Ikväll har vi suttit på altanen tills för en stund sen.

Vi fick visserligen ha på oss lite mer och infravärmen var på, men trevligt var det.

 

 

Vi grillade kyckling, hade kokt potatis, bearnaisesås, sallad och vitlöksbröd. Till detta drack alla rödvin. Även jag. Det var gott.

 

 

Ett tag hade vi även närmsta grannen på besök som också drack lite vin. Vi har skrattat mycket och haft jättetrevligt.

 

 

Nu går svärföräldrarna och lägger sig. Strax ska vi nog också att göra det. Maken ska ge mig blodförtunnande spruta. :(

Jag hoppas jag kan sova gott inatt. Det hade varit skönt. Har ju faktiskt inte sovit något idag på dagen, så egentligen borde det inte vara några problem. Hoppas hoppas. 

Oj vad vi fått gjort idag!

 

 

Jag följde med maken och svärfar när de skulle handla lister och lite annat på Coop Bygg idag. Dessutom inhandlades kattmat och Felliway (för att Pluttan ska sluta kissa inomhus).

 

 

Sen lastade de in en massa dret i hästsläpet (som vi lånat av grannarna) och åkte till stationen för att hämta svärmor, för att sen slänga skräpet. Vi hann precis till återvinningsstationen innan de stängde. Massor blev slängt och t o m jag kunde hjälpa till lite.

 

 

När vi sen kom tillbaka lastade maken och svärfar in mer skräp som de sen slängde vid den lilla återvinningsstationen och de passade även på att handla mat. Under tiden har jag och svärmor plockat en massa blommor så det blev två stora buketter. Jag har bytt ur rosorna i en skål med vatten samt klippt en bukett oranga liljor. Jag ska ta foton på blommorna snart. De blev verkligen vackra.

 

 

Så nu är jag helt slut. Men det kanske inte är så konstigt. :)

Nöjd är jag iallafall.

 

 

Grillen är på nu. Potatisen kokar och kycklingen ska strax på grillen. Jag ska sätta mig tillrätta och bara koppla av. Det har jag förtjänat. 

Jag har för mig att jag skrev när jag gjorde bröllopskortet i slutet av maj att jag skulle lägga upp dikten/texten här så att andra kunde läsa den.

Vet inte om intresse finns, men här kommer den. Jag hoppas man kan läsa på bilden.

Idag nu när jag skulle kolla mailen hade jag fått nyhetsbrev från vårdguiden. Det var om skrutts utveckling. Det gjorde lite ont i hjärtat att avboka det, men det måste göras.

 

 

Graviditetsboken som jag skrivit i ska jag ställa i bokhyllan. Den ska sparas. Detta är ju inget jag vill glömma, även om det varit jobbigt.

 

 

Som det känns just nu är jag väldigt osäker till att göra en ny IVF. Vad är det som säger att det inte går åt helvete igen nästa gång, förutom oddsen? Och denna gången var det nära, lite för nära att jag skulle stryka med. Det är inte värt det. Maken sa uttryckligen igår att han inte vill ha barn utan mig. Vi är det viktigaste för varandra.

 

 

Igår kväll när svärfar gått och lagt sig pratade vi lite. Jag grät en hel del. Mest för att jag mer och mer inser hur nära det var att jag inte kommit tillbaka till honom. Att inte få titta in i hans vackra ögon, få se all den kärlek han har för mig som strålar ut, att inte få se hans underbara leende som värmer upp hela mig på 2 sekunder, att inte få höra hans röst och hur mycket han älskar mig, m m. Vi kramades en hel del kan jag säga. Som det kändes då skulle jag nog kunna stanna där resten av mitt liv. Det är så att tårarna rinner nu. Han är verkligen mitt allt, och jag vill ha honom hos mig jävligt länge till.

 

 

När vi gick och lade oss låg vi och höll varandras händer och somnade så. Det var mysigt. Sen har jag inte sovit bra inatt tack vare magen som gör att jag inte kan ligga hur jag vill eller kan röra mig. Jag sover dessutom oroligt och det var varmt. Inte lätt alls. Men jag känner mig lite mer rörlig idag, vilket är skönt. Tarmarna gör sig verkligen påminda och det är inte alltid så skönt. Men den verkar acceptera att jag äter mer och mer fast föda. Och förstoppning är något av det sista jag vill ha.

 

 

Ska försöka följa med maken och svärfar när de ska till stan idag. Jag måste prova att åka bil idag för att se om vi över huvudtaget kan åka till Nyköping imorgon för att fira lite midsommar. Dessutom vill jag inte vara ensam. Det är en av de bieffekter som jag får när jag opererats och gått igenom en sådan här sak. Jag vill vara nära maken helst hela tiden. Ha koll så att det inte händer honom något. Jag vet att det är lite knäppt och med tiden klingar det tack o lov av. Det är inte alls något kul att gå och känna. Tro mig! Men jag jobbar på det.

 

 

Igår mailade maken vår terapeuft. Hon kommer tillbaka från semestern på måndag så vi hoppas vi en tid ganska snart.

 

 

Det är fortfarande ganska många som inte vet vad som hänt oss. Men det få komma efterhand känner jag. Det är enormt jobbigt att berätta. Men men.

 

 

Ikväll kommer svärmor hit. Det ska bli trevligt. Jag blir lite riktigt lika ensam om grabbarna ska hitta på mer saker på dagarna. Och midsommarafton kan nog bli ganska trevlig trots vad som hänt. Det är tur att jag har Voltaren. Har faktiskt tagit en sådan idag. Den första sen i måndags. Det tycker jag är ganska duktigt av mig. Annars tar jag bara Panodil.

 

 

Nu ska jag ut och krama maken och svärfar och tacka dem för att de finns i mitt liv. Och så ska jag se hur det går att klä in trappsteget till pysselrummet. 

Jaha, då kan man inte ha den presentationsbilden längre. Det känns så fel. Så nu måste jag hitta något annat att ha.

Men vad?

 

 

Just nu känns det som en tom svart bild bara. Men det kan jag ju inte ha.vi får se vad det blir.     

Ja herregud vilken helg!

 

 

Lördagskvällen var jättetrevlig och innan vi skulle gå och lägga oss hade vi sex. Jag vet att detta är väldigt personligt, men eftersom jag tror att detta är det avgörande till vad som hände måste jag skriva det. Jag fick en jättekraftig orgasm, vilket var trevligt, men jag fick sammandragningar.

 

 

Efter en liten stund fick jag ganska ont i magen som bara blev värre och värre. Det ville inte sluta, som det brukar göra. Det kändes som om jag behövde gå och göra nr 2, men jag kunde inte. Så jag vankade av och an mellan toaletten och sängen. Jag kallsvettades och maken blötte en tvättlapp till mig medan jag hade jätteont. Detta var 00.45

 

 

02.20 ringde jag sjukvårdsupplysningen som tyckte att jag kunde prova laxermedel och blev det inte bättre skulle jag åka in. Jag hade inte ont i livmodern utan en bra bit ovanför. Och smärtan vandrade. Jag tog laxermedel och efter 15 min kändes det som att jag behövde gå. Jag tog mig upp och kände mig lite svimfärdig, men tog mig ut. Satt länge och kunde lite. För varje gång jag skulle upp på toa (där det inte hände mycket) kände jag mig mer och mer yr och svimfärdig. Maken var utmattad och somnade och jag kände återigen att jag behövde gå på toaletten. Omtänksam (läs d)um som jag är, väckte jag inte maken utan skulle själv försöka ta mig ut på toaletten. Jag kände ganska snart att jag var svimfärdig och försökte ta mig de 2 ½ meter från murstocken till toaletten så snabbt jag kunde. Det susade i öronen, det svartnade för ögonen och jag snurrade ett antal varv innan jag lyckades få tag på dörrkarmen till toaletten (där det var tänt för att jag lättare skulle hitta). Jag hade en himla tur som inte lyckades välta bokhyllan över mig som vi satt där temporärt och som inte var förankrad i väggen.

 

 

Jag lyckades sätta mig men kände att jag hade jätteont och bara ville tuppa av. Jag lyckades väcka maken och han fick sen vara vaken med mig. Efter en stund kunde jag inte ens sitta på toaletten utan låg på alla fyra på golvet på toaletten för att jag hade så ont i magen. När jag låg så kände jag mig inte svimfärdig längre men fick ont i ryggen. Hade en liten sittsäckspall som jag lutade mig mot. Nu var klockan kring 5 på morgonen.

 

 

Det jag ville var att gå in och lägga mig och försöka vila lite. Om inte det hjälpte skulle vi ta bilen in till akuten. Dock märkte jag att jag inte kunde ta mig in i sängen. Jag hasade mig fram på alla fyra med pallen för att över huvudtaget kunna flytta mig. Jag hade hunnit ca 1,5 meter ut i arb.rummet när magen började igen och jag behövde gå. Så jag hasade mig så fort jag kunde tillbaka igen och försökte sitta på toaletten. Jag var nära att svimma och när jag kände att jag fått ut lite sjönk jag ner på golvet. Jag bad maken ringa ambulans för att jag då insåg att det inte skulle bli bättre och att jag inte kunde röra mig för egen maskin.

Han ringde och började plocka ihop lite saker till sjukhuset. Han tog fram kläder till mig som jag skulle ha (jag vägrade vara naken som jag var då). Det kändes som en evighet innan ambulansen kom och jag skämdes där jag låg på alla fyra på golvet. Maken hade då fått torka mig innan eftersom jag inte klarade detta längre. Det kändes som livets absoluta botten att inte lyckas med det.

 

 

Ambulansmännen frågade vad det var och hur jag mådde och jag försökte förklara så gott jag kunde. Jag hasade mig ut ur toaletten och de försökte få upp mig på benen. Jag förklarade innan detta att jag var svimfärdig och att jag inte skulle klara mig att gå nerför trapporna. De ville att vi skulle göra ett försök men jag hann inte stå mer än ca 3 sekunder förrän jag proklamerade att jag höll på att svimma. Maken fick rusa och hämta en köksstol som jag fick sätta mig på. Huvudet fram och de försökte få ner mig för trappan. Lätt var det inte. Nere i vår minimala hall stod båren och jag fick lägga mig på den. För stunden var det skönt och de bar ut mig. Maken skulle räkna in katterna så ingen smitit ut och ta bilen och komma efter.

 

 

När jag väl kommit in i ambulansen fick jag ett krampanfall som var det värsta jag varit med om. Det krampade på höger sida i magen och jag fick inte luft utan bara skrek som aldrig förr. T o m ambulansmännen fick lite panik och de lyckades få över mig på sidan så jag fick ligga på vänster sida hela vägen in. Det enda jag hoppades på var att maken inte hört mig, då jag var orolig att han inte skulle kunna köra då. Jag var i det ögonblicket säker på att jag skulle dö.

 

 

Det kändes som en evighet innan vi var på akuten. Det var lugnt när vi väl kom dit och jag blev inrullad i ett rum där jag fick hasa mig över på en annan säng, fortfarande liggandes på sidan. Maken hade patientkortet så jag fick lämna mitt personnummer själv. Jag fick ligga där själv en stund i rummet innan maken kom och en sköterska kom och tittade till mig. Jag hade fortfarande ont men jag kunde ytandas.

 

 

Det tog ett bra tag (kändes det i alla fall som) innan jag fick kanyl och smärtstillande. Dock ville de inte ge mig för mycket så att de kunde undersöka mig och jag kunde berätta var jag hade ont. En gynekolog undersökte mig men kunde inte se något. Hon lyckads t o m titta på ultraljud till sist (jag kunde knappt ligga på rygg) men kunde inte hitta någon skrutt i magen, så hon trodde på utomkvedes. Det kändes som att mardrömmen började igen. Jag fick ligga och vänta och var så trött, men så fort jag höll på att somna högg det till i magen eftersom jag då slutade ytandas. Maken höll på att somna flera gånger.

 

 

Efter ytterligare ett tag kom en AT-läkare in. En kirurg. Han kände så försiktigt och vågade inte klämma på magen eftersom jag tjöt till när det gjorde ont, vilket det verkligen gjorde. Han berättade att han skulle prata med överläkaren som inte skulle vara lika snäll mot mig. Han kom också så småningom och klämde. Jag kunde fortfarande inte ligga på rygg så han fick göra så gott han kunde. Han förstod inte heller vad det var som gjorde att jag mådde så.

 

 

Eftersom utomkveds misstänktes fick jag röntgas. Röntgen är ju annars farligt för fostret, men de ville verkligen röntga mig nu. När vi kom dit undrade de om jag kunde stå upp. Jag förklarade min situation och jag fick ligga ner när de röntgade mig. Det var jättejobbigt att hålla armarna sträckta högt över huvudet eftersom det gjorde ont.

 

 

Väl tillbaka från röntgen rullades jag in i ett annat rum på akuten. Jag fick insatt en katet och jag fick dropp. Det var skönt, eftersom jag kände  att jag var helt utmattad. Vi fick träffa en gynläkare som skulle operera mig. De hade kommit fram till att börja med en titthålsoperation och räckte inte det skulle de öppna mig mer. Hon skulle börja och en kirurg skulle också vara med vid operationen fall i fall det inte var gynekologiskt. Detta var någon gång efter lunch på söndagen. Jag fick byta om och låg där och bad om smärtstillande så fort jag kunde få och maken satt och slumrade på en obekväm stol, stackarn.

 

 

Vid 14.30-tiden rullades jag iväg mot op. Jag hade jätteont och trodde verkligen inte att jag skulle få se maken mer. Jag gjorde vårt kärlekstecken och jag rullades in direkt på op-salen där de började förbereda mig. Jag tror nog att jag inte skulle komma ur därifrån levande och började tänka på maken och katterna och att jag inte ville dö nu och så där. Efter en liten stund fick jag somna och det var skönt.

 

 

Någon timme senare vaknade jag på uppvaket och hade så ont att jag trodde jag skulle dö. Jag fick mycket smärtstillande och somnade om och om igen. Först efter ca 1,5-2 timmar lyckades jag hålla mig vaken i mer än 10 minuter. När de fått ner min smärtnivå till dryga 5 från 10 (som är det högsta) kopplade de in en morfinpump där jag själv fick bestämma när och hur ofta jag skulle få smärtlindring. 6 minuter måste det gå mellan pumpningarna och max 4 gånger i timmen fick jag trycka. Jag fick dock ett tag få lite extra någon gång eftersom det inte räckte med pumpen. Jag hade nu tre kanyler i mig. En i varje armveck och en på högerhand.

 

 

Efter 4,5 timmar fick jag äntligen komma tillbaka till avdelningen. Jag längtade efter att få se maken och det var så underbart att få se honom igen. Vi fick ett eget rum och de fixade en säng till honom så att han kunde få sova hos mig. Han hade fått äta lite och sova i ett rum medan jag opererades eftersom han var så utmattad. Nu när han såg att jag levde och andades åkte han hem för att hämta lite saker till oss. Under tiden sov jag en del.

 

 

Vi blev väl omhändertagna och jag lyckades sova ganska hyggligt den första natten. På måndagen fick vi reda på lite mer om operationen när de gick ronden. Jag hade förlorat 2 liter blod (av 5) innan och under op. Jag hade tydligen haft svårt att sluta blöda och läkaren kallade operationen för traumatisk. De hade lyckats lappa ihop livmodern som spruckit (uppe i högra hörnet där alla mina utomkveds har suttit) och de hade satt dit någon form av film eller något och sytt ihop. Jag hade fått nytt blod efteråt och nu fick vi se hur det gick. Skrutt hade de fått operera bort naturligtvis.

 

 

Under hela natten mellan söndagen och måndagen hade jag sköterskor som sprang in och ut för att kolla puls och blodtryck på mig. Det blev inte mycket sovit tyvärr.

 

 

Måndagen gick ganska bra. Jag hade fortfarande katet och morfinpump. Pumpen användes mindre och mindre eftersom jag ville klara mig bättre och bättre. Jag kunde börja dricka, men inte äta. Kunde prata lite, men blev lätt hes, vilket jag inte kunde hosta bort så det var jobbigt. Vi ringde våra föräldrar samt mitt arbete så att de visste att jag inte skulle komma och jobba. Jag var trött och lyckads sova småstunder. Tur att vi hade tv på rummet, men tyvärr inte så många kanaler.

 

 

Under måndagen tränade jag på att sätta mig upp i sängen. Läkare kom förbi och pratade med oss och en sjukgymnast kom för att ge mig lite övningar och råd. Lunchen och middagen jag fick kunde jag inte äta så de fick maken smaska i sig. Själv försökte jag inta flytade i form av saft, vatten och juice samt dropp.

 

 

Igår (tisdag) märkte de att jag såg väldigt blek ut och att mitt blodvärde var väldigt lågt. Så det bestämdes att jag skulle få två påsar blod. Mitt dropp togs bort på morgonen samt morfinpumpen. Ville jag hem skulle jag klara mig själv. När jag hade kissat första och andra gången fick jag göra det i ett bäcken så de kunde se mängd samt kolla min urinblåsa med en maskin för att se att det funkade fint, vilket det tack o lov gjorde. Det var jobbigt att ta sig till toaletten, men det gick. Mycket beröm har jag fått av sköterskorna och även av läkarna som tyckte att jag återhämtade mig fint. Även igår kunde jag inte äta maten som vi fick. Kalops och potatismos är inte lätt att äta när man klarar soppa.

 

 

På eftermiddagen beslutades det i alla fall att jag skulle få åka hem. Innan jag blev utskriven tog de ett hcg-test. Ett test för att kolla hormonnivån. RMC-läkaren gjorde ett ultraljud för att kolla livmodern och sen fick vi åka. Strax efter 17 kom vi hem.

 

 

Väl hemma var svärfar där och mötte oss. Han höll på att lägga golv i gästrummet. Han tog en paus och vi satt en stund i hammocken på de nya dynorna vi fått i födelsedagspresent av svärfar och svärmor. Jättesköna. Efter ett tag behöver jag gå in och jag lyckades sätta mig i reclinern och blev där hela kvällen. Maken värmde minestronesoppa och jag fick i mig två skopor soppa. Grannarna kom över med en liten blomma och ville kolla att jag levde.

 

 

Det låter kanske lite konstigt, med har varit traumatiskt att gå på toaletten här hemma. Jag kunde ha dött på toaletten om maken inte vaknat. Hade jag gått in och lagt mig i sängen som jag ville kunde jag dött där om maken låg och sov. Detta känns jobbigt att tänka på. Så jag har lovat honom nu att alltid väcka honom om det är något. Inatt väckte jag honom när jag behövde gå på toaletten eftersom jag inte är helt självgående än.

 

 

Inatt har jag knappt sovit. Det har varit varmt och min kropp har svårt att ställa in en bra temperatur så jag har gått mellan att svettas till att riktigt huttra. Har haft svårt att hitta en skön ställning i sängen och vaknat av att jag behövt hosta för att något retat i halsen. Grejen är den att jag inte kan hosta p g a såret i magen.

 

 

Just nu är jag i sängen, uppallad med en massa kuddar. Maken hjälpte mig att duscha idag, vilket var jätteskönt eftersom jag var indränkt i svett. L

Jag försöker skämta till det lite och är verkligen jätteglad att jag överhuvudtaget lever. Vi hade inte oddsen på vår sida precis. Men ändå är jag ledsen. Jag sörjer att vi inte heller denna gång lyckades. Jag är förbannad på min kropp för att jag inte lyckas behålla en graviditet. Tårarna rinner när jag ser maken och tänker på att han inte får bli pappa nu heller. Att det är hans födelsedag idag och det enda jag lyckats med är att i alla fall vara hemma. Jag har inte hunnit göra något kort (vilket jag skulle gjort med ultraljudskort) eller köpt något till honom. Och han är så underbar som tycker att den bästa födelsedagspresenten är att jag lever och är hemma.

 

 

Så nu är jag sjukskriven till mitten på juli. I augusti när RMC öppnar igen ska vi fixa en tid för att prata igenom ev nytt försök. Alla läkare på RMC hade blivit bokstavligt talat chockade när de hört på måndagsmorgonmötet att jag fått ett tredje utomkveds på samma ställe. Många där har beklagat sorgen. Det är så unikt att något sådan händer. Jag ska vila mycket och får inte göra mycket alls. OM jag kan jobba innan de fyra veckorna kan jag få göra det.

 

 

Samtidigt som jag sörjer försöker jag hitta glädjeämnen i livet och försöker att se det som en nystart eller något. Jag överlevde ju faktiskt trots allt. Och som mamma sa. Jag måste ha haft änglavakt.

 

 

Hur vi gör nu vet vi inte. Först ska jag läka och bli hel både fysiskt och psykiskt. Sen får vi se.

 

 

Skrutt*n blev 7 veckor och 3 dagar gammal.

Vi älskar dig fastän du inte blev så stor.  Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan, precis som dina syskon som heller inte fått en chans. 

 

 

 

Än en gång har kärleken, eller kåtheten, inga gränser.

Kunde inte låta bli att fnissa när jag läste artikeln.

Men söta var de, både de små och de "stora". :) 

Ibland är jag riktigt korkad!

Och jag kan erkänna det. :)

 

 

Varför gå och må illa i onödan kan man undra?

För att det är kul? Nej.

För att då slipper jag göra något? Nej.

 

 

Som jag säkert skrivit innan köpte maken akupressurband i våras. De har legat i min lilla ryggsäck (som behöver tvättas). Men där gör de ingen nytta.

 

 

När jag satt här i pysselrummet kom jag på innan att jag faktiskt har dem och att jag inte har något att förlora på att ta på dem. 

 

 

Så nu sitter de på och jag mår mycket bättre. Jag är fortfarande trött, men klarar ändå av betydligt mer och känner mig mer uppåt. De hjälper verkligen, iallafall mig vilket är huvudsaken.

 

 

Så jag får väl leva med dessa på mig nu. Det är jättebra att de är tvättbara. :)