Jag har börjat titta på barstolar nu till vårt kök. Jag vet inte riktigt hur många vi får plats med. Jag hoppas iallafall att två stolar får plats, gärna tre. Det är alltid bra att ha.

Och eftersom jag inte är helt övertygad om att vi kommer att ha standardhöjd på underskåp och bänkskiva. Därför, men även för att det passar bäst in i det nya köket, vill (iallafall) jag ha stolar med träben. Då kan man nämligen såga av benen om de skulle vara för höga.

De jag hittat heter Ingolf på IKEA. De ligger på 545:- för antikbetsad och 595:- för de vita. Då är de 63 cm höga i sitsen. Det verkar vara bra stöd för ryggen. Frågan är bara om man får ont i stussen av att sitta på dem. Men så kan man kanske ha en liten tunn dyna som mjukar till det.

Jag tror att båda "färger" funkar. Den vita kan bli lite svår kanske mot luckorna om nyanserna är för olika. De antikbetsade skulle kunna bli en snygg brytning mot allt vitt och svart.

Oavsett är jag sugen på att titta på dem. Jag tycker de verkar prisvärda.

Finns det någon annan som har tips på bra, snygga, lite gammeldags, träbarstolar i liknande prisnivå? Kommentera gärna då. 

Maken ringde innan ikväll. De har tapetserat där det är absolut nödvändigt.

Tre hörnöverskåp är uppsatta. Taket är inte rakt. Surprise. Det visste vi väl eftersom huset är över 100 år. ;) Så det lär bli spännande att försöka få upp dem sen.

De skulle koncentrera sig på att få upp underskåpen så att de får dit bänkarna och diskänkarna. Sen får vi även kakla och tapetsera vidare där de inte gjort klart. Sen ska alla dörrar fixas med handtag och montera klart dem.  Så förhoppningsvis kan vi få hjälp av grannar och vänner så att vi blir klara inom snar framtid. 

Jag har inte fungerat normalt efter mitt anfall idag. Trött och okoncentrerad. Ledsen och omotiverad.

Så istället för att stanna kvar i stan hela kvällen åkte jag hem till kompisarna ohc är nu här i soffan med en sovandes Torsten på mig (svartvit jättesöt katt på ca 6 månader).

Jag ska läsa lite och så ska jag sova. Det ska bli så skönt. 

Just nu känner jag mig så oerhört ensam.

Vi är ganska få på jobbet, men det är inte ensam på det sättet som jag känner mig. Det är en annan sorts ensamhet, som jag har jättesvårt att sätta ord på. En ensamhet där man kan vara omringad av folk och ändå känna sig så ensam att det gör ont. Så känner jag det nu och det är skitjobbigt.

Ångesten står bakom mig, knackar mig på axeln och frågar om det är dags snart. Han står och nästan hoppar av glädje. Han vill så gärna göra mig sällskap. Men jag vill inte ha hans sällskap. Han är inte välkommen. Hitta någon annan, eller gå och sov. Men jag är inte intresserad.

Ångesten började väl redan igår kväll när maken var och hälsade på oss och han pratade om att hitta någon att ta hand om pluttan. Att hon får vara ensamkatt hos någon. Men jag fattar inte hur jag ska kunna ge bort henne. Tårarna kommer nu och paniken infinner sig. Hon är ju som mitt barn. Och hur ska man kunna ge upp det? Jag älskar ju henne så mycket! Vi måste prova andra sätt innan dess. Kanske på något sätt spärra under och övervåning från varandra. Pluttan på ena våningen och minstingen och hankatten på den andra. Det känns som att jag sviker katt efter katt. Först Selma och nu pluttan.  Och pluttan har blivit så otroligt kelig och tillgiven nu. Hon har sovit i min säng på nätterna och älskar närhet.

Och förutom detta kändes det konstigt att träffa maken igår. Vi kändes mer som kompisar och det gjorde ont. Jag vet inte om jag hade hoppats på mer pussar och kramar eller vad det var. Men det skrämde mig rejält.

Vad är det som händer och ev håller på att hända just nu?

Det känns inte alls bra. Inte alls!

*Tar djupa andetag och tar fram min bild*

Det är inte så här mitt liv skulle och ska se ut. *snyft*