Jag var verkligen inställd på att jobba idag. Men hela morgonen har jag svettats när jag gjort minsta lilla.  Hastigheten jag orkar hålla är verkligen låg, och ändå blir jag jättevarm men kallsvettas.

Så jag har beslutat att stanna hemma iadg, trots att jag sagt till arbetskamraten igårkväll att jag skulle komma idag. Men att sitta där och må dåligt och svettas känner jag att jag inte vill eller orkar.

Men ändå är jag besviken på mig. Jag hade ju sagt en annan sak. Och jag VILL ju bli frisk. Och kunna hålla mitt ord.

Besvikelsen blev inte mindre när jag började känna ångest när maken skulle åka till jobbet. Tårarna kom och det kändes jättejobbigt att släppa iväg honom. Vi kramades länge och sa att vi älskar varandra. Tårarna rann snabbare och jag fick koncentrera mig på att andas. Maken lovade att han ska ringa när han parkerat.

Jag är besviken på mig själv att jag klarar vanliga saker sämre än vad jag vill och "borde" klara av. Jag är besviken på mig själv för att jag igår tokletade efter min svarta, långa kjol som jag varit av med i ett år drygt. Jag letade överallt där jag har kläder igår kväll, utan resultat. Jag har letat efter den på samma ställen även innan, men fick en knäpp att kolla ytterligare en gång igår, fastän jag visste att jag inte skulle hitta den. Jag fick t o m stackars maken att koklla i sin byrå och garderob fall i fall den råkat följa med några tröjor eller mellan några byxor som ligger på en hylla i garderoben. Men ingen kjol. Däremot hittade han tre par svarta byxor som passar honom jättefint, men som hamnat "fel" när han lagt in kläder. Så det är inte riktigt akut nu med byxor till honom, vilket är bra.

Nu har maken ringt. Han har parkerat och är på väg till fots till jobbet. Jag känner mig lite lugnare.

Men jag måste fortfarande berätta för arb.kamraten att jag inte kommer. Och jag måste få tag på handledaren idag. *suckar*