Jag fick den svåraste ångestattacken någonsin idag. En sådan vill jag aldrig ha igen!

Som jag skrev imorse var katterna ute eftersom de ville det.  Samtliga hade varit upp hos mig i pysselrummet och tittat till mig på förmiddagen. Men sen slutade de dyka upp. 

Pluttan hittade jag under köksbordet när jag kom ner. Hon låg där och vilade. Hankatten hittade jag på altanen på en av stolarna, så honom plockade jag in. Men minstingen hittade jag inte och kom inte när jag kallade. Kände ett sting av oro.

Jag stängde dörren och gick upp till pysselrummet i förhoppningen att hon skulle komma snart eftersom hon kommer med jämna mellanrum för att äta.

Ca 1- 1½ timme senare hade hon fortfarande inte kommit. Jag kallade men ingen minsting. Jag började få panik och den kom galopperande. Jag ringde maken och började stortjuta. Ångesten kom och lade sig som ett tungt täcke över mig och jag fick svårare och svårare att andas. Det gjorde ont i bröstkorgen och jag gick ut igen för att försöka kalla på henne medan maken försökte lugna mig i telefonen. Jag var otröstlig. Jag kallade, men ingen minsting. Ångesten bara steg hela tiden och det kändes riktigt otäckt till sist.

Efter en stund kom vi fram till att jag skulle ut och leta igen och ringa honom efter en stund. Så ut igen och försöka kalla på henne med en röst som inte bar och knappt ben heller. Ingen minsting. Hämtade posten när jag letade och försökte att kolla längs grusvägen. Maken tyckte jag skulle titta där om jag var orolig, men bara tanken på att jag skulle kunna hitta henne där förvärrade ångesten så jag klarade det inte.

När jag gått en runda och letat och kallat, visslat och pipit på henne gick jag in för att lämna posten i hallen. När jag kom ut igen och gick runt hörnet satt hon vid växterna vid grovköksingången, alldeles yrvaken och gosig. Jag gick bort och tog upp henne i famnen och pussade på henne hela tiden medan vi gick in. Sen började jag tjuta rejält igen och hade svårt att sluta. Lyckades ringa maken och fortsatte tjuta en bra stund. Vi kom snabbt fram till att jag nog behövde vila en stund. 

Egentligen hade jag behövt äta, men jag orkade inte fixa mat, utan det blev sängen direkt. Jag somnade ganska snabbt och sov sen några timmar.

Just nu klev maken in genom dörren. NU mår jag bättre. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här hittar ni mig. Trodde jag skulle kunna sluta skriva om barnlöshet. Så naiv jag var då. Vardagen skriver jag också om....

Nu har jag startat en ny blogg. Även maken är ditlagd så vi kommer båda två att skriva i den.     Då våra namn står där kommer vi att lösenordsskydda vissa inlägg (iallafall jag), så vill du ha tillgång till lösenord får du lämna en kommentar till d...

I söndags fick några av våra kompisar en liten bebis. Dessutom en flicka. När jag fick reda på detta i måndags morse genom att sätta på mobilen och läsa sms fick jga reda på det och det blev för mycket. Ångesten kom som på beställning. Jag var ledsen...

Jag vet inte hur jag vill ha det med mitt bloggande. Denna blogg har känts som min ventil för barnlöshet.  Men jag har så mycket mer att erbjuda.     Så just nu skriver jag och lägger in bilder på min pysselblogg istället. Dels för att den känns posi...

Ikväll var Mysan ute på långtur. Hon var verkligen ute i flera timmar, trots att det var väldigt blött ute och hon egentligen inte tycker om sådant väder.     Jag och K har nog varit ute i totalt 1½ timme och letat och kallat på henne. Till sist vid ...