Det blev en sen kväll igår. Mamma och jag satt uppe och pratade och kom inte i säng förrän vid 01.30-tiden Löste lite korsord innan jag skulle somna. Hade lite svårt att somna in, men lyckades. Har sedan sovit hyfsat bra tycker jag.Har vaknat till lite snabbt då och då nu på morgonen, men somnat om.Idag blir det en liten runda i olika affärer med mamma tror jag. Sen får vi se vad vi mer hinner.

Då jag brukar bli lite åksjuk när jag åker X2000, tog jag en Postafen i gooood tid. Jag hade inte suttit länge på tåget idag förrän jag mådde jätteilla, kände mig väldigt yr och emellanåt svimfärdig. En fruktansvärd känsla. Tog av mig koftan och försökte dricka lite mineralvatten. Jag fick sluta försöka lösa sudoku. Jag kunde inte heller lyssna på musik längre. Tack o lov var det lugnt och stilla i vagnen jag befann mig i.Ganska snart var jag väldigt rastlös och försökte koppla av genom att blunda. Emellanåt gick det bra och emellanåt mådde jag ännu sämre av att blunda.Under resans gång kröp det nästan i mig av rastlöshet och då och då försökte att bara lösa lite korsord, vilket ledde till att jag mådde ännu sämre.Som lite bonus mådde jag inte bra i magen. Den var orolig. Jag vet inte om det var p g a åksjuketabletten eller vad det var, men kul var det inte. Dock lyckades jag hålla den under kontroll.När jag väl var av tåget skulle jag ta buss till mina föräldrar. Allt efterhand mådde jag lite bättre, men jag mådde inte bra.Trots att jag var "hemma" vid 12.30-tiden, mår jag fortfarande inte helt bra. Hela eftermiddagen har jag känt mig yr och mosig i huvudet, vilket verkligen inte är trevligt. Jag fick t o m gå och lägga mig och vila innan. Jag överväger allvarligt talat att låta bli att ta en sådan tablett när jag ska hem sen igen. Jag har hellre med mig coca cola och ev någon godisbit. Har jag tur och inte får någon brevid mig ska jag sätta mig på platsen närmst gången. Jag vill absolut inte må så här igen. Även om resan bara tar några timmar, känns det som en evighet när man mår illa. :(

Imorse körde maken mig till stationen. Eftersom han behövde åka till jobbet, släppte han av mig lite tidigare på stationen. Vi var ganska tysta på vägen dit och det kändes jobbigt.Innan vi åkte iväg sade jag hej då till katterna. Ögonen blev fuktig och jag saknade dem redan när jag kom ut till bilen. En hel vecka utan deras pratande, dundrande på övervåningen, busande, kelande. Det var jobbigt även om jag snart kommer hem igen. Men det kändes inte så farligt som när vi båda åker bort. Nu kommer maken att vara hemma på kvällarna och de får mycket mer sällskap då än om vi båda är borta.Det handlar bara om en vecka från varandra, men det kändes ändå jättejobbigt. Fånigt egentligen, men vi är verkligen inte vidare vana att vara ifrån varandra så ofta eller länge. Så när vi väl stod vid parkeringen på stationen kom tårarna och rullade nerför mina kinder.Jag saknar honom redan, även om jag har det trevligt hos föräldrarna.

Nu ska jag packa över sakerna till den större och bättre väskan. Sen ska jag kolla av min lilla söta packlista.Datorn ska stängas av och packas ner.Nästa gång jag bloggar är jag hos föräldrarna.Sov gott ni som inte gått och lagt er än.

Jag älskar när det är den tiden på månaden. Hormoner har raveparty i kroppen, blir osams och delar upp sig i olika läger, olika gäng.Ett gäng styr min glädjedelen.Ett annat gäng styr irritationsdelen.Ett tredje gäng styr ledsamhetsdelen.Gängen är i konstant slagsmål och försöker vinna över varandra. Emellanåt är det ett gäng som har övertaget och det humöret får jag. En kort stund senare är det ett av de andra gängen som leder och då får jag det humöret.Jag vill att de ska sluta slåss och bara vila istället. Det är faktiskt utmattande att ha det så här. Dessutom vill jag bara gömma mig när jag mår så här. Tack o lov brukar det bara vara så här under de två första dagarna. Sen brukar det avta. Hade det inte gjort det hade jag blivit totalt galen.Men imorgon blir det en bra dag. Det är jag övertygad om.

Maken letade skruv, handborr, muttrar och satte sig och lagade den stora väskan - provisoriskt iofs, men det ska nog hålla. Så nu är jag lite lugnare över packningen.Men först blir det lite fika. Sen ska jag snabbt byta väska.Väskan på bilden är inte en sådan vi har, men fin var den.

När jag skulle börja packa tog jag fram den stora, grå väskan med hjul, för att snabbt upptäcka att stativet, som tillsammans med hjulen gör så att väskan står rakt och för sig själv, var av. Kom då ihåg att stativet gick av när maken reste senast.Vi är så bra på att bara ställa undan sakerna när de går sönder. Och när vi sen ska använda saken nästa gång upptäcker vi åter igen att det är sönder och då inte går att använda. Det blir till att tänka om, packa färre saker, använda fler väskor istället för en större väska.Varför är vi så jävla hopplösa? *suckar uppgivet*

En låt som har en jättehärlig och rolig text samt två artister som låter bra i låten är "Värstan schlagern" med Linda Bengtzing och Markoolio.Arret är välbekant men ändå varierat och välblandat.Jag och maken gillar den. :) Men den är ju en typisk schlagerlåt och KB är ju inte så förtjust i ordet schlager i melodifestivalsammanhang vad jag förstått på intervjuer med honom.Det är tur att det görs roliga låtar fortfarande.