Det gick jättebra på samtalet idag.

Jag får fortsätta att gå på samtal en gång i veckan, samma tid till påsk. Då ska vi utvärdera och se hur och om vi ska fortsätta.

Hon såg på mig med en gång att jag hade en dålig dag och därför började vi prata om hur vi skulle gå vidare. Det kändes som om jag plötsligt vägde betydligt mindre och jag kände mig mycket gladare. Samtidigt kände jag hur trött jag verkligen var.

Som vanligt var det ett bra samtal.

Jag känner mig mycket lugnare nu. Nu är det bara ett bra jobb jag ska hitta också. men som maken alltid säger, det ordnar sig. 

Om en timme åker jag.

Jag är jättenervös och har ångest och är ovanpå detta jättetrött. Det tar jättemycket på mina krafter! :( Jag skulle hur lätt som helst kunna gå och lägga mig nu och jag hade somnat med en gång så utmattad som jag är. Det är inte alls kul. Framför allt inte när de få krafter jag har går till ångesten.

Och innerst inne tror jag att jag inte kommer att få fortsatt hjälp där.  Antingen är inte mina "besvär" tillräckligt stora eller så är jag inte värd att få hjälp. Varför tror jag så lågt om mig själv? Men det är mina tankar. En stor sak jag behöver jobba på. Det finns andra som har det värre och som kanske behöver mer hjälp än jag. Att jag inte riktigt räknas, eller att jag inte är lika prioriterad. Jag vet inte.

Usch. Ännu ett ynkinlägg. :(

Idag är ingen rolig dag.

Jag har ångest som bara blir värre och värre.

Idag är nämligen samtalsdags, men i värsta fall blir det sista gången idag. Och även om maken säger att det ordnar sig på ett eller annat sätt, så finns ångesten där och tynger över bröstet som en stor sten. Tårarna ligger och trycker på. Jag vill inget hellre än hem igen, eller att klockan ska bli 17 så att jag kan få besked.

Hur ska jag klara dagen?

Igår hämtade maken hem vår nya GPS.

En Navigon 7100 blev det. Så fin och flashig så.

Han kunde inte låta bli att packa upp den och pilla lite istället för att jobba, som han egentligen skulle. ;) Sötnosen.

Och den verkar jättebra. Den hittade var den var och det har inte två andra gjort som andra haft eller som vi testat. Men vår hittade. Mycket imponerande.

Imorse när vi skulle åka till jobbet hade maken den med sig och skrev in vart vi skulle. Den var snabb med att planera en rutt och när jag körde för att släppa av maken planerade den snabbt om rutten.

Så den kommer vi nog att ha mycket nytta och glädje av.

Och förhoppningsvis ska vi hitta lättare och bättre. :)

Gamle R har fått somna in.

Sov gott söta du.

Du har berikat många liv.

Du kommer aldrig att bli glömd.

Du finns i våra hjärtan.

Spring fritt och vilt i himlen.

Det är du värd.

Idag är ingen rolig dag.

Närmsta grannens häst ska få somna in idag, 19 år gammal.

Han har inte mått bra nu på ett tag och det blir värre och värre, och för att han inte ska lida mer har hon tagit det jättesvåra och jobbiga beslutet att låta honom få somna in idag.

Det är med stor sorg och saknad han lämnar oss idag.

Jag har inte orkat/vågat fråga när det händer. Vill inte veta heller. Har inte klarat av att säga farväl till honom. Det sista mötet jag hade med honom var förra veckan när jag gav honom några äpplen. Jag vill minnas honom så, go, försiktig och helt underbar. Han har hjälpt mig massor med att komma över min hästrädsla. Jag har t o m ridit på honom. Jag har klappat honom och ryktat honom.  Många äpplen har han fått under de 3 ½ år som jag känt honom.

En underbar ponke som jag kommer att sakna jättemycket. Jag kämpar med tårarna just nu.

Jag känner att jag inte klarar av att vara det stöd som min granne behöver. Jag hoppas så att det finns andra som kan vara det till henne idag. Det skulle vara så mycket sorg som kom då. Både för hästen men säkert även annan sorg, och jag orkar inte det just nu.

Tänkte sms:a henne att vi tänker på dem idag. Är det en bra idé eller är det bara dumt eller onödigt?

Usch, det är alltid sorgligt när djur dör. Speciellt så här när man måste ta ett sådant beslut. Det var likadant med vår lilla S(katt). Jag saknar henne fortfarande jättemycket och tänker på henne varje dag.

Livet är bra orättvist och tungt ibland.

Tiden närmar sig till dess att min anställning tar slut där jag är nu.

Om lite drygt en vecka ska jag ha ett samtal med uthyrningsfirman jag jobbar för nu. Då ska det diskuteras eventuell fast anställning. Dock är det fortfarande timanställning som gäller även då, om jag förstått det rätt. Jag ska ta ställning om jag vill jobba ambulerande på kontor eller hur jag vill ha det. Och de ska fundera på om de vill ha mig.

Det jag vill ha är ett liknande jobb som det jag har nu, fast med fast anställning och en fast månadslön. Som det är nu har jag en garantilön och prestationslön utöver ett visst antal timmar. Jag vill gärna veta vad jag ha i månaden samt var jag är nästa vecka.

Även om jag är social och har lätt att komma in i gemenskap och i arb.uppgifter vill jag inte hålla på att hoppa fram och tillbaka mellan olika ställen. En vecka här och två veckor där för att sen vara kanske 1 vecka på ett tredje ställe, osv. Jag vill mycket hellre ha något längre, som det jag har nu. Det har varit på 7 månader. Det passar mig mycket bättre, iallafall som det känns just nu.

Jag borde väl söka en massa jobb nu, men jag tycker inte jag hittar särskilt många. Och jobbet jag sökte förra veckan har jag inte hört ett ljud om. Kvinnan där, samma som jag hade kontakt med i vintras, sa att de har ALLA som de haft på intervju i åtanke när det sen kommer nya jobb. Det tror jag inte ett dyft på. Det innebär att sen i februari/mars skulle det inte kommit ett enda jobb som passade in på mig? Skulle inte tro det. Så henne litar jag inte det minsta på. Jag kanske var för besvärlig när jag var där. Jag vet inte. Men uppenbarligen är jag inte "lämplig" för de tjänster som jag sökt nu.

Så det blir att uppdatera CV och personligt brev ikväll och börja söka jobb med ljus och lykta. För tillbaka till mitt lärarjobb vill jag verkligen inte! Men kommer inget annat och jag inte får fast anställning på uthyrningsföretaget har jag inget val. Men då gäller det verkligen att jag hittar något nytt jobb illa kvickt!

För mitt eget bästa hade det varit så skönt att veta hur jobbsituationen ser ut iallafall ett år framöver. Men det är för mycket att begära just nu.

Var jättetrött imorse. Ville inte gå upp. Snoozade hur länge som helst.

Kom iallafall upp till sist med en pipande och krävande minsting som ville gosa och som snabbt tog plats i min varma säng.

Ganska snart imorse började oro och lite ångest bosätta sig i mig. Vem skulle köra till jobbet? Om jag skulle göra det, skulle jag klara av att parkera med nya bilen då? Jag som tyckte det var tillräckligt jobbigt och ångestladdat med gamla bilen. Försökte hålla mig sysselsatt genom att göra frukost till mig och maken.

Naturligtvis gick det bra att både köra och parkera, men nervös var jag när jag skulle backa in i p-rutan i garaget. Flera gånger imorse funderade jag på att ta den lätta vägen och låta maken köra och parkera i det andra p-huset. Men jag är rädd att ju länge tid jag väntar med sådana saker, desto svårare får jag att göra och överkomma mina rädslor. Därför tyckte jag det var lika bra att göra det idag. Och det gick ju. :)