Att mensen inte kommit än (skulle kommit i onsdags 25/7) underlättar ju inte i det hela heller. Jag är inte alls glad över att den är så sen. Jag vill ju bara att allt ska vara som vanligt igen, fungera normalt. Men det är tydligen för mycket begärt.

I eftermiddags kom min ångest smygande mer och mer. Att träffa en massa folk som undrade hur det var med oss eller som kanske i värsta fall trodde att vi fortfarande var gravida. Massor med småbarn överallt i en liten lägenhet.

Jag grät innan vi skulle åka, men vi åkte. Vi köpte en vacker orkidé och begav oss.

När vi kom dit var redan några där. Vissa visste redan vad som hänt oss och andra inte. Jag höll ett tag på att falla i gråt när vi stod och pratade några stycken i hallen och jag kände hur paniken spred sig i mig. Jag ville bara springa iväg, men lyckades kontrollera det.

En stund senare fick jag lillkillen L i min famn och han var så glad att se mig. Och storebror J var också glad att se mig. Jag fick en kram av honom när vi skulle gå. Den var så mysig. Maken fick däremot ingen av honom. Jag verkar vara favoriten. :) 

Födelsedagstjejen blev jätteglad för kortet och verkde vara lite imponerad. Så det kändes bra och kul. 

Vi stannade i över tre timmar. Vi hade trevligt men det var samtidigt jobbigt. Värst var när en tremånaders bebis log och såg överlycklig ut när han såg maken och maken gjorde allt för att få den lille killen glad. Det gjorde så ont i hjärtat att se detta och veta att han kanske aldrig får uppleva den interaktion med sitt eget barn.

På väg hem bröt jag ihop och grät. Då hade jag kämpat och hållt mig så länge och det brast. Samtidigt som det var jobbigt lättade det ändå lite på trycket, vilket var skönt.

Nu har vi tittat på tv och jag har myst i makens famn i soffan. Jag skulle kunna sitta så hur länge som helst. Det känns som en skyddad värld att sitta så och jag vill inte lämna den världen. Jag vill inte ha mer smärta, vare sig fysisk eller psykisk. 

Jag funderar mer och mer på lyckopiller, eller vad man ska kalla dem. Jag fick förslag på en medicin av en god vän, men jag har inte kollat upp den än. Det är kanske dags att göra det. Jag är väl medveten om att den inte gör allt bra, men den tar förhoppningsvis bort de djupaste dalarna. Vi får se. 

Jag gjorde detta personlighetstest.

Här är mitt resultat. 

blåser friska idag och dragracingen hörs ganska rejält. Tur att man inte bor närmre.

Jag är trött idag. Trots att jag sov en stund igår kväll i soffan och sen ändå lyckades somna omedelbart när vi gick och lade oss och har sovit hela natten.

Jag funderar på att ev gå ut i garaget och rensa lite bland sakerna vi ska spara i förrådet sen. Men det lockar inte.

Jag har förberett ett kort till elevassistenten jag jobbade med på skolan. Hon fyller år på onsdag, så jag ska skicka ett litet kort. Det är bara frimärken som ska på.

Baksidan till Mimmis kort gjorde jag igår kväll. Många andra som gör liknande kort skriver inget på baksidan, men jag går emot strömmen där och vill ilalfall skriva något litet. Dessutom skrev jag för första gången att kortet var gjort av mig. Det blev jättefint, så jag kommer att fortsätta at göra det hädanefter. Det blir ju lite som en stämpel nästan. Man ska veta att det är gjort av mig. :)

Dit ska vi i eftermiddag. Det hoppas jag ska bli trevligt. Jag hoppas bara att jag inte får en massa frågor om magen. :S Förhoppningsvis kan jag hålla mig och inte börja gråta. 

Oj vad det regnar nu. Nåja, då är det uppehåll i dragracingen. :)

jag hoppas katterna kommit in.

Jag håller även om att säkerhetskopiera en mapp med bilder till servern fall i fall laptoper får för sig att krångla. Det kändes skönt att göra det. Har inte gjort det på alldeles för länge.

Jag gjorde klart alla kort till min förvaringslåda igår kväll. Men jag kan inte laminera. Min lamineringsmaskin vägrar att smälta plasten. Så jag är så lagom glad på den. Maken ska se imorgon om de har en på jobbet.

Jag funderar på att leta upp en kallaminering istället sen. 

Men nu får vi väl göra frukost. Så får jag se sen vad jag tar mig för.