Trodde jag skulle få sova gott inatt ju. Jag var jättetrött igår och hade inte så värst ont. Men ack så fel jag hade.

Jag hade jättestora problem att somna. Sen har jag vaknat jättemånga gånger inatt av att jag antingen frusit eller badat i svett. Och hur bra sover man då?

Steg upp med maken imorse för att äta frukost med honom. Frös när jag vaknade fastän maken sa att jag var varm. Hade inte ont i magen när jag steg upp.

Jag orkade t o m  göra kaffe till oss och hjälpa till med frukosten. Fort gick det inte, men men.

Naturligtvis fick jag ont i magen medan vi åt. Dels gaser och dels mens. Inte kul alls. Tog 2 Panodil det första jag gjorde. 

Nu har maken åkt iväg. Han är tvungen att åka inom jobbet idag för att hämta grejer för at kunna jobba hemifrån. Han ska även närvara på morgonmötet. Sen hoppas vi att han inte ska bli kvarhållen där utan att de tycker det är ok att han är hemma hos mig och jobbar istället.

Jag har inte ångest över att han åkt, men det känns jobbigt. Jag är livrädd att det ska hända honom något och hoppas att han kommer hem jättesnart, även om jag vet att det dröjer någon timme. För att försöka lugna mig ska jag gå och lägga mig och läsa lite och fördriva tiden samt hoppas på att magen lugnar sig. Jag kanske t o m kan sova en stund. Det låter ju inte klokt när man steg upp för 1 timme och en kvart sen, men så är det här. 

Vi åkte faktiskt iväg och köpte pizza ikväll. Ingen av oss orkade laga mat. Det var skönt att komma ut en liten stund också.

Väl hemma igen med maten satte vi faktiskt på en film, In good company.  Den var småmysig och fick godkänt. Framför allt var det mysigt att bara ta det lugnt framför tv'n (förutom att försöka slå ihjäl en massa flugor som kommit in under dagen).

Jag behövde en sådan här kväll. Bara slappa framför tv'n, äta och då och då snegla på maken med kärlek i blicken.

Jag tror verkligen att jag kommer att sova riktigt gott inatt. Har precis tagit en värktablett för att underlätta detta.

Natti. 

Nu har jag precis tjutit för säkert sjätte gången idag. Och då menar jag verkligen stortjutit.

Jag har tjutit för att jag är glad som fortfarande lever.

Jag har tjutit för att jag känner mig ensam i att drabbas av utomkvedes om och om igen.

Jag har tjutit för att det känns så fantastiskt orättvist att vi ska drabbas så här.

Jag har tjutit för att jag känner att min empati mot dem som inte lyckas bli gravida inte är så stor. Det låter säkert hemskt, men jag tycker verkligen att vi haft ett större helvete än de. Hade jag fått välja mellan att inte bli gravid alls eller att genomgå dessa operationer med allt det medför hade jag valt det första alternativet lätt.

Jag har tjutit för att andra lyckats med sin IVF ungefär samtidigt som vi och deras graviditeter fortskrider utan problem.

Jag har tjutit för att jag är arg.

Jag har tjutit för att jag ser ut som värsta knarklangaren med alla mina förbannade blåmärken överallt och för att min mage antagligen ser ut som fan och jag undrar hur jag någonsin ska kunna känna mig sexig igen.

Jag har tjutit för att jag tycker så synd om maken som måste trösta mig i tid och otid fastän han gärna gör det.

Jag tjuter för att jag verkligen sörjer och just nu tycker jag jävligt synd om mig och oss! 

Jag vill må bra igen. :( 

Det var inte det lättaste att installera Craft Robon. Inte för oss iallafall, även om maken är väldigt van vid att installera.

Lite krångligt och bökigt och olika hjälpavsnitt som sade emot varandra lite.

Men nu är den installerad och vi har lyckats att få ut en text på prov.

Jag känner mig helt färdig och maken ser också lite trött ut. Vi behöver nog mat snart skulle jag tro. Frågan är bara vad vi ska äta, och hur vi ska få mat. 

Nu för en vecka sen låg jag på operationsbordet. Det känns overkligt att jag har gjort det.

Idag har svärmor tagit bort förbandet. Både hon och maken tittade och tyckte det såg fint ut. Själv tyckte jag att det bara kändes konstigt och lite äckligt när hon rörde vid såret. Jag vill fortfarande inte titta på det och kommer antagligen att dra ut på det så länge jag bara kan.

Svärfar och maken har skruvat ihop skrivbordet idag. Vi fick handla muttrar igår för att kunna få ihop det. Men nu är det uppe och maken är i full gång med att placera ut sina saker. Det blir jättefint. Det är fortfarande inte tapetserat, men det är ändå mycket ljusare där nu i o m golvet. :)

Själv har jag burit in saker i gästrummet, men är inte klar. Det går så långsamt. Men det får det ju göra.

Svärföräldrarna åkte hem vid 14. Det kändes jättekonstigt att det bara var jag, maken och katterna hemma nu. Vi  har inte varit själva sen vi kom hem från sjukhuset. Jag tyckte t o m att det kändes lite vemodigt och grät en skvätt. Lilla knäppa jag.

 Strax ska vi koppla in min Craft Robo. Det ska bli spännande. Och sen märker jag att jag måste förbättra här i pysselrummet. Det kan inte se ut så här.

Inatt har jag sovit ganska bra faktiskt. Det var skönt. Men hade jätteont när jag vaknade imorse så efter det att jag ätit frukost och tabletter gick jag och lade mig igen.

Imorgon och förhoppningsvis någon dag till ska maken jobba hemifrån. jag har kommit på att min ångest som jag skrev om tidigare är att jag inte vill vara själv och jag vill inte ha honom långt ifrån mig. Jag känner mig jättenojjig. Inte att det skulle hända mig något, utan att det kan hända honom något. Så imorgon ska han åka och hämta sakerna som han behöver samt vara med på morgonmötet och berätta läget med oss, så kommer han hem sen. Ja det är inte lätt med att känslor.

I eftermiddags åkte vi på utflykt till svärmors moster som bor i Nyköping. Fast hon var på sitt lantställe utanför Nyköping.

Vi tog med oss det vackra vädret vi hade här samt lite mat och folket där blev jätteglada. Vin intogs och mat lagades. Dragspel spelades och det sjöngs för glatta livet.

Vi hade jättetrevligt, men till sist orkade inte min kropp med riktigt. Vi satt på träbänkar på altanen (som var inglasad), men jag hittade ingen ställning som var bekväm till sist för min stackars mage. Menssmärtorna har kommit och gått idag och på väg till Nyköping sov jag en stund. Sov ju inte mycket inatt.

Nya värktabletter intogs för en stund sen och jag väntar nu på att de ska hjälpa. Jag ska värma vetekudden och sen blir det sängen.

Imorgon ska jag ta av förbandet. Vill nog fortfarande inte se hur såret ser ut. Vågar inte. Men maken och svärmor ska få ta av det och kolla att det ser fint och bra ut.

Sen ska svärfar och maken sätta ihop makens skrivbord som vi köpte förra året begagnat. Det ska stå i arbetsrummet. Sen ska vi koppla in min Craft Robo. Sen åker svärföräldrarna hem imorgon vid lunch tror jag.

Men nu sängen.

Natti. 

Iförmiddags när vi åt frukost hade vi lite presentutdelning. Svärfar fyller år på måndag och jag nästa vecka, så det passade bra tyckte jag.

Vi hade lyckats få tag på "min galna hage" av Povel Ramel via Tradera efter det att vi varit och hälsat på svärföräldrarna i påsk. Svärfar och svågern pratade så varmt om denna bok, men ingen av dem hade den längre. Den hade försvunnit. 

Så när vi kom hem från besöket hos dem, hittade vi några ex på Tradera som vi köpte. Och en av böckerna fick svärfar idag. Han blev överlycklig som aldrig förr och att se glädjen var underbar.

Maken fick öppna paket från sin bror med fru. Vi fick en snygg, grön tygpåse samt ett skydd som man har över maten mot flugor och annat skit. Jättefina var de.

Och till sist fick jag öppna paket, fastän jag inte fyller år än.

Och jag trodde inte mina ögon och började gråta. Jag fick en Craft Robo. Jag trodde verkligen inte att jag skulle få någon. Jag kände  att vi inte riktigt hade råd, men det hade maken tyckt och beställt och ordnat tillsammans med svärfar.

Så nu håller de på att ställa iordning övervåningen så att vi kan installera Craft Robon i pysselrummet sedan.

Tack så hemskt mycket! :) 

Igår kväll började jag få mer ont i magen. För att försöka försäkra mig lite om att kunna få sova någorlunda inatt tog jag en Voltaren.

Vi gick och lade oss och det blev bara värre och värre i magen. Maken värmde vetekudden till mig och värken bara tilltog. Kom då på att det antagligen var mensen som var på väg och i och med det även värkar.

I fyra timmar hade jag extrema och täta värkar. Det gick att klocka dem. Magen var dessutom upp och ner så jag tillbringade ca 1½-2 timmar totalt på toaletten. Jag gjorde mitt bästa med att profylaxandas, men det funkade sådär. Kl 02.10 fick jag äntligen ut rester av moderkaka och annat som varit i livmodern. Det var bokstavligt talat ett blodbad.

Jag hade så ont att jag faktiskt någon gång övervägde att åka in till sjukhuset för att få smärtlindring. Och 4 timmar är egentligen inte mycket i värktid, det vet jag. Men när inget gott kommer av det eller kroppen är förberedd som till en förlossning, eller att man dessutom är nyopererad, då är det ett helvete. Jag tror jag höll på att svimma av smärta någon gång när jag låg i sängen.

Efter det att jag fått ut "allt" minskade smärtorna till "normal" mensnivå. Jag mådde illa och kunde inte ta några värktabletter. Maken väcktes och värmde vetekudden några gånger och jag lyckades till slut att somna efter någon timme, av ren skär utmattning.

Idag är jag lite ur gängorna. Kroppen är dränkt på energi och magen är fortfarande inte bra. Springer på toa då och då. Har mensont fortfarande, men har kunnat ta värktabletter.

Usch ja. Nu har jag haft värkarbete tre gånger till ingen nytta och allvarligt vill jag ALDRIG vara med om det igen. Inte ens om vi beslutar för att försöka få barn igen. Det får bli kejsarsnitt då. Svärmor tror dessutom att det ändå är det bästa för min kropp efter allt den genomgått.

Det som är skönt är att jag nu vet att det värsta är över. Nu ska jag bara läka mentalt och fysiskt.