Jag var faktiskt så duktig att jag kom iväg och tränade. Jag blev glatt överraskad när jag såg att mitt kort fans kvar där jag fyllt i hur mycket jag orkat samt hur många repetitioner på varje maskin. Fick superdåligt samvete när jag såg att jag inte tränat där sen i juli. :( Men det ska det bli ändring på nu.Jag gick igenom alla maskiner som jag brukade och det kändes bra. Vissa orkade jag fortfarande lika mycket och vissa fick jag ta lite lättare eller färre repetitioner. Men det kändes fint totalt sett.För att vara mellan kl 14 och 15 var där ovanligt många och tränade tyckte jag. Men det gick fint ändå.När jag tränat klart och duschat begav jag mig tillbaka till makens kontor där vi fikade på varsin banan och Ramlösa (maken drack kaffe).Efter fikat var jag så slut att jag höll på att sitta och somna när jag satt och läste. Jag har ju börjat på en ny bok idag "djävulen bär Prada". Den är lite småunderhållande. Jag hann läsa t o m sidan 124 idag, så det känns skönt.Maken fick köra hem.På väg till p-huset där vi alltid ställer bilen, märke jag ganska fort att det luktade bränt. "Ja, bränt gummi", svarade maken. Konstigt tyckte vi båda och traskade vidare mot p-huset. Ju närmre vi kom desto mer luktade det och när vi såg p-huset såg jag väldigt mycket rök välla ut från det våningsplan där jag parkerade förra veckan. Imorse hade vi tur (eftersom vi var lite sena till jobbet) och fick plats på källarplanet där företaget har platser.Det var obehagligt att se och det luktade väldigt mycket rök. Brandbilarna hade naturligtvis ingen möjlighet att köra upp i p-huset, så de stod mitt framför in- och utfart till p-huset. Detta gjorde att det var lite svårt för oss att komma ut, men vi lyckades.Stackars alla dem som får sina bilar rökskadade nu.Vill man läsa lite om det kan man göra det här.Vi åkte sen för att handla och fick handlat. Vid detta laget hade jag jäkligt ont i fötterna då jag hade dumma strumpor i mina snygga stövlar, som jag hade på mig för att vara fin på intervjun imorse. Jag gick omkring och kved i affären men fixade det.Väl hemma packade vi upp matvarorna och jag satte på ris. Det blev chili con carne och jasminris till middag.Nu är jag totalt slut och har fortfarande ont i fötterna.Det lär nog inte hända mycket mer idag. Möjligtvis att vi kanske ser en film. Maken vill dock nog se färdigt "Det moderna Sverige" först. En sak vet jag iallafall - jag ska gå och lägga mig tidigt ikväll! :)

Imorse åkte jag till stan med maken. Vi kom iväg skapligt och vi kom ihåg att mata katter och få med luncher m m innan vi åkte. Det blåste imorse, men tack o lov betydligt mindre än igårkväll och inatt. Då blåste det rejält och det var stundvis lite obehagligt. Tur att vårt stora träd var nersågat - framför allt så att vi slapp gå och plockat 10 000 grenar från trädgård och grusväg.Väl på makens kontor tittade jag efter i min kalender hur dags intervjun var. Jag var ganska säker på att den var 9.30 eller kl 10.00 Men ack så fel jag hade, för ovanlighetens skull. :) Nej kl 9.00 skulle jag vara där. Det var ingen panik. Maken tryckte ut mitt CV och personliga brev till mig, jag stoppade ner det och begav mig iväg i god tid.8.55 var jag framme och jag blev vänligt bemött av en man som erbjöd mig kaffe. Jag tackade artigt nej och bad om ett glas vatten istället. Kvinnan som bokat intervjun med mig kom ut, presenterade sig och visade in mig i ett litet kalt rum med tre stolar, ett bord och en dator.Hon berättade lite kort om vad hon skulle ta upp under denna intervju och sen satte vi igång. Det kändes som om vi kom bra överens redan från första början, vilket lugnade mig avsevärt. Jag fick berätta om vilka egenskaper jag hade som jag tyckte var positiva. Sedan fick jag redogöra lite för vilka mindre positiva egenskaper jag hade.Vad jag hade för erfarenhet kring liknande jobb, hur jag kunde relatera från mitt nuvarande jobb till det jag sökte, m m.Hon frågade om vad jag gjorde på min fritid och blev mycket imponerad över hur mycket jag pysslade (dock vågade jag inte under denna redogörelse för allt jag gör påpeka att jag sytt byxorna jag hade på mig, gjort armbanden eller stickat min halsduk. Där gick gränsen).Det vi kom fram till var att jag verkade passa oerhört bra för tjänsten förutom att jag inte sysslat med löner innan. Jag hoppas dock att de ser att jag verkligen är så lättlärd som jag sa att jag är - vilket verkligen stämmer.Så på fredag får jag reda på vilket av två datum som jag ska dit igen för en slutintervju. Vi är totalt tio stycken som kallas, fem i taget. 6-8 stycken ska de anställa och jag hoppas sååååå innerligt att jag får vara en av dem. I slutet frågade hon mig om hur lång uppsägningstid jag hade och hon blev verkligen glad när jag sa att jag var tjänstledig och kunde börja närsom.Lönemässigt lät också bra. Lön där låg mellan 18 och 20 000:-, vilket är vad jag tjänar nu. Så det är ju bara bra. Jag får ju betydligt kortare resväg och kan kanske samåka, så bensinkostnaderna lär minska i så fall. Annars lät det också bra.När hon frågade mig om farhågor och förväntningar på detta jobb jag sökt, svarade jag bara att jag går in i det här med öppna ögon och hoppas bara att jag ska trivas och att de ska trivas med mig i så fall.Innan vi skildes åt sa hon att hon såg positivt på det här och att jag hade goda chanser, vilket gladde mig. Nu vet jag att jag inte ska ta ut något i förskott, men det lugnade mig lite. Dock ska jag naturligtvis fortsätta söka tjänster eftersom det här KAN skita sig.För att summera det kan jag lugnt och ärligt säga att jag är väldigt nöjd med intervjun. Jag kunde inte gjort det bättre, vilket känns jätteskönt.Nu har jag ätit lunch med maken på kontoret och snart ska jag iväg och träna på gymmet. Det ska bli spännande att se vad jag orkar. :)Så tack till alla som hållt tummarna för mig. Nu får vi se vad hon säger på fredag när hon ringer. :)

Igår eftermiddag ringde min arbetskamrat till mig. Vi pratade om hur trevligt det var i lördags och att vi tjejer inte tänker ge oss förrän vi vunnit över killarna i TP. Vi har bara otur att inte lyckas komma in i mittcirkeln. Annars är vi duktiga. :) Faktiskt.Jo, jag kunde ju igår inte låta bli att fråga vad som sagts bland övriga kollegor igår när chefen sagt att jag tagit tjänstledigt. Tydligen hade det inte sagts mycket, men det som framkommit var att många sett att jag inte alls mådde bra av att jobba där.Det är nu jag då reagerar och även påtalar för henne i telefon, att om nu så många sett det, varför har ingen pratat med mig eller slagit larm till chefen eller över huvudtaget gjort något? Det är ju inte en enda själ som gjort ett smack.Ok, jag är inte förvånad över att ingen av dem gjort något, eftersom de flesta (99%) är en bunt puckon som jobbar där. Det som upprörde mig är att dessa människor ska vara goda föredömen för eleverna, där vi går och säger till dem att ingen ska få gå och må dåligt och ser man detta måste man göra något åt det - prata med personen eller säga till högre instans (i elevernas fall vi lärare och i vårt fall blir det rektorn). Men som vanligt är lärare i allmänhet skenheliga och "gör som vi säger och inte som vi gör själva", vilket är så oerhört sorgligt.Även om jag mått dåligt på jobbet psykiskt, har jag alltid sett mina arbetskamrater, frågat hur det varit med dem när jag sett att de inte mått bra samt då försökt avlasta dem på ett eller annat sätt, eller bara lyssnat på dem. Det går faktiskt att göra det. Jag är så glad över att ha sluppit dem. Det är verkligen inte en hälsosam arbetsplats får någon som gillar att leva livet med öppna ögon och inte gå med skygglappar eller sopa allt under mattan för att undvika konflikter.