Tack framför allt mamma, men även pappa.

Du har varit ett jättebra stöd idag mamma.

Du har peppat mig, ställt upp och stärkt mig.

Jag uppskattar det jättemycket.

Och tack Grodis för dina stärkande ord. Du har varit med mig hela dagen. Bilden har kommit fram titt som tätt idag och dina ord värmer otroligt ska du veta.

Många kramar till er alla tre.

Här är det ovärderliga tipset för dem som inte kan använda msn, icq eller dylikt på jobbet.

Meebo heter det. Jag kör det nu på vännernas laptop. Det har ett eget fönster och är webbaserat, men funkar hur bra som helst så här tycker jag. Det går att göra som en meny om man kör Firefox, men det kanske inte är så vanligt på arbeten. Men detta kan ju vara bättre än inget alls. 

I eftermiddags tog jag modet till mig och ringde hem till ett par vänner. Mannen där, M,  var hemma sjuk. Han håller på att återhämta sig från influensa. Han skulle höra med sin sambo om det var ok.

Medan jag väntade på att höra av honom sms:ade mamma och jag ringde upp henne. Vid det här laget höll jag på att stänga ner datorn på jobbetför att bege mig till samtalet. Jag avslutade samtalet med mamma för att gå ner i garaget för att åka. Jag trodde inte jag hade täckning därnere, men M lyckades få tag på mig. Det var inga problem att sova där. De får ytterligare en gäst på fredag som ska sova över, men jag kan sova på soffan. Jag är så otroligt glad att få sova hos dem och slippa vandrarhem.

Väl på väg till samtalet ringde jag mamma igen, som blev oerhört lättad över att höra att jag hittat någonstans att sova.

Vi har haft samtalet. Det var jobbigt. Både jag och maken grät, men jag tror vi kom fram till bra saker. Jobbiga saker, men bra. När vi träffades utanför fick jag en jättefin bukett blommor som jag ska ta foto på sen. Det var jobbigt. Vi hade svårt att släppa varandra. Det blev många kramar och pussar. Det har aldrig känts så jobbigt att skiljas åt som det gjort idag. Men som längst är det till söndag. 

Nu är jag hemma hos kompisarna och M har fixat en egen laptop till mig. Vi har ätit mackor och druckit te. Mycket gott. :) 

Jag mår lite bättre nu. Hundar har hoppat på mig och slickat på mig. Katterna har jag inte sett röken av än, men hoppas få göra det. Katten T är tydligen världens buse nu och är inte så populär här hemma. :)

Jag tänker massor på dig älskling. Jag trodde aldrig att veckan skulle bli så här. Inte i min vildaste fantasi. Men nu är det så här och jag känner att vi kommer att klara det här. DU kommer att klara det vi pratade om idag. Jag tror på dig och finns här för dig. Jag älskar dig! 

Och tack M & Å för att ni är så fantastiska vänner. 

Jag har sms:at en kompis. Ville inte ringa, så jag skickade ett mess istället. Ja, jag är feg. Men vill inte vara till besvär.

Så genom att messa är det förhoppningsvis inte lika jobbigt att tacka nej som om man frågar i telefon. Hoppas bara att det är ett nummer som hon kollar. Det är hennes arbetstelefon. Annars har jag inget. Vet inte vart jag ska ta vägen. Allt är för dyrt. Alldeles för dyrt.

Pratade med maken för 45 min sen. Han saknade mig jättemycket, och jag honom. Jag tror att han tror att jag kommer att följa med hem ikväll efter samtalet. Men jag sover hellre i bilen, än åker hem igen när svärfar är kvar.

Stället utanför stan var dyrare än det i stan.

Börjar få rejäl panik nu. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Försöker ta fram min bild för att lyckas hålla paniken på avstånd, men den kommer bara närmre och närmre, stor, mörk, hotande och argsint som aldrig tidigare.

Mamma ringde innan. Vi hade ett långt samtal. Det var skönt att höra att jag tagit rätt beslut. Och tack Grodis för att även du tycker att jag ska stå fast vid mitt beslut.

Eftersom jag har så svårt att fråga kompisar om att få bo hos någon har jag kontaktat ett vandrarhem. De ska återkomma om de har plats för mig. Det hade varit smidigt.

De ringde nyss. De har varken vandrarrum eller hotellrum. Så det sket sig. Kämpar just nu med både tårar och ångest. Innan kände jag tomhet mot svärfar, men nu börjar det fanemej bli rent, skärt hat! Hat för vad han gör mot oss, mot mig. Fan ta honom!

Får ta och ringa nästa alternativ som ligger utanför stan istället för i stan. Allt annat i stan är för dyrt.

Så nu får jag torka tårarna, ta min telefon och mitt block och sätta mig och ringa till nästa ställe.

Just nu sitter jag i jeans, tröja (stickad), halsduk virad runt halsen och vantar (stickade). Jag fryser jättemycket och är såååååå trött.

Men det är bara att bita ihop och fortsätta.

När jag kom tillbaka från telefonsamtalet var alla borta. De har tydligt gått på stressmöte nere vid matsalen. Och jag hatar att komma sent, så jag sitter här och jobbare vidare istället. En arb.kamrat började sent så vi är två nu, men han sitter i sitt rum och jag sitter i min fyrklöver i kontorslandskapet.

Passade på att lägga upp alla hjärtansdag-kortet till maken på pysselbloggen. Han fick det redan idag fastän han skulle fått det imorgon. Men nu blir det inte så. Jag kommer inte att fira den dagen över huvud taget imorgon. Han hade tyckt att de var jättefina. Det ena hade han sett innan tror jag, men det andra var en överraskning.

Maken ringde för en stund sen.

Vi pratade en bra stund.

Det är inte lätt att försöka förklara för honom att detta inte är ett sätt att straffa honom, eller att det är ett ultimatum att han måste välja.

Jag har gjort ett val.

Jag försökte förklara att jag älskar honom så oerhört, att jag inget hellre villl än att komma hem igen. Att vårt äktenskap inte är slut eller så. Detta är en ren överlevnadsgrej för mig. Jag klarar inte av att må sämre än vad jag gör nu, och det kommer jag att göra om jag kommer hem.

Vi ska mötas i eftermiddag vid psykologen och förhoppningsvis får han följa med in. Han ville följa med dit. Så jag hoppas att vi båda får komma in.

Men fram till dess ska jag försöka hålla ihop på jobbet. Alla utom G undviker mig. Jag är rödgråten och alldeles blek och osminkad. Ögonen är konstant glansiga. G vågar inte fråga vad som är fel, men vågar inte riktigt fråga heller. Han vågar inte låta mig vara ensam heller, iallafall inte när vi fikade, fastän han behövde gå upp och ta en kortare fika.

Och förutom att hålla ihop mig på jobbet måste jag försöka hitta någonstans att bo. Jag vet inte vem jag ska fråga. Det känns så påträngande att fråga kompisar om jag kan få bo där i några dagar. Jag vill inte vara någon belastning. Och fråga grannarna vill jag inte. Jag vill inte bo så nära hemmet. Jag vill verkligen hålla mig undan.