Arb.kamraten M tvingade mig att skriva till maken att han skulle komma bort till mitt arbete och köra mig till samtalet. Jag orkade inte ta mig dit själv. Så slut var jag.

Och som den riddare maken är, kom han (om än sent), körde mig, väntade på mig i "väntrummet" och körde oss sen hem.

Det var jobbigt men ändå skönt att få prata ut. Jag ska inte tränga undan min sorg. Jag kände mig speciell som var den som kunde och som på något sätt skulle föra vårt familjenamn vidare. Nu har det tagits ifrån mig och den roll jag kände att jag hade i släkten är borta. Och jag har rätt att vara ledsen och sörja. Och jag ska träna på att lägga det bakom mig.

Samtalet kändes bra. Vi pratade om vilka saker vi ska fokusera på:

* höja min egen status

* våga lita på andra

* kontrollera/få bukt på mitt kontrollbehov

* hantera ångestanfallen då jag blir handllingsförlamad

Jag fick läxa också till nästa vecka.

Jag ska skriva ner alla situatiner där jag känner att jag har ett kontrollbehov. Jag ska även anteckna om jag kan släppa på det eller om jag över huvudtaget inte klarar av att släppa det i den situationen och vad jag gör OM jag kan släppa lite på det. Det ska bli intressant att se vad jag kan hitta.

När vi kom hem lagade maken mat. Pyttipanna blev det. Gott. Det var längesen. Jag dukade och tog fram tillbehör.

Efter maten lade jag mig ner i soffan. Hankatten kom upp och lade sig brevid mig (jag låg på sidan). Där somnade vi och var tydligen jättesöta (berättade maken när jag väl vaknade igen).

När jag vaknade gjorde maken te och kaffe och vi åt lite choklad som jag köpt till honom som en liten belöning för att han gjort klart ett jobb och varit så duktig.

Nu har jag sen en stund suttit i pysselrummet och gjort klart en framsida till julkort nr 2 av 13. Men jag har blivit ganska mycket avbruten. Först kom pluttan och gnällde och vankade av och an och för att inte riskera att hon kissade någonstans fick jag ha konstant koll på henne. Hon ville inte lämna rummet så till sist fick jag tillkalla maken. Då gick hon ner och ligger nu i köket (av egen fri vilja).

En stund senare kom minstingen upp och började köra sitt uppmärksamhets"jamande" som låter som en krokodilunge. Och inte heller hon gav sig utan skulle ha mycket uppmärksamhet. Jag började känna desperation, så det blev att ta upp henne i famnen, gå ner med henne, kela och pussa på henne tills hon var nöjd för att sen kunna gå upp och sätta sig i lugn och ro.

Och nu har jag fått pyssla klart.

Men jag kan inte scanna in kortet idag. Glittret jag lagt på måste torka. Så det går inte att visa förrän imorgon. Men fint blev det. För att göra det lite roligare för mig har jag kommit fram till att jag ska göra samtliga framsidor först och sen göra baksidorna.

God natt och sov gott. 

Tårarna har runnit här nu p g a efternamnsbytet.

It really sucks!

Vill bara hem! Orkar inte åka och prata, men vet att jag borde.

Som om vi inte redan har saker att prata om på samtalen. :(

Mitt tålamod har blivit klart kortare!

Förut har jag ofta gett efter när folk tjatat (utom när det gällt eleverna). Kan du inte? Snälla? Och så ger jag med mig, fastän jag inte vill. Har satt andra före mig själv.

Men det är slut på det nu.

Jag säger ifrån tydligt nej. Men folk är vana vid att jag ger mig eller provar att tjata.

Men igår blev jag arg. Jag sa att det inte var ok för att jag kände att jag inte blev lyssnad på och att ett nej är ett nej. (OBS! det var inte maken jag hade denna diskussion med). Personen i fråga bad om förlåtelse, men efter 1 minut var det igång igen.

Varför är folk så dåliga på att acceptera ett nej?

Varför är de så egocentriska att de inte kan se, lyssna och läsa av andra att det faktiskt inte är ok när personen säger ifrån?

Eller varför folk är så dominanta så att det enda som gäller är att få sin vilja igenom och struntar i vad andra vill? Kör sitt race för det är det enda viktiga.

Jag är så trött på sådana människor!

Jag känner mig inte värd något när jag blir behandlad så. Och det är inte sådana människor jag behöver i mitt liv.

Överreagerar jag eller?

Pratade med mamma härom kvällen.

Hon berättade att en av mina kusiner, som jag inte haft kontakt med på många år, gifte sig i somras och nu väntar de barn. Bara det gjorde ont och kändes väldigt orättvist. Men fine. Livet har ju bestämt sig för att vara orättvist mot oss.

Men det som jag inte alls tyckte om att höra var att han vill byta efternamn till det vi heter. Hans mamma är min faster och när hon gifte sig blev det så att hon tog sin mans efternamn. Farmor gifte om sig så de enda som har kvar efternamnet är pappa, mamma, jag, maken (tog mitt) samt några få till som vi inte har kontakt med.

Men nu vill min kusin av någon anledning byta och personligen känns det inte ok. Det känns fel. Och det blir ju inte bättre av att de då ska ha barn. Då är det de som bär vidare på familjenamnet. Vårt familjenamn. Pappas, mammas och mitt (och makens nu). Inte jag och maken.

Det låter säkert jätteabsurt och knäppt, men jag tycker det är skitjobbigt. Men han har ju rätt att ta det eftersom hans mamma (min faster) hette det som ogift. Utan att fråga någon om det är ok. Men det känns så fel. Han har aldrig hetat det. Varför ska han göra det nu plötsligt?

Jag tycker dock att han faktiskt borde ta och fråga oss om det är ok. Men det är ju inte ok för mig. Det känns fel. Det är som om vi tillhörde samma familj. Men det gör vi inte. Inte i mina ögon. Vi tillhör samma släkt, men har olika efternamn.

Det känns som om jag blir bestulen. Både på efternamnet men även på "rätten" att föra vårt namn vidare.

Men som vanligt är det ju bara att gilla läget och acceptera skiten. Jag kan inte göra något åt det och skit samma vad vi andra tycker. Det är tydligen inte viktigt.

P.s  De verkar redan ha tagit efternamnet tydligen. Iallafall enl den ingifta tjejen. Blev ju inte mindre sur nu. :(

Samtalet kändes bra. Vi pratade om hur det gått hittills här där jag är nu och hur jag ser på framtiden. Jag ska få besked någon gång nästa vecka.

Vi pratade lite om min frånvaro och jag förklarade lite om mina ångestanfall osv.

Så nu är det bara att vänta och se.

Usch. Hela mitt inre änr i uppror.

Strax (max om en kvart) ska jag ha samtal om jag har möjlighet att få fast anställning. Det känns jättejobbigt! Jag hoppas så att det går bra. Kan inte göra mer än mitt bästa.

Jag tror att det jag kommer att falla på är att jag har varit borta mycket. En jätteenvis förkylning, ångestdagar. Usch. Men jag ska inte ta ut något i förskott.

Håll tummarna. Jag lär behöva det.