Idag hade jag samtal. Vi började med att prata hur min vecka varit. Sen kom vi in på "framtiden" med samtalen. Hon föreslog fem gånger till och sen skulle vi sluta ses.  Paniken kom i mig. Vi är ju inte på långa vägar klara med mig.

Visst har vi och jag jobbat mycket med mina ångestanfall och mitt kontrollbehov. Och det har blivit bättre. Och jag jobbar fortfarande på att bli bättre varje dag. Men det jag verkligen behöver hjälp med är min självkänsla. Den är i botten och jag klarar inte av att hjälpa mig själv. Kalle kan inte hjälpa mig heller. Jag behöver professionell hjälp. Ett tilllvägagångssätt som ska hjälpa mig att tycka om mig som jag är. Att jag duger oavsett hur jag ser ut, d v s oavsett vikt. Att minska min osäkerhet på mig själv, att minska behovet av bekräftelse.

Och det intressanta är, precis som jag försökte förklara för henne, att jag känner mig som två personer. Dels är jag den kvinna som jag tror många uppfattar mig (av någon anledning): stark, säker på vad jag tycker, lite dominant, glad, trevlig. Och visst kan jag må och känna så. Samtidigt så finns den osäkra flickan som alltid måste göra sitt yttersta och gärna mer men som ändå aldrig är nöjd med sig själv, som är så osäker och är livrädd för att göra fel, som backar om hon känner att någon annan vet mer, som behöver otroligt mycket bekräftelse.  Och dessa två personer slåss konstant och ibland kan jag känna att jag inte vet vem av dem som "vinner".

Det jag vet är att jag inte vill veta av den osäkra flickan mer. Jag är trött på henne. Viss osäkerhet kommer man alltid att ha, och viss bekräftelse behöver alla, men jag vill minska det behovet rejält.

Tårarna kom när jag pratade om det. Jag vill inte må så här. Jag vill kunna se det andra ser när de ser mig. Kunna uppskatta mig själv. Släppa flitiga flisan och bara kunna njuta här och nu av att göra ingenting. Att inte straffa mig så fort jag inte gjort mitt yttersta (läs: nästan slagit knut på mig själv för att vara duktig). Att inte känna mig så himla osäker så ofta utan lita på mig själv att det jag gör är bra. Att känna att jag duger alltid.

Jag vill känna mer glädje och ljus i min vardag. Jag jobbar med min ångest och vår ofrivilla barnlöshet så gott det går. Men jag behöver ändå må bättre. Slippa vara så deprimerad som jag känner mig p g a min dåliga självkänsla. Lättare hitta ljusglimter i livet. 

Vi får väl se om jag kan få hjälp med att hitta ett arbetssätt med min självkänsla under de gånger som är kvar. Annars kanske jag kan få komma några gånger till. När vi skulle sluta frågade hon mig hur jag mådde. Jag förklarade min panik i att inte kunna fixa detta själv utan att jag behöver hjälp. Så det ska vi jobba på. 

Ikväll när vi åt tittade vi på Vänner. Det var avsnittet när Rachel och Ross får sin dotter. Jag blev så ofantligt ledsen när jag såg dem hålla sin lilla dotter och känna sådan samhörighet och lycka när hon precis fött. Tårarna trömmade ut och jag grät. Den sorg som vällde upp var så otroligt tung och gjorde så ont att jag ville slita ut mitt hjärta. Vi kommer aldrig att få uppleva den glädje av att hålla vårt nyfödda barn, eller barn över huvud taget. Och det var det som gjorde så ont. Även nu gör det ont att skriva om det.

Kalle var jättego som alltid och tröstade mig genom att krama mig och komma med lugnande ord. Än en gång sa jag till honom att jag förstår honom om han vill ha barn med någon annan. Det är ju inte kört för honom. Det är bara kört för mig och jag vill inte förstöra hans liv. Men han sa att han hellre var barnlös med mig, än att ha barn med någon annan. Är inte det kärlek vet jag inte. 

Nu har jag nog svamlat tillräckligt för ikväll.