I eftermiddags var jag hos M och fixade till mina naglar. Endast tumnageln på höger hand behövde förlängas och nästa gång ska jag t o m slippa förlänga den. :)

Fint blev det som vanligt.

Fransk blev det som vanligt.

Och det är jättekonstigt. Förr tyckte jag att den längd naglarna har nu var jättelånga och idag känns de verkligen korta. Spännande hur man ändrar uppfattning. :)

Idag skulle jag haft samtal om ev fast anställning. Lagom nervös och lite småångest har jag. Men imorse ringde min handläggare och fick tyvärr skjuta upp samtalet till imorgon bitti.

Skoj kändes det inte. Jag hade gärna sluppit denna nervositet.

Men det är inte mycket lönt att oroa sig, även om det inte är det lättaste att koppla bort. Och mina närmsta arbetskamrater tycker att jag inte har något att oroa mig för alls, vilket värmer oerhört om hjärtat.

Så nu blir det att vänta en dag till. Sen får jag ändå inte besked förrän senast vid månadsskiftet. Och rektorn ringde mig härom dagen för att kolla om jag visste något. Det märktes att hon inte alls vill ha tillbaka mig, och jag vill verkligen inte dit igen. Den arbetsplatsen är ett kapitel jag vill lämna bakom mig.

Så vi får väl se hur det går.

Håll gärna tummarna för mig.

Jag har nyligen upptäckt Facebook. Där har jag hittat många bekantskaper. Pågående, gamla och riktigt gamla. Det är ganska kul.

Men igår blev jag lite förbryllad. En gammal klasskamrat lade till mig, vilket var trevligt. Jag gick in och kollade hans vänner för att se om det fanns fler gamla klasskamrater där som jag inte hittat (har inte hittat många). Men hittade istället någon som verkade vara en av mina kusiner.

Förvirring nr 1: det stod om kusinen att de blev förälskade när de träffades på jobbet. Kan vara en rolig grej att skriva, men klart man undrar.

Nyfiken som jag var gick jag in på personen som jag trodde var min kusin, vilket det var. Då kommer upptäckt nr 2.

Förvirring nr 2: Det står att han är gift. Jag visste att han hade flickvän och att de bodde ihop. Men jag har inte hört ett enda litet ljud om att de skulle eller ens gift sig. Jag menar och förväntade mig inte att bli bjuden på bröllopet, men att inte fått höra ett ljud sårar faktiskt. Jag fick inte ens skicka ett kort som grattis till giftemålet. Eller hittade han inte det engelska ordet för sambo eller flickvän? Eller finns det någon annan anledning?

Är släkt bäst bara bakom glas och ram?

Jag vill inte ringa eller maila och fråga. Däremot gjorde jag en request på hans facebook om att lägga till honom. Så vi får väl se.

Samtidigt undrar jag om alla andra i familjen/släkten vet att de gift sig. Är jag och maken de enda som inte vet, och varför blev vi helt uteslutna i så fall från detta? Vad har vi gjort för att förtjäna det?

Men mycket som jag trodde var "bra" eller ok iallafall, var tydligen bara en fasad. Och jag orkar inte med någon fasad längre.

Förmiddagen var ganska jobbig, men jag lyckades sjukanmäla mig och höll mig faktiskt lugn tills maken ringde och berättade att han kommit fram ok.

Då kunde jag koppla av lite, tills katterna välte ner matskålen som står på en bänk. Den gick naturligtvis i tusen bitar så bort med katte, plocka glas och dammsuga noggrannt.

Har diskat, tvättat, bytt gardiner, och suttit lite vid datorn. Det har varit en bra dag och jag är inte helt slut som jag brukar vara. Jag känner mig jättestolt över mig själv. Det jag är mindre stolt över är att jag fortfarande inte suttit med mitt CV och personliga brev. Men men.

Nu ikväll har jag lagat mat, plockat undan, gjort fika och pysslat. Maken har och sitter fortfarande med en uppgift som måste vara klar på torsdag. Så jag försöker stötta honom det lilla jag kan.

Operation julkort 2007 har börjat så smått.  Jag har börjat färglägga stämplar. Hur jag vill ha korten vet jag inte riktigt än så därför börjar jag så här. Jag måste kolla över igen hur många kort det är jag ska göra i år. Det kan ju vara bra att veta hur många figurer jag ska stämpla upp. :)

Det är inte kul att vakna på morgonen och ha ångest direkt. Det har inte hänt förr så. Tårarna rann så sakteliga direkt när jag öppnade ögonen och jag har ingen aning om varför.  Det var bara så tungt och jobbigt. Maken steg upp och klädde på sig och var på väg ner när jag fick kalla tillbaka honom. Han lade sig hos mig och höll om mig och tröstade mig. Men istället för att må bättre blev det värre. Tanken att vi inte brukar lägga oss så och kramas på morgonen gjorde det så speciellt idag och jag fick den här övertygade känslan om att bara för att vi låg så skulle något jättehemskt hända honom idag.

Förnuftet säger ju att risken för att det skulle hända någon olycka dag inte är större än annars. Men ångesten känns ibland som ens andra jag och som viskar ondskefullt att något kommer att hända idag så ta vara på den lilla kramstunden ni har nu. Det är den du kommer att minnas sen.

Inte så konstigt kanske att det kändes ännu värre sen och jag tjöt och tjöt. Att släppa iväg honom till jobbet kändes omöjligt. Själv kände jag att jag inte orkade vara duktig idag. Jag försökte visualisera hur jag tog mig till jobbet och satt på jobbet, men jag såg bara hur dåligt det gick och visste då att jag skulle bli en belastning på jobbet idag. Dessutom behöver maken jobba så det var dumt att ev få panik på jobbet och vilja hem när han inte kan. Jag måste inse fakta att jag har sådana här dagar och att jag inte ska känna skuld eller dåligt samvete över detta. Men jag ska inte sticka under stolen med att jag är orolig över att ingen kommer att vilja ha mig som arbetstagare när man är borta någon dag här, någon dag där.

Usch. Livet är inte lätt. Men jag försöker så gott jag kan. Och just nu känner jag att jag gör så gott jag kan. Och mer kan jag inte göra. 

Idag har jag pysslat.

Samtliga ez-monterade stämplar är nu i pärmar. Jag har stämplat på kopieringspapper, laminerat, tryckt dit stämplarna och sen lagt dem i en plastficka.

Det är jätteskönt att det äntligen är gjort. 

Sen var det hög tid att sätta sig med kortet som skulle ges till värdparet som bjudit oss och ett annat par på middag ikväll. Det var segt idag. Jag visste inte hur jag ville ha det, men till sist blev det något och jag blev nöjd. Här är resultatet.

Middagen var jättetrevlig. Maten var väldigt god och sällskapet var trevligt. Så sådana middagar kommer det förhoppningsvis att bli fler av i fortsättningen lite då och då. :)

Redan fredag igen, men jag välkomnar det med öppna famnen.

Jag är rejält trött. Jag är fortfarande svullen i vänster öra så jag hör sämre och känner mig lite bedövad. Snuvan börjar mer och mer ge sig (peppar, peppar & knackar i bordet). Men jag är som sagt fortfarande jättetrött.

Hade någon sagt till mig att jag fick åka hem nu med full betalning hade jag mer än gärna gjort det. Hem, krypa ner under täcket och sova sött i några timmar.

Det var många spänningar, mycket ångest  och nervositet som släppte igår. Det gör dock att mycket av min trötthet beror på det. Det är inte kul, men det är ok. Jag kan pusta ut lite, och det har jag gjort. En jobbig del klar. Jag får fortsatt hjälp.

Nästa steg är att försöka hitta ett nytt jobb. Gärna fast. Jag förlitar mig inte på att rekryteringsföretaget vill anställa mig fast.

Maken har lovat mig att hjälpa mig att uppdatera mitt CV och personliga brev i helgen. Jag funderar även på att skicka det till min svåger som jobbar med sådana saker. Ju bättre det ser ut desto större chans har jag kanske att bli kallad på intervjuer.

Och det är jobbigt att söka jobb, men jag känner mig mer stärkt nu, vilket är skönt. Och jag har människor i min närhet (både fysiskt och genetiskt) som tror på mig, vilket är skönt. Det här ska jag klara. Jag är en tillgång (så länge jag får vara frisk).

IVF hade vi tänkt från första början att göra nu i november. Men det är inte läge för det nu. Sen blev det uppskjutet till januari, men det har jag kommit fram till att det inte är så lägligt heller eftersom vi ska göra om köket i början på februari. Så i februari/mars ska vi ta och göra ett nytt försök.

Så att så ser läget ut här just nu.

Jag tränar på att:

* lyssna på mig själv

* inte nervärdera mig själv - jag är lika mycket värd som alla andra

* tro på folks ord

* ta en dag i taget

* bara vara ibland. Jag måste inte vara duktig hela tiden

Det är många andra saker också som jag tränar varje dag. Mycket som har samband med min ångest. Men jag kämpar på, och oftast går det faktiskt ganska bra.

Det här ska jag klara. :)

Idag fick jag, så som många andra, hÄnglarstämplarna med julmotiv.

De är jättefina och jag har redan monterat dem.

Jag längtar efter att stämpla dem och göra fina julkort. Ev blir det iallafall att jag orkar stämpla upp en eller två stycken ikväll. Men vill gärna bli klar med det julkort jag började på igår. Vi får väl se.