På fredag åker vi till Stockholm och hälsar på en av mina bästa vänner. Vi har inte setts på ett år och vi har inte sett hur de bor nu. Så det ska bli jätteskoj. Skönt att inte behöva fira födelsedag hemma heller. Nu kommer vi att vara sysselsatta och ha trevligt istället. Och min födelsedag är inte mycket att fira ändå. Att fylla 32 är inget speciellt i min värld.

Har precis skrivit ut vägbeskrivningen med tex och karta så att vi ska hitta. Maken får köra och jag läsa karta. Det är säkrast.

Jag försökte höra mig för lite fint vad de hade för utomhusspel och hon ville gärna att vi skulle ta med Riddarspelet för det tyckte hon var kul. Och eftersom hon tyckte det var så skoj ska de få ett, eller rättare sagt vårt. Det är knappt använt. Så tar vi svärföräldrarnas spel sen när vi hälsar på. De tyckte inte det var roligt. Vi ska även köpa ett crocketspel och se om vi ev hittar ett sällskapsspel också.

Dessutom ska jag och väninnan gå på shoppingrunda på lördag. Det blir Panduro och andra pysselaffärer. Det ska bli jätteskoj! Under tiden åker grabbarna och kollar helikopter (modell) och förhoppningsvis köper maken den.

Så jag ser faktiskt fram emot helgen och min födelsedag. Det ska bli jättetrevligt. :) 

Inatt somnade jag vid 02.30-tiden helt utmattad. Jag låg och funderade på besöket hos terapeuten idag. Vad jag ville ha berättat och vad jag ville ha hjälp med.

Var naturligtvis helt slut imorse när vi steg upp. Maken körde till sjukhuset. När vi gick i korridorerna till hissarna för att komma till avd 21, började tårarna rinna nerför kinderna. Det var jättejobbigt att gå där. De fortsatte rinna när vi kom till receptionen och skulle anmäla oss. Sköterskan kände igen oss och frågade så snällt hur det var med mig och tyckte att jag såg ut att må betydligt bättre fysiskt än när jag blev utskriven.

Väl inne hos terapeuten berättade vi lite kort vad som hade hänt och hur det gått till och hon beklagade. Jag berättade om hur min syn är på mig och min kropp just nu samt min ångest över att släppa iväg maken (ens till jobbet). Ångesten att det ska hända honom något.

Jag hade hoppats på att få lite råd, men det tyckte jag inte att vi fick. Ta en dag i taget och försöka förbättra mig lite varje dag. Ta små steg fysiskt och psykiskt. Det var råden vi fick. Vi fick en ny tid i slutet på augusti så får vi se var vi står och hur vi står till IVF och livet.

Efter sjukhuset åkte vi förbi makens kontor. Han behövde fixa lite saker. Ena chefen och en arb.kamrat till maken pratade lite med mig och beklagade sorgen.

Efter kontoret gick vi förbi pysselbutiken jag brukar handla i. Hon ska flytta, så hon reade ut ganska många saker. Jag gjorde många fynd och kände mig nöjd, men tycker det är synd att hon måste flytta och skära ner på sitt sortiment.

Efter det åkte vi till Ikanohuset. Där shoppades det kläder och skor till maken. Vi lunchade även där. Efter det blev det IKEA där vi handlade servetter, tidskrifssamlare, förvaringsburkar till mat, hyllor, konsoller, presentpapper och snöre. Det var ganska mycket folk på IKEA och många skrikande barn. Speciellt ett. Jag höll på att smälla av så odräglig ungen var och hur mamman betedde sig mot barnet och omgivningen. När vi sen åkte hem kunde jag inte låta bli att känna som en kniv mot magen där man känner att livet är så himla orättvist när det finns de som inte borde ha barn alls och som har och en annan lyckas inte. :(

När vi kom hem stod en bukett blommor vid ytterdörren. Det var vita och rosa rosor från mina arb.kamrater på företaget jag är uthyrd till. Ska kontakta dem sen och tacka så mycket för blommorna. Så gulligt av dem. :) 

Nu är vi iallafall hemma. Maken har satt sig för att jobba. Själv ska jag dricka lite och sen ska jag lägga mig och läsa och kanske sova lite. jag är helt slut. Men motion har jag fått iallafall.

Katterna är ute i friska luften.