Varje dag tänker jag på att jag inte är gravid. Varje dag tänker jag på att jag vill göra nästa IVF.Varje dag tänker jag på att jag inte har ett jobb att gå till.Varje dag är jag frustrerad, iallafall en liten stund.Jag vet att jag inte borde tänka som jag gör, att det är destruktivt, men hjärnan kan inte låta bli ändå. Jag skulle nu varit i 5:e månaden. Lycklig och må bra.Visst, jag är på sätt och vis lycklig. Jag har tagit mig ur min destruktiva jobbsituation. Jag har en underbar make och tre jättehärliga katter som älskar mig för den jag är, underbara föräldrar som alltid ställer upp, ett hus på landet, gåvan att pyssla, m m. Men ändå är jag inte riktigt lycklig. Det är det där lilla barnet som fattas. Graviditeten, den växande magen.Helst skulle jag vilja börja en IVF nu, när jag ändå går hemma. Jag kan spraya och gå och lägga mig igen på morgonen, jag kan åka hem och vila utan att känna att jag behöver ta en ledig dag eller sjukdag vid äggplockande och isättning. Jag kan ta Progesteronet och ligga ner utan att känna att jag inte har tid till det.Men vem vill anställa mig OM jag nu skulle bli gravid. Inte ett enda företag. Det är ingen som skulle ta emot mig.Och det skulle synas på mig ganska tydligt med en gång om jag var gravid. I höstas var jag ganska svullen redan med en gång. Så det går inte att gömma, som många normalgravid kan.Är det dessutom 6 månaders provanställning, lär det verkligen synas DÅ, och den där förlängningen lär jag inte få då. Så jag vet att jag måste vänta. Men att vänta på att få göra nästa IVF är jättejobbigt. Det känns som en evighet bara till onsdag till intervjun. Och vad gör jag om jag inte får jobbet? Paniken kommer då och då. Jag försöker stilla den, men det går inte alltid.Nu de senaste kvällarna har jag haft svårt att somna. Tankarna virvlar runt i huvudet på mig. Vad gör jag om jag inte får det här jobbet? Vad gör jag om ingen vill ha mig? Hur ska vi överleva? Jag kan tala om att det är väldigt svårt att somna då.Naturligtvis kommer även tankarna på att vi fortfarande är barnlösa. Jag känner ingen stress över att vi fortfarande inte har barn, efter snart fem års försök. Men kul är det verkligen inte!Jag verkligen hatar mens! Eftersom vi inte har minsta möjlighet att bli med barn behöver jag väl inte ha den skiten heller. Diskuterade med maken förra veckan om att kanske få nya recept på sprutor som lugnar endometriosen i magen. Men han tyckte inte att jag skulle hoppa på det igen. "Kommer du inte ihåg hur du mådde i våras och somras?" frågade han mig. "Näää", sa jag lite osäkert och förtvivlat. Det var ju så mycket i somras - värmen, renovering, spray, sprutor - att jag inte kan komma ihåg hur jag mådde av just DEM. Samtalet slutade med att jag inte ska ta fler sådana. Iallafall inte förrän jag börjar få ont igen i magen av att det vuxit ihop.Idag har jag varit riktigt ettrig. Jag har kommit med elaka kommentarer till maken m m. Men han har tagit det lugnt och sagt att han älskar mig. Jag har ingen aning om varför jag varit så fruktansvärd. Jag tyckte t o m ett tag att vi skulle måla mig grön eftersom jag kände mig som en drake. Inget var bra, han såg ingenting, det var bara jag som... osv.Ett tag ville jag nog att han skulle bli förbannad på mig, att vi skulle gräla så att jag fick skrika ur mig all den frustration jag har inom mig.Men som om denna frustration över jobb och barnlöshet inte var tillräcklig har jag även lagt på mig prestationen över att det är jag som borde sköta hushållet nu när jag inte jobbar. Vad ska jag bidra med om jag inte har pengar? Jag försöker vara duktig och sköta hemmet hyfsat, förutom att söka jobb. Men det är så förbaskat tråkigt.Idag skulle vi t ex verkligen behöva åka och handla. Eftersom maken jobbar hemma hade det varit bäst ohc smidigast om jag gjorde det innan idag. Men jag kunde verkligen inte göra det, rent psykiskt alltså. Det var som om jag skulle över en 2 metersvägg för att ta mig ut till garaget.Frysen är fortfarande inte klar. Den ska torkas av sen + alla lådor. Efter det måste all mat in igen.Sen har vi fortfarande handlandet kvar. Middag ska lagas och de här sakerna får inte göras för sent.Maken behöver jobba ett tag till eftersom han började jobba vid 11 idag. :( Axlarna är på väg upp till öronen och ögonen tåras mer och mer. Varför kan inte allt bara ordna sig?Jag försöker göra mitt bästa, och mer kan jag inte göra. Men varför känner jag hela tiden som om det inte räcker?Vad ska jag mer göra?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här hittar ni mig. Trodde jag skulle kunna sluta skriva om barnlöshet. Så naiv jag var då. Vardagen skriver jag också om....

Nu har jag startat en ny blogg. Även maken är ditlagd så vi kommer båda två att skriva i den.     Då våra namn står där kommer vi att lösenordsskydda vissa inlägg (iallafall jag), så vill du ha tillgång till lösenord får du lämna en kommentar till d...

I söndags fick några av våra kompisar en liten bebis. Dessutom en flicka. När jag fick reda på detta i måndags morse genom att sätta på mobilen och läsa sms fick jga reda på det och det blev för mycket. Ångesten kom som på beställning. Jag var ledsen...

Jag vet inte hur jag vill ha det med mitt bloggande. Denna blogg har känts som min ventil för barnlöshet.  Men jag har så mycket mer att erbjuda.     Så just nu skriver jag och lägger in bilder på min pysselblogg istället. Dels för att den känns posi...

Ikväll var Mysan ute på långtur. Hon var verkligen ute i flera timmar, trots att det var väldigt blött ute och hon egentligen inte tycker om sådant väder.     Jag och K har nog varit ute i totalt 1½ timme och letat och kallat på henne. Till sist vid ...