Jag åkte till vårdcentralen och var där i god tid till kl 10 när jag skulle få träffa en psykolog. Vi tog sovmorgon idag och det var skönt.

När jag kom in i receptionen satt samma sura kärring som alltid där. När jag sade mitt namn sa hon att jag skulle träffa min husläkare. Nej, förklarade jag vänligt. Jag skulle få träffa en psykolog. "Det har vi ingen och hon som jobbar med sådana saker jobbar bara på måndagar." Jag förklarade då att sköterskan i telefon lovat mig att jag skulle få prata med en idag och att det var akut. Den tidigaste tiden jag kunde få var 8/10. Jag sa då att jag inte kan vänta så länge. Men det enda jag fick göra var att sätta mig i väntrummet och vänta på läkaren. Tårarna och ångesten kom som på beställning. Jag lyckades ringa maken och förklara läget medan jag grät i telefonen.

Efter ett tag fick jag komma till ett undersökningsrum och vänta ytterligare några minuter innan läkaren kom. Som alltid utstrålade han samma känslolösa, ointresserade värme. Han undrade vad jag ville och jag berättade att jag pratat i telefon med en sköterska som lovade mig psykologkontakt. Det tyckte han lät konstigt. Så han undrade vad jag ville att han skulle göra, sagt på ett ganska nonchalant sätt, varpå jag svarade att jag inte ville ha någon medicin förrän jag fått prata med en psykolog och i så fall kommit fram till det tillsammans med den personen. Jag berättade att det skulle skickas en remiss till dem och han gick och kollade, men ingen remiss fanns där om mig. Jag fick ett papper om en psykologiutbildning på universitetssjukhuset som tydligen har lite folk man kan prata med. Sen var det besöket över.

Vid det här laget mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag grät ut till bilen och satte mig och bara tjöt. Lyckades ringa maken och förklara läget. Han lovade att han skulle försöka få tag på terapeuten på sjukkhuset som skulle skicka remissen. Efter ett tag lyckades jag ta mig hem i bilen.

Nu är jag hemma och känner mig förstörd. Jag har fått tag på min handläggare som skulle se vad företagshälsovården har ett erbjuda. Annars får jag ta och ringa till sjukhuset och höra. Jag hade i min naiva värld trott att jag skulle börja få hjälp idag och istället är jag på ruta ett igen. Den panik jag känner nu oroar mig mycket. Jag vet inte hur länge jag ska orka det här. Det känns som att jag inte blir tagen på allvar. Hur långt ska det behöva gå? Jag orkar inte kämpa för att få hjälp. Jag behöver bara hjälp. NU! Det är som att be någon som håller på att drunkna att hitta något att hålla sig flytande på. Och jag känner att jag är på god väg att drunkna. Jag ger snart upp. Jag orkar snart inte längre när jag inte får någon hjälp. Det här bakslaget har tagit väldigt hårt. Jag trodde verkligen att jag skulle få hjälp.

Maken är snart på väg hem. Handläggaren ringde och tipsade mig om att ringa sjukvårdsupplysningen och få hjälp där. Företagshälsovården kunde inte hjälpa mig idag, så handläggaren skulle ringa dem igen på måndag morgon. Så vi får väl se vad som händer här.

Jag bara undrar en sak. Vill samhället och sjukvården att fler ska begå självmord? Löser det problemen för dem? Det gör det inte för de stackars anhöriga iallafall. Nu menar jag inte att jag tänkt begå självmord, men tanken på att bara få slippa allt skit lockar mer och mer när jag inte får någon hjälp och faktiskt försöker få den hjälp som jag tycker att jag förtjänar och behöver. 

Tack Grodis för att du är så go och omtänksam och tar dig tid till mig på MSN.

Tack maken för att du kommer hem till mig igen trots att du behöver jobba.