Maken ringde innan. De känner sig stressade med bänkskivan, vilket jag förstår.

Svärfar hälsade även att han hoppades att jag kunde komma hem igen innan han åkte så att "vi fick se varandra i ögonen".

Instinktivt och även nu ca en timme senare känner jag att jag inte vill åka

hem innan.

1. Det var inte jag som skällde och bar mig så illa åt. Det var svärfar!

2. Hans fru vet inte om det och frågan är om hon får reda på det

överhuvudtaget om jag kommer hem och är där när hon kommer. Är jag där inte måste de antingen ljuga eller säga henne sanningen, vilket kanske kan bli lite jobbigt. Jag vet inte.

3. Jag vill tydligt markera att jag inte tolererar hans beteende mot mig och min familj. Det känns som att det blir fel om jag kommer hem igen då. Låter jag bli att dyka upp innan han åker, har jag tydligt markerat var jag står och att jag håller det jag sagt. Att jag menade allvar när jag sa att jag inte kommer hem förrän han åkt.

4. Det kan hända att situationen förvärras genom min handling att inte komma hem innan han åker. Men är det då mitt fel och ansvar? Jag anser inte det. Jag anser att vi varit klara och tydliga i vårt beslut. Vi har handlat utifrån vår familjs bästa. JAG fick skit för det. Det är inte acceptabelt. Och jag känner inte då att det är mitt ansvar att se till att allt ordnar upp sig igen.

5. Jag vill inte riskera att han får ett utbrott igen och att jag än en gång känner mig som att jag inte tillhör familjen alls eller att jag är mindre värd, som jag fick göra i tisdags. Jag behöver lugn och ro psykiskt (inte fysiskt) och orkar inte argumentera och tjafsa. Jag vill inte utsätta mig för denna risk, som jag känner att det är. jag vill vara hyfsat pigg och faktiskt glad när vi går på spex ikväll, vilket jag tror grusas om jag kommer hem innan.

Därför blir det nog att stanna kvar här hos kompisarna tills svärfar åkt. Jag måste fortfarande se till mitt bästa. Hur han mår skiter jag faktiskt fullständigt i. Det är inte mitt problem. För hur jag och maken mådde när svärfar satte igång att skälla sket ju han i. Han känner inte oss, vet inte hur vi har det då jag känner att intresset inte finns. Och just nu tänker jag inte se till att han lär känna mig heller. Maken får göra som han vill.

Nu blir det kaffe här. 

Jag är så otroligt glad att min mobil har radio. Just nu lyssnar jag på "ring så spelar vi" i den. Jag stör inte M som sover och har lite sällskap av lille Torsten som ligger på stolen brevid mig och är så sockersöt att man bli knäpp ;)

Sitter och surfar runt lite och svarar tyst på frågorna som ställs i radioprogrammet. De är inte precis svåra oftast. :)

Men nu ska jag fixa lite frukost till mig har jag tänkt. 

Snart får jag åka hem.

Jag har haft jättemysigt här hos kompisarna, men... "There is no place like home". :)

När jag kan åka hem idag vet jag inte, men det är inga problem. Jag kan läsa min bok "Luftslottet som brann". Den är spännande, precis som de två föregående böckerna av Stieg Larsson. Det var himla synd att han dog tycker jag. Jag hade gärna sett att han skrivit några böcker till. Han var en duktig författare.

Jag ska även packa ihop mina prylar nu på förmiddagen i lugn och ro. Ta av sängkläderna i gästsängen samt påminna herren i huset om några saker som kvinnan i huset bett mig om. :) 

Det är -9 grader ute, en blå, klar himmel och solen klättrar högre och högre upp för den. Det blir nog en jättefin dag idag.

Ikväll ska vi gå och se årets spex av Linköpings Studentspex och träffa alla andra gamlingar. Det brukar bli trevligt. :) Jag undrar var jag har min spexskjorta. Fast jag vet inte om jag ska ha den på mig. Maken har ju använt sin i renoveringen och gå själv i en sådan är inte så kul. Dessutom är det roligare att ha på sig något annat, kanske lite finare. :) 

Jag har börjat titta på barstolar nu till vårt kök. Jag vet inte riktigt hur många vi får plats med. Jag hoppas iallafall att två stolar får plats, gärna tre. Det är alltid bra att ha.

Och eftersom jag inte är helt övertygad om att vi kommer att ha standardhöjd på underskåp och bänkskiva. Därför, men även för att det passar bäst in i det nya köket, vill (iallafall) jag ha stolar med träben. Då kan man nämligen såga av benen om de skulle vara för höga.

De jag hittat heter Ingolf på IKEA. De ligger på 545:- för antikbetsad och 595:- för de vita. Då är de 63 cm höga i sitsen. Det verkar vara bra stöd för ryggen. Frågan är bara om man får ont i stussen av att sitta på dem. Men så kan man kanske ha en liten tunn dyna som mjukar till det.

Jag tror att båda "färger" funkar. Den vita kan bli lite svår kanske mot luckorna om nyanserna är för olika. De antikbetsade skulle kunna bli en snygg brytning mot allt vitt och svart.

Oavsett är jag sugen på att titta på dem. Jag tycker de verkar prisvärda.

Finns det någon annan som har tips på bra, snygga, lite gammeldags, träbarstolar i liknande prisnivå? Kommentera gärna då. 

Maken ringde innan ikväll. De har tapetserat där det är absolut nödvändigt.

Tre hörnöverskåp är uppsatta. Taket är inte rakt. Surprise. Det visste vi väl eftersom huset är över 100 år. ;) Så det lär bli spännande att försöka få upp dem sen.

De skulle koncentrera sig på att få upp underskåpen så att de får dit bänkarna och diskänkarna. Sen får vi även kakla och tapetsera vidare där de inte gjort klart. Sen ska alla dörrar fixas med handtag och montera klart dem.  Så förhoppningsvis kan vi få hjälp av grannar och vänner så att vi blir klara inom snar framtid. 

Jag har inte fungerat normalt efter mitt anfall idag. Trött och okoncentrerad. Ledsen och omotiverad.

Så istället för att stanna kvar i stan hela kvällen åkte jag hem till kompisarna ohc är nu här i soffan med en sovandes Torsten på mig (svartvit jättesöt katt på ca 6 månader).

Jag ska läsa lite och så ska jag sova. Det ska bli så skönt. 

Just nu känner jag mig så oerhört ensam.

Vi är ganska få på jobbet, men det är inte ensam på det sättet som jag känner mig. Det är en annan sorts ensamhet, som jag har jättesvårt att sätta ord på. En ensamhet där man kan vara omringad av folk och ändå känna sig så ensam att det gör ont. Så känner jag det nu och det är skitjobbigt.

Ångesten står bakom mig, knackar mig på axeln och frågar om det är dags snart. Han står och nästan hoppar av glädje. Han vill så gärna göra mig sällskap. Men jag vill inte ha hans sällskap. Han är inte välkommen. Hitta någon annan, eller gå och sov. Men jag är inte intresserad.

Ångesten började väl redan igår kväll när maken var och hälsade på oss och han pratade om att hitta någon att ta hand om pluttan. Att hon får vara ensamkatt hos någon. Men jag fattar inte hur jag ska kunna ge bort henne. Tårarna kommer nu och paniken infinner sig. Hon är ju som mitt barn. Och hur ska man kunna ge upp det? Jag älskar ju henne så mycket! Vi måste prova andra sätt innan dess. Kanske på något sätt spärra under och övervåning från varandra. Pluttan på ena våningen och minstingen och hankatten på den andra. Det känns som att jag sviker katt efter katt. Först Selma och nu pluttan.  Och pluttan har blivit så otroligt kelig och tillgiven nu. Hon har sovit i min säng på nätterna och älskar närhet.

Och förutom detta kändes det konstigt att träffa maken igår. Vi kändes mer som kompisar och det gjorde ont. Jag vet inte om jag hade hoppats på mer pussar och kramar eller vad det var. Men det skrämde mig rejält.

Vad är det som händer och ev håller på att hända just nu?

Det känns inte alls bra. Inte alls!

*Tar djupa andetag och tar fram min bild*

Det är inte så här mitt liv skulle och ska se ut. *snyft*

Idag blir jag då och då uppvaktad med söta sms på min fina mobil.

Och jag blir lika glad för varje sms jag får. :) De värmer oerhört och ger mig ett stort leende på läpparna.

Tack. :)