Nu har jag tömt allt utom ett skåp. Lite saker behöver vi fortfarande så det får stå samlat i ett skåp.

Jag har lagat en jätteladdning korvgryta idag som ska räcka till 5 luncher samt några middagar.

Vi har varit och tittat på tapet ohc har nu skurit ner det till två st som är ganska snarlika. De är härliga gröna båda två. Den ena er lite mer vävlik ut än den andra.

Maken skruvar nu ner skåp nr 3. Han verkar tycka det är kul.

Själv vill jag bara få undan så att jag kan gå och lägga mig.

Jag är verkligen svintrött. 

Two cubboards down.

Too many are still up.

att hitta en tapet till köket?

Jag börjar redan misströsta. Jag vet att jag inte ska göra det. Men har tittat runt på nätet och herregud så många fruktansvärda tapeter det finns, och som t o m är mode nu. Jag blir lite rädd.

Snart ska vi sluta och åka iväg och leta tapet. Och jag ska inte springa runt själv utan be om hjälp med en gång och förklara vad det är vi ska ha i köket. Den sortens hjälp hoppas och förväntar jag mig att få.

Håll tummarna.

Jag mår bättre.

Solen skiner.

Jag har ätit.

Jag känner mig inte lika trött.

Är dock lite stel. Inte bra.

Mikropauser.

Knakar i nacken. Inte så skönt.

Försöker hitta ärenden som jag klarar av. Inte lätt.

Så rädd för att göra fel.

Vill inte göra fel.

Vill kunna avlasta istället.

Hjälpa till och få undan alla ärenden som ligger och väntar.

Vara en tillgång.

Några har jag kunnat fixa själv. Det stärker mig lite.

Har i läxa att analysera vad jag känner om jag inte kan ta en komplimang. Men av någon anledning har jag bestämt mig för att tro på komplimangerna jag får. Jag tror det är p g a vad min psykolog sa i onsdags. Hon undrade varför jag inte skulle tro på dem. Vad skulle personerna ha för motiv att inte mena det de sa? Och om de inte skulle mena det, vad spelar det för roll i så fall? Så sant så. Så jag har valt att bara ta emot komplimangerna. Inte ifrågasätta utan bara tacka, ta emot och njuta av dem istället. Det känns konstigt, men skönt ändå. Avkopplande på något sätt. Så det hoppas jag att jag kan fortsätta att göra.

Imorse fick jag ett ångestanfall. Ett inte så litet anfall.

Tårarna bara kom. Mitt Everest steg och blev bara högre och högre. Paniken kom. Jag ville inte till jobbet. Men jag vet inte varför det kändes så. Men jobbigt var det! Jag fick tvinga mig till varenda liten sak. Klä på mig, göra frukost, sminka mig, borsta tänderna m m. Jag tvingade t o m mig själv att köra. Det blev iallafall jag som fick köra. Fick ingen fråga om han skulle köra istället.

Kom till jobbet och kände fortfarande småpanik. Fick reda på att jag sitter nu själv i en fyrklöver med bord. Tårarna brände och ville bara ut. Paniken bubblade och ville bara ut. Jag fick stålsätta mig för att inte bara ta mina saker och åka hem igen.

Arb.kamraten G, som jag jobbar mycket med nu, har försökt få igång en dator här i min fyrklöver och tänkte flytta hit, men får den inte att funka. Jag hoppas han kontaktar IT-avdelningen och ber dem fixa den. Vill inte sitta ensam.

I eftermiddag är det tänkt att vi ska kolla tapeter samt beställa kakel. Jag ska räkna på hur mycket kakel vi behöver. Jag ska kolla öppettider på färgaffären som är närmst. För imorgon kan vi inte kolla tapet eller beställa kakel. Jag ska fixa naglarna och på onsdag är det samtal. Och kaklet vill jag ha hem denna veckan, så då måste vi beställa det idag.

Så det är bara att bita ihop och göra det bästa av dagen.

En bra sak är ju att solen lyser.