Idag var det jobbigt på samtalet.

Och det underlättade inte att jag fick ett litet anfall på väg dit heller.

När jag stod i en korsning ganska nära där jag går och har samtalen kom en ambulans med sirener och ljus på i motsatt körriktning. Det rörde upp känslor från juni när jag själv åkte in. Jag trodde inte jag skulle känna så starkt som jag gjorde, och det var allt annat än skönt att känna det obehag, den ångest som kom.

Förutom detta pratade jag även om att jag alltid bryr mig mer om andra än mig själv. Jag själv kommer i sista hand. T ex när jag fick så ont på natten innan vi åkte till akuten. Det viktiga var att maken fick sova. Och andra händelser finns också där det är likadant.

Sen pratade vi om att jag inte vågar lita på vad folk säger, samt att mitt självförtroende och självkänsla är så låg. 

Mycket gicks igenom. Många tårar fälldes. Och när vi var klara var jag trött. Utmattad.

Jag har jobbat med min ångest och med att jag inte ska ha dåligt samvete när jag har ångestanfall. Och min samtals"psykolog" sa att jag inte hela tiden måste vara duktig och jobba jätteaktivt på  att hantera  och träna min ångest. Och så ska jag ta en dag i taget.

Det är inte alltidd lätt att vara jag. 

Jag tyckte verkligen att jag mådde bättre igår och var ganska övertygad om att jag skulle få sova gott inatt. En bra kudde hade jag så inget ont i nacken eller i huvudet.

Men istället har jag pendlat temperaturmässigt från att svettas som om jag vore i en bastu, till att jag stod naken i frysen. Rejäla ytterligheter, vilket har gjort att jag mer eller mindre legat vaken hela natten, upptagen med att ta på och ta av täcket, på och av, osv.

Att köra maken till tåget nu på morgonen var jättejobbigt eftersom jag inte har någon energi. Dessutom är jag fortfarande tung i huvudet och allmänt småont i kroppen. :( Så jag är hemma idag. Dock ska jag faktiskt ändå ta mig till mitt samtal i eftermiddag. Jag ska vila ordentligt under dagen så att jag orkar dit.  Så får jag jobba imorgon och kanske ta en lite kortare dag då och börja mjukt.

Fy  - - - vad jag är trött på det här nu. *suckar uppgivet* 

Nu sitter jag i soffan.

Frukosten står framför mig.

Brasan är tänd.

Boken ligger på bordet.

Tog med mig en huvudkudde. Ligger bättre på en sådan än på soffkuddarna.

Men kunde jag bara göra det jag skulle? *skrattar*

Nej. Innan jag tänkte mig för hade jag tömt diskmaskinen och satt ner disk.

Det höll inte ens i tio minuter. Hur hopplös får man vara?  :)

Min förkylning kämpar med att hålla sig kvar med näbbar och klor. Och jag försöker bli av med den. Men för varje dag lyckas jag lite iallafall med att bli av med den.

Dock är jag hemma idag också men satsar på att jobba imorgon. Precis som igår ska jag inte sätta foten utanför dörren. Jag ska inte ens öppna någon dörr. Så katterna får snällt vara inne.

Hosta har jag fått samt att jag mer eller mindre hela tiden har en jätterolig beläggning på stämbanden, vilket gör att jag emellanåt låter ganska konstig/rolig. Mycket harkel blir det också. Huvudvärk har jag fått. En rejäl sådan. Detta är nog för att jag ligger och spänner mig när jag sover. Jag har en tendens att göra det när jag är förkyld tyvärr.

Det är underbart väder ute. Solen skiner så vackert. Men det ska jag bara njuta av inifrån huset genom våra jättesmutsiga fönster. Och några fönster ska jag inte tvätta, inte ens inomhus. Igår gjorde jag samma misstag som alltid när jag är sjuk. Jag kan inte bara vara sjuk och vila ut skiten. Nej, lite duktig måste man väl ändå passa på att vara, och igår blev det då två maskiner tvätt. När jag ändå är hemma, är tanken. *suckar åt mig själv*

Så jag ska fixa frukost (trots att jag varit uppe en bra stund nu), ta ner min tegelstensbok, tända en brasa i kakelugnen och bara ta det lugnt.

Kommer jag att lyckas? *fnissar* Jag tvivlar på det, men ska verkligen försöka mitt bästa.

Hopplös? Ja

Kvinna? Ja 

Jag är fortfarande lite chockad.

Någon gillar mina kort så mycket att jag fått en beställning. Ett födelsedagskort till en 30-åring och 7-8 st julkort.

För mig är detta jättestort! 

Dels för att jag blir mer "känd" ute genom att mina kort sprids.

Men även att det finns folk som verkligen tycker om det jag pysslar ihop. Det känns så overkligt. 

Nu är det inte så att jag aldrig får komplimanger för mina kort, för det får jag. Men det är ett stort steg från att någon säger att ett kort är fint till att vilja ge liknande kort till andra. :)

Så jag är jätteglad. Nu ska jag bara orka pyssla ihop korten också. Ett då och ett då får det bli. :) Jag fick väldigt fria tyglar, vilket både är bra men även väldigt fritt vilket gör att jag måste bestämma mig.

Men det kommer att bli bra. 

Ikväll precis när vi skulle sätta oss och äta ringde telefonen. Det var E som ville bli av med sina bänkar i gamla lokalen. Senast fredag skulle de vara borta.

Eftersom vår lilla bil inte kunde ta någon av bänkarna var det bara att ringa grannen. Vi kunde låna deras bil ikväll. Ganska snart kom vi underfund med att de inte fick plats i deras bil heller, men om vi kunde låna hästsläpet av våra andra grannar skulle det lösa sig.  Som tur var kunde vi det.

Så vi har åkt in till sta'n, hämtat bänkarna och några småbord, åkt hem, lastat ur och lämnat tillbaka nyckarna.

Jag är så totalt slut nu!

Men vad gör man när man får två rejäla bord med bra höjd gratis? Skulle vi köpa dessa själva skulle vi få betala en bra slant. 

Tyvärr var det inte det bästa för mig att vara ute i det kalla eller att bära osv, men nu är det gjort. Men någon ork finns inte kvar.

Det blir att vara hemma imorgon med. :( 

Jag är totalt invaderad.

Min kropp har tagits över...av snor. :(

Hårt snor, som tror att det är betong och ska sitta kvar inuti mig och aldrig komma ut.

My main weapon is.....spray.

När jag tagit det känns det lite bättre. Det är inte lika tungt att andas då, men det är fortfarande jobbigt.

Det känns som om jag hade en stor, tung vikt på bröstkorgen och detta är oavsett om jag ligger, sitter eller står. Det spelar ingen roll.

Energin är på noll. Jag orkar ingenting. Men det värsta är att jag jag inte vill någonting. Nej, det är inte sant. Jag vill pyssla, men är alldeles tom när jag väl har satt mig där. Det är jättejobbigt. Det är som om inspirationen vände i dörrhålet när jag väljer att gå in i pysselrummet. Som om den ändrade sig och gjorde upp andra planer. Jag som trodde att jag och inspirationen var vänner.

Att ligga och läsa vore också mysigt. Under pläden i soffan och mysa till en brasa och ha en kopp te på bordet. Men jag kommer inte dit. Varför vet jag inte. *suckar*

Jag är invaderad av en massa främlingar: snor, inspirationsfiender, energitömmande varelser, m fl. :(

Hitta någon annan att hålla sällskap.

Jag klarar mig utan er.

Jag lovar. Det är säkert.

Just go.

Byyyyyeeee *vinkar*

Skit också!
Vi kom inte iväg till kompisarna och det var p g a mig.

Efter vi hade ätit lade jag mig i soffan. Maken bäddade ner mig och öppnade upp kakelugnen så lite mer värme skulle komma in i rummet.
Jag somnade ganska fort, vilket var skönt.


Efter en stund väckte maken mig. Jag frös fortfarande jättemycket och jag kände mig handlingsförlamad och omtöcknad. Det var ganska läskigt att känna så. Maken försökte få upp mig så vi kunde åka iväg, men jag klarade det inte. Jag försökte förklara att jag frös väldigt mycket och att jag inte kunde ta mig upp ur soffan. Ångesten hade tagit ett stadigt grepp om mig och jag började gråta hejdlöst. Det tog en liten stund för maken att få kontakt med mig och få mig att andas "normalt" igen. Det är verkligen jättejobbigt för mig när jag hör hur han vill hjälpa mig och jag inte kan. Jag vill kunna göra som han gör, d v s andas djupt så att jag kan fokusera igen och lugna mig och få anfallet att gå bort. Men är det rejäla anfall är det som om jag blir en fånge i min egen kropp. Jag sitter i en trång glasbur och hör och ser allt, men kan inte röra mig eller förmedla något. Jag kan bara lyssna. Och att känna så att jag så hemskt gärna vill men inte klarar det kan i sin tur ge mig panik. 

Och när jag väl hade lugnat mig snyftade jag förlåt. Dels för att jag fått ett anfall och dels för jag kände det som att jag svek både kompisarna, men även maken genom att helt enkelt inte fixa att ens ta mig ur soffan.

Nu vill jag starkt påpeka här att det aldrig är maken som ger mig dåligt samvete. Jag är oerhört duktig på att klara av den biten själv. 

Så medan jag "samlade mig" ringde maken kompisarna och meddelade att vi inte kunde komma. Vad han sa till dem vet jag inte. 

Istället har vi suttit i "min" soffa och tittat på serier under pläden och druckit saft och haft mysigt. Det behövde vi tror jag. Båda två är jättetrötta efter att härjat i garaget. Och sen är ingen av oss friska heller. Vi är båda förkylda igen vilket inte alls är skoj och därmed gör att vi inte orkar så mycket som vi önskar, m m.

Strax ska jag ta mig den där duschen och sen blir det sängen. Jag hoppas jag har lätt för att somna ikväll trots att jag sov på soffan. Det brukar ställa till det en del för mig tyvärr.