveds för 3 ½ år sen. Han tyckte att vi skulle komma in så han kunde göra ett ultraljud. Vi åt lite frukost och sen åkte vi.

Det var inte jättelätt att hitta till avd 21, men vi lyckades. Vi fick sitta och vänta i dagrummet på att få komma in och bli kollad. Väl där hittade inte läkaren något litet embryo på ultraljudet i livmodern. En sköterska kom sen och tog blodprov på mig för att mäta hormonnivån. Vi fick åka hem igen och resten av den dagen låg jag i soffan och vilade och knaprade Panodil.

I söndags morse var vi tillbaka på sjukhuset kl 8 på morgonen. Ett nytt blodprov togs och vi fick sitta i dagrummet igen och vänta. Och vi fick verkligen vänta. De hade jättemycket att göra. Dessutom hade de glömt att kryssa i en ruta att provsvaret var akut så det tog många timmar innan vi fick svaret. Svaret på testet visade att hormonnivån inte stigit tillräckligt och det tydde på utomkveds. Dessutom hittade läkaren vätska i buken på mig. Så jag blev inlagd och jag var superledsen. Det sista jag ville var att bli opererad igen. Jag ville helst åka hem och komma tillbaka på måndagen, men varken maken eller läkaren tyckte det utan det var säkrast att opereras på söndagen.

Vid 13-tiden fick vi ett enkelrum med tv, vilket var ganska skönt och lagom. Jag frågade ganska snabbt när de trodde att operationen skulle ske och de trodde någon gång på eftermiddagen eftersom min läkare hade en annan operation före mig. Det innebar att jag skulle få sova över på sjukhuset. Detta ville jag verkligen inte och frågade då om inte maken kunde få sova hos mig på rummet. Gulliga som de var så skulle de fixa det.

Efter ett tag fick jag ett rör i armen och fick dropp. Då hade jag varit utan mat och vätska i över 15 timmar. Det gjorde att jag mådde lite lite bättre. Fick panodil för att döva smärtan lite.

För att få tiden att gå låg jag i sängen och maken satt brevid i en stol och så tittade vi på repriser på tvn.

15.50 kom en sköterska och sa att det var dags för operation. Jag hade innan bett om lugnande eftersom jag vet hur stirrig jag blir men det hade jag inte hunnit få. Jag satte naturligtvis igång och började gråta och skiljas från maken ute i korridoren var fruktansvärt. Han skulle under op åka hem och hämta saker inför natten samt mata katterna.

När jag kom ner till operationen fick jag prata med två narkossköterskor. De skulle prata med uppvaket att jag verkligen inte ville ligga där längre än nödvändigt. Jag fick akupressurband på handlederna för att inte må illa. Sen försökte de få i mig någon vätska som smakade apa, som skulle hjälpa till mot illamående. Jag fick i mig en klunk och sen gick det inte mer. Jag fick resa mig upp och gå in i operationsrummet. Tråkigt och smått skrämmande. Jag fick kliva upp och lägga mig på en smal brits. Min vänstra arm kilade de fast med ett litet lakan, som jag fick för att inte frysa. En "planka" monterades på britsen för min högra arm där jag hade röret. Äntligen fick jag lite lugnande och det var skönt. Jag kommenterade att det var lite tråkigt att de inte hade någon gullig eller rolig bild i taket som fångade patienternas fokus och fick dem att koppla av när de kom in. Efter det fick jag en mask med syrgas och sömnmedel i röret. Jag försvann ganska fort. Då var klockan 16.05

17.40 blev jag väckt av en manlig sköterska på uppvaket. jag hade något jobbigt i näsan som jag slet ut. Men den blev snabbt inpillad igen med förklaringen att det var syrgas för att hjälpa mig att piggna till fortare samt att den skulle hjälpa mig att inte må illa.
Runt min vänstra arm satt en blodtrycksmanchett. Jag låg på rygg och hade ganska ont i ryggen så de hjälpte mig att lägga mig på sidan. Nojjig som jag är, frågade jag syster T om han visste att jag ville komma upp till avdelningen så snabbt som möjligt och det hade han fått reda på. Han skulle göra sitt bästa om jag gjorde mitt. Han var så gullig och snäll så.

Jag avskyr att vakna efter att bli sövd. Det är så segt och helst vill man bara somna om igen. Det finns inte mycket att titta på. Denna gång var det att ligga och titta på ett gult drapperi. Dessutom har man (i mitt fall) jätteont i magen och man får beskriva sin smärta på en skala från 1-10. Det är inte lätt att bedömma. Men en del smärtstillande fick jag, som vanligt.

Efter en stund kände jag att jag kände mig tillräckligt "pigg" för att få åka upp. Då var naturligtvis inte syster T där ohc den andra sköterskan fick inte ringa. Så det var bara att vänta. Till sist kom han och kollade till mig och sa att han skulle ringa. Han gick iväg och jag kunde höra fragment av samtalet. Han förklarade tydligt för dem att jag verkligen ville upp igen. Efter samtalet kom han tillbaka till mig igen och berättade att det skulle komma två sköterskor från en annan avdelning för att hämta mig snart. Så fort han berättat färdigt kom de faktiskt. Jag tackade syster T för att han tagit så väl hand om mig och verkligen lyssnat på mig och jag rullades iväg.

När jag kom tillbaka till mitt rum var maken tillbaka och han hade fått en egen säng. En riktig sjukhussäng t o m. Innan skulle han bara få en tältsäng som fäder får på BB.
Han låg och tittade på tv och såg såååå glad ut att se mig. Jag var överlycklig över att få se honom igen. Nu var kl ca 19. Vi pratade inte så mycket och jag var trött och slumrade då och då.

Senare på kvällen fick jag en spruta i benet som var blodförtunnande medel mot proppar eftersom jag legat i op i 1 ½ timme. Senare fick jag panodil och voltaren. Så småningom tog droppet slut och jag ville inte ha mer. Jag tyckte bara den var jobbig. Jag fick tillsägelse att dricka mycket och fick äpplejuice. Jag kan tala om för er som inte blivit opererade att man är inte sugen på att dricka när man haft ett rör nerstoppat i halsen under op.
Vid 22 lyckades jag med mycket hjälp av maken att gå på toa och kissa. Det kan låta jättetöntigt, men det är mycket bra att kunna gå på toa efter en sådan operation och jag var superstolt. Det var jobbigt och ont som fan hade jag. Efter den turen var jag fullkomligt slut och lade mig igen. Jag kunde bara ligga på höger sida och detta märkte jag snart att det skulle bli jobbigt. Sjukhussängar är inget för min kropp. Jag fick ganska snart ont i höger höft och ben och fick försöka rulla mig över på rygg en stund.

Maken låg och tittade på valvakan och jag slumrade.
vid 2-tiden på natten kom en sköterska och gav mig nya tabletter. Nytt toabesök och tabletterna togs och sen fortsatte jag att slumra till en halvtimme till en timme i taget. Vid toabesöket nu märkte jag att Voltaren var en underbar medicin. Det gjorde inte alls lika ont längre när jag skulle röra på mig, även om jag fortfarande hade stora problem.

Igår var det mycket väntan. Jag visste att jag skulle få skrivas ut och jag längtade. Lyckades tyvär inte få i mig någon mat. Mådde lite för illa och hade en kall, blöt handduk över pannan större delen av dagen. Nytt blodprov togs för att se att hormonnivån sjunkit.
Sen fick jag reda på att den där blodförtunnande sprutan räckte inte med en utan jag skulle ha fem totalt. Så på eftermiddagen fick maken utbildning i hur han ska ge mig den nu tre kvällar i rad. Tar det aldrig slut med sprutor?

Vid 13.15-tiden lyckades jag få i mig lite lite yoghurt och jag hade nu kommit igång ganska bra med att dricka. Men magen var hungrig och jag kände mig inte så bra.
Kl 13.30 kom en kurator som hade bokats till oss för att prata hur vi mådde efter denna händelse. Vi pratade i ca en timme och det kändes bra tyckte både jag och maken. När vi skildes åt var hon övertygad om att vi skulle fixa detta och vi verkade ha det jättebra ihop. Det var skönt tyckte vi båda att få denna bekräftelse.

Efter henne kom en annan läkare, som varit i operation nästan hela dagen. Han läste operationsberättelsen och berättade för oss vad den andra läkaren gjort.
När man opererar bort äggledaren kan man tydligen inte ta bort precis allt utan en liten liten stump i "livmoderhörnan" sitter kvar. Där hade Pyret tydligen tyckt att det såg mysigt ut och sen hade jag börjat blöda i buken. Tydligen hade vi kommit in i rätt tid för den mängden blod jag hade i buken var inte farlig, men magen var som en tickande bomb och hade jag inte kommit in hade jag kunnat få mycket mer blod i buken och drabbats av havandeskapsförgiftning och kunnat dö. Det skrämde mig en hel del.
Vänster äggledare än kvar och läkaren hade skurit loss den från bukhinnan då den hade fastnat där. Enligt läkarna ska jag inte ha problem att bli gravid igen. Jag är bara rädd att nästa embryo ska sätta sig där igen och det vet jag inte om jag orkar gå igenom.

Läkaren sjukskrev mig i två veckor och jag fick utskrivet lite Panodil och Voltaren. 16.15 lämnade vi avdelningen och med små, små steg gick vi mot apoteket för att ta ut recepten. En jättesnäll kvinna såg att jag hade ont och hon bytte nummerlapp med oss så min man fick komma fram tre nummer fortare. Jag blev så rörd och tackade och hade svårt att hålla tårarna tillbaka.

Nu är vi hemma och maken är hemma med mig. Jag klarar inte av så mycket på egen hand. Han är fantastisk och så gullig ohc hjälpsam och jag känner mig så dum som inte klarar något. Bara att ta sig ur sängen är jättejobbigt eftersom vi har en vanlig säng och inte en med motor som på sjukhuset.

Så det jobbiga nu är att berätta för alla att det gick åt helvete och att jag är opererad, igen. Våra föräldrar vet och våra arbeten. Annars tycker jag att jag mår ganska bra psykiskt. Vi var förberedda på att det kunde gå snett. Det enda vi inte ville var att det skulle gå så här "fel" med operation igen. :( Vi kommer att ta oss igenom det här ganska bra tror jag. Det är jag som måste läka fysiskt mest och jag vet att det tar tid och det måste det få ta.

Så att så var det med den sagan. Nu får vi se när vi får börja på en ny med ny IVF-behandling från början. Vi känner ingen brådska så det är lugnt. Som vi sa till kuratorn :"huvudsaken är att vi har varandra. Det är allt som betyder något".

Kalle, jag älskar dig oändligt mycket!
Glöm ALDRIG det!
Du är allt för mig.