Då jag brukar bli lite åksjuk när jag åker X2000, tog jag en Postafen i gooood tid. Jag hade inte suttit länge på tåget idag förrän jag mådde jätteilla, kände mig väldigt yr och emellanåt svimfärdig. En fruktansvärd känsla. Tog av mig koftan och försökte dricka lite mineralvatten. Jag fick sluta försöka lösa sudoku. Jag kunde inte heller lyssna på musik längre. Tack o lov var det lugnt och stilla i vagnen jag befann mig i.Ganska snart var jag väldigt rastlös och försökte koppla av genom att blunda. Emellanåt gick det bra och emellanåt mådde jag ännu sämre av att blunda.Under resans gång kröp det nästan i mig av rastlöshet och då och då försökte att bara lösa lite korsord, vilket ledde till att jag mådde ännu sämre.Som lite bonus mådde jag inte bra i magen. Den var orolig. Jag vet inte om det var p g a åksjuketabletten eller vad det var, men kul var det inte. Dock lyckades jag hålla den under kontroll.När jag väl var av tåget skulle jag ta buss till mina föräldrar. Allt efterhand mådde jag lite bättre, men jag mådde inte bra.Trots att jag var "hemma" vid 12.30-tiden, mår jag fortfarande inte helt bra. Hela eftermiddagen har jag känt mig yr och mosig i huvudet, vilket verkligen inte är trevligt. Jag fick t o m gå och lägga mig och vila innan. Jag överväger allvarligt talat att låta bli att ta en sådan tablett när jag ska hem sen igen. Jag har hellre med mig coca cola och ev någon godisbit. Har jag tur och inte får någon brevid mig ska jag sätta mig på platsen närmst gången. Jag vill absolut inte må så här igen. Även om resan bara tar några timmar, känns det som en evighet när man mår illa. :(

Imorse körde maken mig till stationen. Eftersom han behövde åka till jobbet, släppte han av mig lite tidigare på stationen. Vi var ganska tysta på vägen dit och det kändes jobbigt.Innan vi åkte iväg sade jag hej då till katterna. Ögonen blev fuktig och jag saknade dem redan när jag kom ut till bilen. En hel vecka utan deras pratande, dundrande på övervåningen, busande, kelande. Det var jobbigt även om jag snart kommer hem igen. Men det kändes inte så farligt som när vi båda åker bort. Nu kommer maken att vara hemma på kvällarna och de får mycket mer sällskap då än om vi båda är borta.Det handlar bara om en vecka från varandra, men det kändes ändå jättejobbigt. Fånigt egentligen, men vi är verkligen inte vidare vana att vara ifrån varandra så ofta eller länge. Så när vi väl stod vid parkeringen på stationen kom tårarna och rullade nerför mina kinder.Jag saknar honom redan, även om jag har det trevligt hos föräldrarna.