Förmiddagen var ganska jobbig, men jag lyckades sjukanmäla mig och höll mig faktiskt lugn tills maken ringde och berättade att han kommit fram ok.

Då kunde jag koppla av lite, tills katterna välte ner matskålen som står på en bänk. Den gick naturligtvis i tusen bitar så bort med katte, plocka glas och dammsuga noggrannt.

Har diskat, tvättat, bytt gardiner, och suttit lite vid datorn. Det har varit en bra dag och jag är inte helt slut som jag brukar vara. Jag känner mig jättestolt över mig själv. Det jag är mindre stolt över är att jag fortfarande inte suttit med mitt CV och personliga brev. Men men.

Nu ikväll har jag lagat mat, plockat undan, gjort fika och pysslat. Maken har och sitter fortfarande med en uppgift som måste vara klar på torsdag. Så jag försöker stötta honom det lilla jag kan.

Operation julkort 2007 har börjat så smått.  Jag har börjat färglägga stämplar. Hur jag vill ha korten vet jag inte riktigt än så därför börjar jag så här. Jag måste kolla över igen hur många kort det är jag ska göra i år. Det kan ju vara bra att veta hur många figurer jag ska stämpla upp. :)

Det är inte kul att vakna på morgonen och ha ångest direkt. Det har inte hänt förr så. Tårarna rann så sakteliga direkt när jag öppnade ögonen och jag har ingen aning om varför.  Det var bara så tungt och jobbigt. Maken steg upp och klädde på sig och var på väg ner när jag fick kalla tillbaka honom. Han lade sig hos mig och höll om mig och tröstade mig. Men istället för att må bättre blev det värre. Tanken att vi inte brukar lägga oss så och kramas på morgonen gjorde det så speciellt idag och jag fick den här övertygade känslan om att bara för att vi låg så skulle något jättehemskt hända honom idag.

Förnuftet säger ju att risken för att det skulle hända någon olycka dag inte är större än annars. Men ångesten känns ibland som ens andra jag och som viskar ondskefullt att något kommer att hända idag så ta vara på den lilla kramstunden ni har nu. Det är den du kommer att minnas sen.

Inte så konstigt kanske att det kändes ännu värre sen och jag tjöt och tjöt. Att släppa iväg honom till jobbet kändes omöjligt. Själv kände jag att jag inte orkade vara duktig idag. Jag försökte visualisera hur jag tog mig till jobbet och satt på jobbet, men jag såg bara hur dåligt det gick och visste då att jag skulle bli en belastning på jobbet idag. Dessutom behöver maken jobba så det var dumt att ev få panik på jobbet och vilja hem när han inte kan. Jag måste inse fakta att jag har sådana här dagar och att jag inte ska känna skuld eller dåligt samvete över detta. Men jag ska inte sticka under stolen med att jag är orolig över att ingen kommer att vilja ha mig som arbetstagare när man är borta någon dag här, någon dag där.

Usch. Livet är inte lätt. Men jag försöker så gott jag kan. Och just nu känner jag att jag gör så gott jag kan. Och mer kan jag inte göra.