I eftermiddags kom min ångest smygande mer och mer. Att träffa en massa folk som undrade hur det var med oss eller som kanske i värsta fall trodde att vi fortfarande var gravida. Massor med småbarn överallt i en liten lägenhet.

Jag grät innan vi skulle åka, men vi åkte. Vi köpte en vacker orkidé och begav oss.

När vi kom dit var redan några där. Vissa visste redan vad som hänt oss och andra inte. Jag höll ett tag på att falla i gråt när vi stod och pratade några stycken i hallen och jag kände hur paniken spred sig i mig. Jag ville bara springa iväg, men lyckades kontrollera det.

En stund senare fick jag lillkillen L i min famn och han var så glad att se mig. Och storebror J var också glad att se mig. Jag fick en kram av honom när vi skulle gå. Den var så mysig. Maken fick däremot ingen av honom. Jag verkar vara favoriten. :) 

Födelsedagstjejen blev jätteglad för kortet och verkde vara lite imponerad. Så det kändes bra och kul. 

Vi stannade i över tre timmar. Vi hade trevligt men det var samtidigt jobbigt. Värst var när en tremånaders bebis log och såg överlycklig ut när han såg maken och maken gjorde allt för att få den lille killen glad. Det gjorde så ont i hjärtat att se detta och veta att han kanske aldrig får uppleva den interaktion med sitt eget barn.

På väg hem bröt jag ihop och grät. Då hade jag kämpat och hållt mig så länge och det brast. Samtidigt som det var jobbigt lättade det ändå lite på trycket, vilket var skönt.

Nu har vi tittat på tv och jag har myst i makens famn i soffan. Jag skulle kunna sitta så hur länge som helst. Det känns som en skyddad värld att sitta så och jag vill inte lämna den världen. Jag vill inte ha mer smärta, vare sig fysisk eller psykisk. 

Jag funderar mer och mer på lyckopiller, eller vad man ska kalla dem. Jag fick förslag på en medicin av en god vän, men jag har inte kollat upp den än. Det är kanske dags att göra det. Jag är väl medveten om att den inte gör allt bra, men den tar förhoppningsvis bort de djupaste dalarna. Vi får se. 

 

Mi

29 juli 2007 22:47

Det måste vara en jättejobbig situation att de din man med den lilla knodden. Du är helt grym som ändå står ut, jag tror aldrig att jag skulle klarat det. Kram till dig!

http://niomanader.blogspot.com

 

FF

30 juli 2007 13:02

Ja, det är det verkligen, samtidigt som det är jättemysigt. Det som är jobbigt är ju just ovetskapen OM jag kommer att få se honom med sitt eget barn så en dag. :S

Tack för att du tycker så. :)
kram.

 

Mia

1 augusti 2007 14:32

Låter jobbigt för dig allt Du går igenom! Det här med piller är inte en allt igenom dum idé, de kan hjälpa dig med de värsta dalarna och då får du ork att försöka ta dig genom resten, för att så småningom om få må lite bättre...
Been there, done that...
Hoppas och håller tummarna för att det ska lätta för dig! Kram!!

http://winyan.bloggagratis.se

 

FF

1 augusti 2007 14:37

Ja, det är precis så jag känner mer och mer med piller. Och är det inte för många eller stora biverkningar och att det inte kan påverka en ev graviditet, så är jag all for it känner jag mer och mer.

Tack för tummarna. :)
kram!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här hittar ni mig. Trodde jag skulle kunna sluta skriva om barnlöshet. Så naiv jag var då. Vardagen skriver jag också om....

Nu har jag startat en ny blogg. Även maken är ditlagd så vi kommer båda två att skriva i den.     Då våra namn står där kommer vi att lösenordsskydda vissa inlägg (iallafall jag), så vill du ha tillgång till lösenord får du lämna en kommentar till d...

I söndags fick några av våra kompisar en liten bebis. Dessutom en flicka. När jag fick reda på detta i måndags morse genom att sätta på mobilen och läsa sms fick jga reda på det och det blev för mycket. Ångesten kom som på beställning. Jag var ledsen...

Jag vet inte hur jag vill ha det med mitt bloggande. Denna blogg har känts som min ventil för barnlöshet.  Men jag har så mycket mer att erbjuda.     Så just nu skriver jag och lägger in bilder på min pysselblogg istället. Dels för att den känns posi...

Ikväll var Mysan ute på långtur. Hon var verkligen ute i flera timmar, trots att det var väldigt blött ute och hon egentligen inte tycker om sådant väder.     Jag och K har nog varit ute i totalt 1½ timme och letat och kallat på henne. Till sist vid ...