Imorgon är en avgörande dag i våra liv.

Imorgon får vi reda på våra ev chanser att ev kunna bli föräldrar i framtiden, eller om det är dags att slå igen den boken och börja på en ny.

Det ironiska är att imorgon är det exakt ett år sen första äggplocket.

Jag är beredd på att det blir negativa besked imorgon. Att riskerna är för stora och att de rekommenderar att vi låter bli. Att de tre embryona i frysen aldrig får en chans. Att vi inte kan bli biologiska föräldrar, eller ens föräldrar alls eftersom jag inte tror att jag klarar den psykiska påfrestningen med en adoption.

Tankarna samlar sig mer och mer och så gör även nervositeten. Det är jobbigt. Ångesten knackar på min axel då och då idag för att göra sig påmind. Nej, jag har inte glömt dig Ångesten. Var inte orolig. Du är med mig varje dag och så även imorgon.

Jag befarar alltid det värsta innan jag vet med besked. Trots detta kan jag ändå bli besviken när jag får det negativa beskedet. Och tyvärr tror jag att vi får negativt besked imorgon. Men hur jag kommer att ta det vet jag inte. Det jag vet är att jag och maken får orka oss igenom det också om jag nu skulle ha rätt. Jag tror en viss lättnad kommer att infinna sig om det skulle vara så. Jag behöver inte undra eller hoppas längre på att få bli mamma. Men samtidigt kommer en stor sorg att infinna sig. Inget barn som kommer att kalla mig mamma, inget band till något som är en del jag en del maken. Ingen liten minivariant av oss som busar med sin pappa. Ingen som man kan sitta och titta på i oändlighet med all kärlek som finns. Ingen vi kan kalla vår son eller dotter. Alla böcker och annat som vi har kommer till ingen nytta. Den lilla grönvita bodyn kommer aldrig att fyllas med mysig bebis.

Usch jag både vill och inte vill möta morgondagen. Men det är trots allt bäst att få veta vad som gäller.

Men ni som läser, håll gärna tummarna för oss imorgon 10.30 Det lär behövas. 

Jag har lyckats ta mig till toaletten och ner till köket två gånger. Jag har fått i mig lunch och en glass (GB Sandwich).

Det går bättre och bättre att röra sig, men jag är försiktig som bara den. Jag är livrädd att jag ska göra minsta lilla rörelse fel. Så det får ta den tid det tar.

Och grattis Grodis till det positiva beskedet. Jag är så glad för er skull! Ni är så väl värda all lycka!

Ryggen är värre idag. Stel och jätteont.

Jag har tagit värktablett och jag har blivit insmord.

Jag är även själv hemma nu med katterna och undrar uppriktigt sagt hur jag ska klara mig idag. Maken stannade hemma lite längre för att se till att jag fick i mig frukost och att jag blev insmord, men tanken är att jag själv ska lyckas smörja in mig i eftermiddag. Hur undrar jag dock. 

Så nu sitter jag här i sängen med kuddar uppallade bakom ryggen. Fjärrkontrollerna har jag brevid mig samt ett glas saft, värktabletter osv. Men telefonen sitter jättefint i sitt ställ ca 2 meter bort från mig. Skit om telefonen ringer. Mobilen kom jag dock ihåg och är på, men ingen lär väl ringa den.

Det blir en spännande måndag det här.