Nyss fick jag ett meddelande av en kille jag känner sen något år tillbaka. Han har inte hört av sig på sistone. Han har alltid ganska pigg i att berätta om sitt liv men inte intresserad av mitt. Dock vet han om våra barnlöshetsproblem.

Så. Han hörde av sig idag och tyckte det var synd att vi inte hördes så mycket längre och att han saknade våra samtal.

I nästa mening fick jag reda på att han och hans sambo gift sig och hon är gravid. Detta bör påtalas att det gått ganska fort hela processen sen de träffades.

Naturligtvis gjorde det ont i mig att läsa att hon var med barn. Men jag lyckades gratuera till giftemål och barn.

I nästa mening berättade han att han knappt fick något sex. Jag trodde jag skulle explodera. Vi har alltid kunnat prata om sex, så det var inte det. Men att gnälla till mig att han inte har sex för att hans fru är gravid. Hur jävla okänslig får man bli när han vet vår situation?

Jag kunde inte låta bli att svara att jag tyckte det var ett väldigt lågt pris att betala för att få barn. Sen ursäktade jag mig och sa att jag inte orkade prata barn eller så med honom och önskade dem lycka till och att jag hoppas de får ett barn. 

Sitter just nu och mår så fruktansvärt dåligt. Jag är avundsjuk på att vissa har så fruktansvärt lätt att bli gravida. Och är innerligt förbannad att man kan trampa så fruktansvärt fel och beklaga sig för mig om en sådan sak.

Jag vill springa tills jag faller ihop.

Jag vill gråta tills jag inte har fler tårar. 

Jag vill skrika ut min sorg, frustration och ilska tills jag inte har någon röst kvar.

Men jag sitter tyst och sväljer och funderar på hur mycket mer jag ska behöva ta tills jag inte orkar mer.

Vilka fler "utmaningar" ska jag få?

Hur mycket mer ska jag låta det tära på mig? 

När ska jag sluta orka?

När blir det för mycket för mig?

Kommer jag någonsin att få känna lyckan att vänta barn?

Ska nog gå och dra täcket över mig bokstavligt talat. Jag orkar inte mer idag. Det kan inte bli mycket värre idag. Den lilla lust jag hade att göra något i pysselrummet är som bortblåst. 

Jag gick ut innan för att hämta posten. I vår brevlåda låg ett antal lokaltidningar. Och eftersom de inte är våra lade jag dem i den allmänna tidningslådan så fick de som saknat sin tidning ta dem därifrån. Jag har ju ingen koll på vilka som har tidningen.

När jag lade dem i tidningslådan började gubben (85+) som bor mittemot oss att gorma och skrika på mig och undrade väldigt otrevligt vad jag gjorde. Jag blev förbannad och svarade att det inte var våra tidningar och att jag sket i vems det var och lade dem därför i tidningslådan. Sen tog jag min post och gick in.

När jag kom in coh inte hittade något från Panduro, som jag trodde skulle komma idag, gick jag ut igen för att kolla igenom tidningarna fall i fall det fastnat där. Då mötte jag gubben igen som lite tafatt bad om ursäkt. Han hade råkat lägga dem i fel brevlåda. Detta är inte första gången det händer. Han kan inte läsa på brevlådorna och uppenbarligen inte skilja på mörkgrön och vit heller som är färgerna på våra brevlådor. Jag fick anstränga mig för att inte säga att han kanske borde ta och flytta till ett hem.

Jag blev ledsen fastän han bad om ursäkt.

När jag sen kom in ringde jag Panduro. Förhoppningsvis kommer paketet imorgon och då kan jag även spåra paketet.

Sen tog jag modet och ringde min vårdcentral. 10 minuter efter det att jag lämnat mitt telefonnummer ringde en sköterska upp mig.  Jag förklarade att jag varit på universitetssjukhuset och pratat med en terapeut, att hon skulle skicka en remiss snabbt till dem så att jag fick en samtalstid ganska fort för min panikångest. Hon gick iväg och letade men hittade ingen remiss.

När hon kom tillbaka berättade jag hur illa det är och då blev hon riktigt orolig. Jag hade under tiden jag väntat berett mig på att behöva tjata och vara påstridig som alltid. Jag trodde även att jag skulle behöva ringa terapeuten och höra var remissen tagit vägen. Men sköterskan blev istället orolig för mig och undrade verkligen om jag kunde klara mig till nästa fredag för det var den tid jag fick. Och jag fick lova henne att ringa dem akut om jag känner att jag inte kan vänta. Hon frågade även om jag hade tankar på att skada mig och om jag hade någon att prata med, så där kunde jag lugna henne lite.

Så jag är helt slut nu. Jag är så trött. Bara sådana små saker gör helt slut på mig, vilket inte är klokt. Men så är det. Men jag känner mig samtidigt lite lugnare. Jag har fått en samtalstid. Och sköterskan sa att deras psykolog är bra. Så det hoppas jag. Hon och jag får diskutera ev medicinering och i så fall måste jag träffa en läkare. Men det tar vi då. Men nu ska jag vila.

Jag klarar inte att ta mig över "mitt" berg idag.

Jag klarar inte av att ta telefonen.

Ringa det där samtalet och sjukanmäla mig.

Skäms.

Vill ljuga och skylla på förkylning.

Rädd.

Rädd för att om jag erkänner för jobbet att jag har panikångestproblem kommer de inte att vilja ge mig fast anställning.

Vill skrika ut mina problem.

Vill ha förståelse.

Vill inte bli dömd som ett freak.

Vill inte riskera att hamna i ett fack är jag inte får en chans.

Jag kan bokstavligt talat inte ta i telefonen.

Obehag. 

Ångest.

Ledsamhet.

Skuld.

Klarar dessutom inte av att släppa ut katterna idag. Det går bara inte. Mår dåligt bara jag tänker på det. Ska de behöva lida och straffas bara för att jag mår dåligt? Nej. Men vad ska jag göra? Jag orkar inte må ännu sämre idag.

Skäms.

Jag är en dålig matte och människa. :( 

Inatt och nu på morgonen har jag haft en ångestattack. Tack o lov tillhörde inte den en av de värsta utan jag har lyckats klara av den själv. Ren panikkänsla och svårt att andas. Jag var totalt slut när klockan ringde imorse.

Så idag är jag hemma från jobbet. Jag behöver vila. Dessutom ska jag försöka få tag på vårdcentralen för att höra om de fått min remiss. Jag känner att jag inte har "råd" att vänta på att få någon som hjälper mig, både genom att prata och ge mig tips men ev även m h a medicin. Det oroar mig lite nämligen att jag dessutom känner att jag, som idag, fick panik bara genom att tänka på att sätta mig i bilen. Så här kan jag inte ha det.

Usch ja, vilken måndag.

Tack M för att du är så förstående över min situation. Jag känner att jag inte behöver ha dåligt samvete eller känna skuld när jag ringer dig om att jag stannar hemma. *kram*