Naturligtvis kunde ju inte sista Puregonsprutan tas helt smidigt. Det hade ju varit för bra.

Nej först  var jag så öm på höger sida där det var tänkt att jag skulle sätta den, så det gick inte.

Fick då byta till vänster sida.

Fick inte in första nålen. 

Byta nål. 

Fick in nålen (men huden var seg som attans).

Började spruta in, men det som fanns i ampullen räckte inte.

Ut med nålen.

Skruva loss nål och dela pennan.

Byta ampull.

Skruva ihop.

På med ny nål.

Sticka mig igen.

Få i mig det sista.

Men nu är det gjort. Nu ska jag slippa pennan och Puregon. Det ska bli så skönt.

Nu är det fyra sprayningar kvar samt en spruta. :) 

Tog ett bad innan, ett varmt sådant. Jag kom på sen efteråt att jag hoppas att badtemperaturen inte påverkar mina anställda små ägg i äggfabriken, så att de blir sämre eller så. Hoppas inte.

Avkopplande och skönt var det. Hankatten höll mig sällskap genom att ligga i korgstolen och sova ömsom putsa sig så fin så. Jag hade med mig boken in som jag lånat av frisören. "Nyckeln till sanningen" av Nora Roberts. Den läste jag ut när jag låg där i vattnet. När jag läst ut den kände jag att vattnet var ganska svalt, vilket inte var så skönt.

Maken ringde förut. Han är på grabbdag. De spelade någon form av frisbeefotboll eller dyl, och han hade skadat ett finger. Så nu satt han och bara tittade på  och hade fingrarna lindade med eltejp. Stackars älsklingen. Men trevligt hade de iallafall och det är huvudsaken. :) 

Men nu är jag uppe ur badet.

Jag borde hitta något att äta till lunch.

Solen lyser och det blåser lite.

En ganska mysig lördag. 

Den 11:e april fick jag ett mail som jag skrev om här. Det handlade om två som står mig nära där jag råkade såra den ena och blev utskälld av en annan.

Jag skrev då att jag vi skulle reda ut allt. Detta har inte gjorts då jag inte orkat utan behövt lägga min energi på jobb och IVF. En annan anledning till att jag inte orkat ta tag i det är att jag känner att de inte kommer att lyssna på vad jag säger.

Nåväl. Igår skickade jag ett kort via mailen för att iallafall försöka att ta ett steg närmre, men det skulle jag tydligen inte gjort. Fick ett mail med bilder på grindar. Den översta grinden var öppen. Texten var väldigt formell där personen som skällt ut mig artigt tackade för det, önskade mig lycka till med IVF och med jobbet.

Under detta skrev personen att de inte längre läser min blogg för att det känns konstigt att de vet vad som händer i våra liv, medan vi inte vet alls vad som händer i deras. Och nu kommer det finaste. Under den sista raden  var en bild på en stängd grind.

Moget mail, verkligen! Det enda som hände var ju att jag kände att jag inte tänker lägga ner någon energi på att försöka få det här löst. Hade jag inte skrivit i bloggen och de läst det hade de inte haft en aning om vad som pågår i våra liv alls och det hade inte gjort att de hade ringt ändå. Och nej, vi har ingen aning om vad som pågår i deras liv längre. Men hade jag ringt och frågat hade jag väl ändå blivit utskälld, så varför ska jag då ringa?

Personen som jag sårat skrev ett mail där det stod att personen godtog min ursäkt, MEN bla bla bla. I min värld är man inte ursäktad om det kommer ett men där hela mailet sen går ut på att gnälla på mig. Så jag känner inte att den ursäkten är värd något. Dessutom har jag helt ändrat uppfattning om denna person eftersom denne ljugit mig rätt upp i ansiktet för att h*n är så fruktansvärt konflikträdd.

Den andra personen vet jag inte är mycket lönt att försöka reda ut detta med. Tydligen är det jag som igen ska ta första steget, trots att jag bett om ursäkt. Jag tänker inte göra det. Sen vet jag att när jag tar upp mina punkter kommer följande att hända d v s samma saker som hänt så många gånger tidigare:

* Jag påpekar hur jag känner och tar upp saker som personen i fråga antagligen inte har en aning om eftersom h*n har noll självkännedom. Märk att jag gör detta i en lugn och sansad ton, men tar upp ALLT jag känner eftersom jag fortfarande tror på rak kommunikation.

* Personen kommer att skrika på mig, skälla ut mig om allt möjligt, gråta, storma ut och smälla i dörrar som den lilla dramaqueen och primadonna hon är när det gäller det här

* Personen jag sårat kommer att tycka att det är onödigt med vad jag hade att säga och att jag måste tänka på vad jag säger och därmed ta den andra personens parti. Alltså vad jag känner och min sida i detta är inte viktigt, som vanligt.

* Ingen av dem kommer att lyssna på mig, jag är i deras ögon en ännu större skurk än innan och vi har inte kommit någonstans. Jag sitter med en massa uppdämd ilska som jag inte får komma ut med. Alla kort ska inte upp på bordet. Nej, så länge de mår bra så är det huvudsaken.

Vårt förhållande är jätteviktigt enligt dem, men det ska vara på deras villkor. Vi ska sopa alla obehagligheter under mattan, bara acceptera. Iallafall jag. Medan primadonnan ska få skälla och gorma hur mycket hon vill, bete sig som världens svin och klampa hur hon vill, medan jag bara ska tack och ta emot. Well, det gör inte jag denna gången.

Och jag är faktiskt glad att de inte längre läser den. Då kan man ju äntligen skriva precis vad man känner. Jag har nämligen fått kommentarer om att jag inte pratat med dem om saker jag skrivit här. Det var de som ville läsa den. Jag förklarade också tydligt att de läste den på egen risk. Men det är jag som fått skit för att de ville läsa den.

Hur detta ska lösa sig vet jag inte och bryr mig inte just nu heller. De har tydligt visat att de inte tänker lyssna på vad jag har att säga om jag skulle försöka reda ut det här. Och jag har bett om ursäkt men tydligen ska jag krypa och vara som en underlägsen liten hund för att de ska må bra, och det tänker jag inte vara. Och vill de inte vara en del av våra liv nu så fine. Det är deras beslut. De har tydligt visat vad som gäller. När det gäller att inte vara underrättade i vår IVF känner jag inte något vidare heller. Jag kände inte något vidare stöd när jag faktiskt berättade att vi skulle göra det nu, utan fick bara frågor över varför nu, osv. Det var ju inte rätt tidpunkt eftersom jag inte har något jobb just nu, osv. Det stöd som tidigare utlovats, att personen bara skulle lyssna och stötta, var som bortblåst. Så jag känner att de är lika delaktiga nu som när jag berättade innan hela detta blåste igång med mail och skit.

Jag får känslan att de försöker få mig att bli arg och ta kontakt. Men så dåligt känner de mig tydligen nu. Jag har ändrats så pass mycket att de nog inte känner mig så väl längre. För det enda som händer är att jag känner att det inte är lönt att ens försöka. De är inte intresserade på att lyssna på mig och what's the point then? 

När jag tagit upp saker som jag tyckt varit jobbigt eller så som inbegripit dem har jag alltid fått någon av följande reaktioner:

* de skrattar åt mig och tycket att jag är så dramatisk

* de talar nedlåtande till mig som om jag var ett litet mindre vetande barn

* blir irriterade på mig

Så det kommer att fortsätta att vara ett break mellan oss. Jag tycker fortfarande att det känns skönt att ha det. Att ta fler steg att försöka nå någon form av kontakt kommer jag inte att göra, iallafall inte på ett väldigt bra tag. Vill inte få mer skit kastat på mig.

Så roliga vissa relationer kan vara.  

På måndag ska jag åka och hälsa på mina elever, som inte är mina längre. Men jag ska åka dit iallafall. Måndag passar utmärkt eftersom det är min vilodag från allt jag proppar i mig.

Det ska bli kul att träffa barnen igen. Vad arb.kamraterna kommer att säga vet jag inte, och bryr mig väl inte. Det kommer tyvärr att bli ganska artigt och stelt bland vissa, det vet jag. Det brukar vara så bland kvinnliga pedagoger. 

Det som inte känns kul är att jag inte vet om jag får jobbet än. Och nyfikna som de är kommer de ju att fråga mig hur det går. Men det är ju bara att säga sanningen. Inte mer med det. Om frågor kommer om IVF, kommer jag naturligtvis att ljuga. Jag tycker verkligen inte om att ljuga, men när det gäller detta denna gång kommer jag att göra det. Blir det något av det här (vilket jag hoppas) kommer jag att berätta för den jag har kontakt med fortfarande av kamraterna. Sen lär det säkert spridas.

Det ska bli skoj iallafall. Förhoppningsvis ska jag hinna med ett litet lönesamtal också. Jag ska ju ha ett eftersom jag jobbade i höstas, men jag räknar inte med att få en enda krona i löneförhöjning, hur mycket jag än slet i höstas. 

Förhoppningsvis är det också den sista gången jag sätter min fot på det stället. Jag ska komma ihåg att ta en tjänsledighetslapp med mig hem som jag kan fylla i sen. Imorgon måste jag och maken sitta ner ochdiskutera hur vi ska tänka/lägga upp det inför sommaren och hösten - tänka ut scenarion om jag får jobb eller inte, osv.

Ikväll är det dags för min sista Puregonspruta. Det ska bli skönt faktiskt. Börjar bli öm där jag sticker mig, även om jag skiftar sida på magen varje dag när jag sprutar.

Är nervös för Pregnylsprutan. Den är så mycket större. Precis som förra gången ska maken få ge mig den. Jag fixar det inte själv. Själv kommer jag att ligga på sängen med en kall, blöt tvättlapp över panna och ögon för att bli så lugn som möjligt. Akupressurbanden lär säkert också åka på för att minska risk för illamående. Maken var jätteduktig förra gången och kommer säkert att fixa detta jättebra också. Det tror jag verkligen. Men jag kan ändå inte låta bli att vara nervös.

Men det är ju imorgon kväll. Dumt och jobbigt att gå och oroa sig för det redan idag.

Jag har tack o lov inte svullnat alls som jag gjorde förra gången, och ändå har läkaren sagt till oss att det ser ut som förra gången med tillväxt av äggblåsor. Det är rätt skönt att kroppen reagerat lite snällare denna gång och då menar jag över huvudtaget under spray och sprutor. Både jag och maken upplever en stooor skillnad, vilket är trevligt. :) Jag har jämnare humör, det går mycket bättre med sprutorna, jag har inte fått lika många biverkningar denna gång, m m. Så det är skönt. :) 

Nu är Pluttan igång igen och kissar ner saker, gärna mina saker, av någon anledning. Imorse nu innan maken åkte upptäckte han att hon kissat på två ställen i sovrummet, varav det ena stället var så att det hamnde på mina ulltofflor.

Nu är minstingen och hankatten ute. Pluttan sitter i vardagsrumsfönstret och det är upptorkat i sovrummet samt stängt. Det är inte klokt att vi måste stänga till rum för att inte få dem förstörda.

Nåja, nu är jag uppe. Trött är jag verkligen. Nåja.