Panduropaketet ligger och väntar på mig nu på utlämningsstället.

Så jag ska skriva ner kollinumret på ett papper och stoppa i plånboken.

När maken kommer hem ska vi åka och hämta det. :)

Till middag blir det tacos.

Och Desperate Housewives börjar ikväll igen.

Vilken kväll! :) 

Efter det att jag ätit lunch och plockat undan var jag jättetrött. Och eftersom jag sovit dåligt nu när jag mått dåligt gick jag och lade mig. Helst vill jag inte sova mitt på dagen, men maken tyckte att jag skulle det. Han är klok. För det är ju ändå så att jag bättre och klarar av "motgångar" och  över huvudtaget vardagen.

Lite oroligt har jag sovit, men ändå bra tycker jag. Jag känner mig mer utvilad. Nu hoppas jag bara att jag inte har några problem att somna ikväll.

Imorgon planerar jag att jobba igen och utan "problem".

Det ska bli skönt. 

Jag har precis ätit lunch:

* lite yoggi

* lite knäckebröd med viltost på (17%-ig)

* nästan en hel grön paprika

* nästan en hel avokado

Det var jättegott och jag känner mig lagom mätt. Och jag känner mig nyttig.

Nu är det bara drickandet som jag måste få fart på. Jag har fått i mig ett glas juice idag. Det är inte mycket att hurra för. Så lite vatten nu skulle sitta fint.

Jag är stolt över mig själv just nu.

Jag har ätit lunch och den var nyttig.

Tanken är att jag ska äta sådana här luncher i fortsättningen. Inte middagsrester som jag ätit hittills. Jag behöver inte två lagade mål mat varje dag.

Jag hoppas jag kan hålla detta nu också och att det ger lite resultat. Sen behöver jag ju göra fler saker. Det vet jag. Men det är alltid en början.

Jag tog mod till mig nyss och ringde för att sjukanmäla mig. Det var min handläggare på uthyrningsfirman som svarade. Först fick jag lite panik. Jag blev tvungen att säga sanningen till henne. Att jag är hemma p g a panikångest. Och jag berättade allt med mina anfall på jobbet, att arb.kamraterna vet om min situation och läge.

Hon var väldigt förstående och glad att jag berättade för henne. Jag berättade om min oro att bli stämplad som instabil och ingen bra arbetstagare som kanske är borta då och då och inte får något gjort. Men hon lugnade mig och berättade att hon bara hört bra saker om mig och att alla är nöjda med mig och mitt arbete. Det lugnade mig avsevärt.

Hon föreslog också att vi ska träffas efter det att jag varit hos psykologen på vårdcentralen för att kolla om jag ska fortsätta där eller om hon ska koppla in företagshälsovården. För hon ville verkligen att jag ska bli bra.

Jag känner mig lyckligt lottad över att ha en sådan bra handläggare. Och rörd till tårar att det finns folk som förstår att jag inte är knäpp och vill kunna fungera normalt. Att ha det så här känns (för mig) som att bli av med en kroppsdel och försöka anpassa sig till det, för att sen bli av med nästa medan man fortfarande försöker anpassa sig. Och detta går i en sådan fart att man får panik. Man vet inte vad man ska göra åt det och det känns som att det bara blir värre och svårare att klara situationen.

Men nu känns det bättre. Jag mår bättre idag och nu när jag pratat med handläggaren känns det ännu lite bättre. Jag känner mig lite mer handingskraftig idag. Jag känner mig lite starkare än igår, vilket känns lugnande. Jag har varit duktig och ätit frukost och ska verkligen försöka vara duktig och äta lunch också. För att äta är det första jag struntar i att göra när jag mår dåligt, vilket inte är så smart.

Men jag har bestämt mig. 

Idag ska bli en bättre dag än igår.