Ikväll när vi skulle åka och handla slog maken på sin mobil. Vi har i regel inte på dem när vi är hemma. Men som sagt så slog han på den när vi skulle iväg. När jag hade stängt garagedörrarna såg jag på honom genom vindrutan att han fått något negativt eller sorgligt besked. Och visst var det så. Fredag, ett par kompisars katt, hade blivit påkörd igår och deras grannar hade hittat honom död.

Jag blev chockad och ganska snart tjöt jag så jag fick ont i bröstet. Jag hade svårt att andas och fick nog lite panik. Söta, älskade Fredag som var en av världens keligaste och goaste katter, död. Det kändes så overkligt. 

Maken blev nog lite orolig för mig och frågade flera gånger om vi skulle vända hem igen, men jag insisterade på att vi skulle åka och handla. Hela vägen dit grät jag. Tankar som att det var sista gången vi såg honom förra fredagen när vi var där på middag, att han aldrig kommer att möta oss spinnande på altanen när vi kommer och hälsar på, att jag inte kommer att få kela med honom mer. Det känns så hemskt. Jag är verkligen inte bra på att hantera döden. Ångesten att släppa ut våra katter kom ganska fort. Där de bor kör det inte många bilar och han lyckades bli påkörd. Hur ska det då gå här där det är betydligt mer trafik och folk oftast kör som galningar och två av våra katter kan vara lite impulsiva. Och jag som tyckte att jag klarade av att hantera ångesten för det så mycket bättre nu. Så jag kommer att be om att få ångestdämpande medicin på tisdag när vi ska träffa terapeuten.

Det blev mycket kramande när vi gick och handlade. Tårarna rann emellanåt även på vägen hem.

När vi packat upp varorna gick vi och satte oss i soffan för att skicka ett meddelande till dem där vi beklagade sorgen. Och det gör vi verkligen. 

Fredag var en katt som strök omkring i deras trädgård vårvintern 2002 och plötsligt bestämde sig för att bo hos dem. Han var väldigt tillgiven och jättego redan från första dagen - en fredag, därav namnet. Vi träffade honom max en vecka efter han hade flyttat in och vi fattade tycke för varandra direkt och det har suttit i hela tiden. Han har alltid kommit och mött oss och kelat. Nu för några veckor sen när vi hälsade på hade jag honom i knät jättelänge och han tyckte det var supermysigt att bli klappad. Han var en avslappnad katt som alltid var lugn och snäll mot alla, människor som djur. Förra veckan hade valpen trillat ner på honom och han hade bara tittat lugnt på valpen.

En bättre katt än Fredag kan man inte få och därför är det så extra sorgligt att han gått bort. Jag hoppas så att han dog omedelbart och därmed slapp lida.

Vi älskar dig Fredag och kommer aldrig att glömma dig.

Ha det bra i katthimlen och leta upp Selma. Hon tar hand om dig. 

P.s Bilderna är tagna från kompisens hemsida.

 

Grodis

27 augusti 2007 09:11

Usch så sorgligt.. :´-(
Jag minns när jag var 7 år och vår första katt hade hoppat upp på dörrhandtaget och mamma hade glömt att låsa dörren. Hon ville nämligen inte att han skulle vara ute om dagarna pga all trafik... Men klok som han var, lille Emil, så tog han sig ut ändå. Klokheten blev hans död. Han blev påkörd. Jag minns hur förtvivlad och ledsen jag blev. Man blir helt förstörd...
Djur är inte bara djur, de är familjemedlemmar och betyder ju så otroligt mycket för en...
Många kramar till er och många tankar till era vänner som drabbats så hårt.

http://grodis.bloggagratis.se

 

FF

27 augusti 2007 13:04

Ja de är ju som familjemedlemmar och även om det inte var vår katt var jag verkligen jätteförtjust i honom.
Och jag som är känslomänniska ut i fingertopparna blir ju nästan förstörd när något sådant händer.

Stackars Emil. :(
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här hittar ni mig. Trodde jag skulle kunna sluta skriva om barnlöshet. Så naiv jag var då. Vardagen skriver jag också om....

Nu har jag startat en ny blogg. Även maken är ditlagd så vi kommer båda två att skriva i den.     Då våra namn står där kommer vi att lösenordsskydda vissa inlägg (iallafall jag), så vill du ha tillgång till lösenord får du lämna en kommentar till d...

I söndags fick några av våra kompisar en liten bebis. Dessutom en flicka. När jag fick reda på detta i måndags morse genom att sätta på mobilen och läsa sms fick jga reda på det och det blev för mycket. Ångesten kom som på beställning. Jag var ledsen...

Jag vet inte hur jag vill ha det med mitt bloggande. Denna blogg har känts som min ventil för barnlöshet.  Men jag har så mycket mer att erbjuda.     Så just nu skriver jag och lägger in bilder på min pysselblogg istället. Dels för att den känns posi...

Ikväll var Mysan ute på långtur. Hon var verkligen ute i flera timmar, trots att det var väldigt blött ute och hon egentligen inte tycker om sådant väder.     Jag och K har nog varit ute i totalt 1½ timme och letat och kallat på henne. Till sist vid ...