Hela tiden har jag lite små-panik.

Jag ska försöka förklara det.

Det är som om det bubblar otäckt inuti mig.

Jag sitter hela tiden på spänn, beredd att bara tokspringa iväg. Springa långt bort och gömma mig. Ta mig hem och dra täcket över mig.

Jag spänner mig så mycket att jag har lite svårt att andas emellanåt, vilket antagligen ökar paniken lite till.

Detta tar all min kraft! Jag förstår verkligen inte hur jag ska klara av hela denna dagen rent orkesmässigt men även ångestmässigt.

Och så känns det som att jag bara gnäller. Men det får vara så. Jag hoppas kunna skriva något positivt snart.

Är helt slut redan.

Hade en jättejobbig natt med drömmar där jag blev jagad hela tiden. Vaknade flera gånger med dunderhuvudvärk för att jag spänt mig så när jag drömt.

När jag steg upp imorse var jag jättetrött och hade ångest.  Mådde tidvis illa, vilket inte underlättade.

När vi skulle åka till jobbet fick maken mer eller mindre locka ut mig. Jag kände panik när jag tänkte att jag skulle sitta i bilen. Nästan hela vägen till jobbet höll maken min hand (behöver jag skriva att det var han som körde?) och berömde mig för att jag höll mig lugn. Själv koncentrerade jag mig så mycket jag bara kunde på att inte få panik. Tårarna rann nerför kinderna och jag spände varenda muskel. Så var jag trött innan imorse är det inget mot nu.  Jag skulle hur lätt som helst kunna gå och lägga mig och sova.

Annars känns det lite bättre nu. Tabletten jag tog imorse för min huvudvärk har inte hjälpt så mycket som jag hade hoppats. Men jag har ätit frukosten maken gjorde imorse medan jag frös in köttfärs som han glömde frysa igår. Och snart är det fika. Då ska jag fylla på min vattenflaska och vara duktig idag med att dricka. Jag drack knappt något igår. :(

Solen skiner och det är skönt. Ev slutar jag lite tidigare idag. Jag har lite timmar att ta ut. Vi får se.

Panduropaketet ligger och väntar på mig nu på utlämningsstället.

Så jag ska skriva ner kollinumret på ett papper och stoppa i plånboken.

När maken kommer hem ska vi åka och hämta det. :)

Till middag blir det tacos.

Och Desperate Housewives börjar ikväll igen.

Vilken kväll! :) 

Efter det att jag ätit lunch och plockat undan var jag jättetrött. Och eftersom jag sovit dåligt nu när jag mått dåligt gick jag och lade mig. Helst vill jag inte sova mitt på dagen, men maken tyckte att jag skulle det. Han är klok. För det är ju ändå så att jag bättre och klarar av "motgångar" och  över huvudtaget vardagen.

Lite oroligt har jag sovit, men ändå bra tycker jag. Jag känner mig mer utvilad. Nu hoppas jag bara att jag inte har några problem att somna ikväll.

Imorgon planerar jag att jobba igen och utan "problem".

Det ska bli skönt. 

Jag har precis ätit lunch:

* lite yoggi

* lite knäckebröd med viltost på (17%-ig)

* nästan en hel grön paprika

* nästan en hel avokado

Det var jättegott och jag känner mig lagom mätt. Och jag känner mig nyttig.

Nu är det bara drickandet som jag måste få fart på. Jag har fått i mig ett glas juice idag. Det är inte mycket att hurra för. Så lite vatten nu skulle sitta fint.

Jag är stolt över mig själv just nu.

Jag har ätit lunch och den var nyttig.

Tanken är att jag ska äta sådana här luncher i fortsättningen. Inte middagsrester som jag ätit hittills. Jag behöver inte två lagade mål mat varje dag.

Jag hoppas jag kan hålla detta nu också och att det ger lite resultat. Sen behöver jag ju göra fler saker. Det vet jag. Men det är alltid en början.

Jag tog mod till mig nyss och ringde för att sjukanmäla mig. Det var min handläggare på uthyrningsfirman som svarade. Först fick jag lite panik. Jag blev tvungen att säga sanningen till henne. Att jag är hemma p g a panikångest. Och jag berättade allt med mina anfall på jobbet, att arb.kamraterna vet om min situation och läge.

Hon var väldigt förstående och glad att jag berättade för henne. Jag berättade om min oro att bli stämplad som instabil och ingen bra arbetstagare som kanske är borta då och då och inte får något gjort. Men hon lugnade mig och berättade att hon bara hört bra saker om mig och att alla är nöjda med mig och mitt arbete. Det lugnade mig avsevärt.

Hon föreslog också att vi ska träffas efter det att jag varit hos psykologen på vårdcentralen för att kolla om jag ska fortsätta där eller om hon ska koppla in företagshälsovården. För hon ville verkligen att jag ska bli bra.

Jag känner mig lyckligt lottad över att ha en sådan bra handläggare. Och rörd till tårar att det finns folk som förstår att jag inte är knäpp och vill kunna fungera normalt. Att ha det så här känns (för mig) som att bli av med en kroppsdel och försöka anpassa sig till det, för att sen bli av med nästa medan man fortfarande försöker anpassa sig. Och detta går i en sådan fart att man får panik. Man vet inte vad man ska göra åt det och det känns som att det bara blir värre och svårare att klara situationen.

Men nu känns det bättre. Jag mår bättre idag och nu när jag pratat med handläggaren känns det ännu lite bättre. Jag känner mig lite mer handingskraftig idag. Jag känner mig lite starkare än igår, vilket känns lugnande. Jag har varit duktig och ätit frukost och ska verkligen försöka vara duktig och äta lunch också. För att äta är det första jag struntar i att göra när jag mår dåligt, vilket inte är så smart.

Men jag har bestämt mig. 

Idag ska bli en bättre dag än igår. 

Nyss fick jag ett meddelande av en kille jag känner sen något år tillbaka. Han har inte hört av sig på sistone. Han har alltid ganska pigg i att berätta om sitt liv men inte intresserad av mitt. Dock vet han om våra barnlöshetsproblem.

Så. Han hörde av sig idag och tyckte det var synd att vi inte hördes så mycket längre och att han saknade våra samtal.

I nästa mening fick jag reda på att han och hans sambo gift sig och hon är gravid. Detta bör påtalas att det gått ganska fort hela processen sen de träffades.

Naturligtvis gjorde det ont i mig att läsa att hon var med barn. Men jag lyckades gratuera till giftemål och barn.

I nästa mening berättade han att han knappt fick något sex. Jag trodde jag skulle explodera. Vi har alltid kunnat prata om sex, så det var inte det. Men att gnälla till mig att han inte har sex för att hans fru är gravid. Hur jävla okänslig får man bli när han vet vår situation?

Jag kunde inte låta bli att svara att jag tyckte det var ett väldigt lågt pris att betala för att få barn. Sen ursäktade jag mig och sa att jag inte orkade prata barn eller så med honom och önskade dem lycka till och att jag hoppas de får ett barn. 

Sitter just nu och mår så fruktansvärt dåligt. Jag är avundsjuk på att vissa har så fruktansvärt lätt att bli gravida. Och är innerligt förbannad att man kan trampa så fruktansvärt fel och beklaga sig för mig om en sådan sak.

Jag vill springa tills jag faller ihop.

Jag vill gråta tills jag inte har fler tårar. 

Jag vill skrika ut min sorg, frustration och ilska tills jag inte har någon röst kvar.

Men jag sitter tyst och sväljer och funderar på hur mycket mer jag ska behöva ta tills jag inte orkar mer.

Vilka fler "utmaningar" ska jag få?

Hur mycket mer ska jag låta det tära på mig? 

När ska jag sluta orka?

När blir det för mycket för mig?

Kommer jag någonsin att få känna lyckan att vänta barn?

Ska nog gå och dra täcket över mig bokstavligt talat. Jag orkar inte mer idag. Det kan inte bli mycket värre idag. Den lilla lust jag hade att göra något i pysselrummet är som bortblåst. 

Jag gick ut innan för att hämta posten. I vår brevlåda låg ett antal lokaltidningar. Och eftersom de inte är våra lade jag dem i den allmänna tidningslådan så fick de som saknat sin tidning ta dem därifrån. Jag har ju ingen koll på vilka som har tidningen.

När jag lade dem i tidningslådan började gubben (85+) som bor mittemot oss att gorma och skrika på mig och undrade väldigt otrevligt vad jag gjorde. Jag blev förbannad och svarade att det inte var våra tidningar och att jag sket i vems det var och lade dem därför i tidningslådan. Sen tog jag min post och gick in.

När jag kom in coh inte hittade något från Panduro, som jag trodde skulle komma idag, gick jag ut igen för att kolla igenom tidningarna fall i fall det fastnat där. Då mötte jag gubben igen som lite tafatt bad om ursäkt. Han hade råkat lägga dem i fel brevlåda. Detta är inte första gången det händer. Han kan inte läsa på brevlådorna och uppenbarligen inte skilja på mörkgrön och vit heller som är färgerna på våra brevlådor. Jag fick anstränga mig för att inte säga att han kanske borde ta och flytta till ett hem.

Jag blev ledsen fastän han bad om ursäkt.

När jag sen kom in ringde jag Panduro. Förhoppningsvis kommer paketet imorgon och då kan jag även spåra paketet.

Sen tog jag modet och ringde min vårdcentral. 10 minuter efter det att jag lämnat mitt telefonnummer ringde en sköterska upp mig.  Jag förklarade att jag varit på universitetssjukhuset och pratat med en terapeut, att hon skulle skicka en remiss snabbt till dem så att jag fick en samtalstid ganska fort för min panikångest. Hon gick iväg och letade men hittade ingen remiss.

När hon kom tillbaka berättade jag hur illa det är och då blev hon riktigt orolig. Jag hade under tiden jag väntat berett mig på att behöva tjata och vara påstridig som alltid. Jag trodde även att jag skulle behöva ringa terapeuten och höra var remissen tagit vägen. Men sköterskan blev istället orolig för mig och undrade verkligen om jag kunde klara mig till nästa fredag för det var den tid jag fick. Och jag fick lova henne att ringa dem akut om jag känner att jag inte kan vänta. Hon frågade även om jag hade tankar på att skada mig och om jag hade någon att prata med, så där kunde jag lugna henne lite.

Så jag är helt slut nu. Jag är så trött. Bara sådana små saker gör helt slut på mig, vilket inte är klokt. Men så är det. Men jag känner mig samtidigt lite lugnare. Jag har fått en samtalstid. Och sköterskan sa att deras psykolog är bra. Så det hoppas jag. Hon och jag får diskutera ev medicinering och i så fall måste jag träffa en läkare. Men det tar vi då. Men nu ska jag vila.