Mamma ringde innan. Vi hade ett långt samtal. Det var skönt att höra att jag tagit rätt beslut. Och tack Grodis för att även du tycker att jag ska stå fast vid mitt beslut.

Eftersom jag har så svårt att fråga kompisar om att få bo hos någon har jag kontaktat ett vandrarhem. De ska återkomma om de har plats för mig. Det hade varit smidigt.

De ringde nyss. De har varken vandrarrum eller hotellrum. Så det sket sig. Kämpar just nu med både tårar och ångest. Innan kände jag tomhet mot svärfar, men nu börjar det fanemej bli rent, skärt hat! Hat för vad han gör mot oss, mot mig. Fan ta honom!

Får ta och ringa nästa alternativ som ligger utanför stan istället för i stan. Allt annat i stan är för dyrt.

Så nu får jag torka tårarna, ta min telefon och mitt block och sätta mig och ringa till nästa ställe.

Just nu sitter jag i jeans, tröja (stickad), halsduk virad runt halsen och vantar (stickade). Jag fryser jättemycket och är såååååå trött.

Men det är bara att bita ihop och fortsätta.

När jag kom tillbaka från telefonsamtalet var alla borta. De har tydligt gått på stressmöte nere vid matsalen. Och jag hatar att komma sent, så jag sitter här och jobbare vidare istället. En arb.kamrat började sent så vi är två nu, men han sitter i sitt rum och jag sitter i min fyrklöver i kontorslandskapet.

Passade på att lägga upp alla hjärtansdag-kortet till maken på pysselbloggen. Han fick det redan idag fastän han skulle fått det imorgon. Men nu blir det inte så. Jag kommer inte att fira den dagen över huvud taget imorgon. Han hade tyckt att de var jättefina. Det ena hade han sett innan tror jag, men det andra var en överraskning.

Maken ringde för en stund sen.

Vi pratade en bra stund.

Det är inte lätt att försöka förklara för honom att detta inte är ett sätt att straffa honom, eller att det är ett ultimatum att han måste välja.

Jag har gjort ett val.

Jag försökte förklara att jag älskar honom så oerhört, att jag inget hellre villl än att komma hem igen. Att vårt äktenskap inte är slut eller så. Detta är en ren överlevnadsgrej för mig. Jag klarar inte av att må sämre än vad jag gör nu, och det kommer jag att göra om jag kommer hem.

Vi ska mötas i eftermiddag vid psykologen och förhoppningsvis får han följa med in. Han ville följa med dit. Så jag hoppas att vi båda får komma in.

Men fram till dess ska jag försöka hålla ihop på jobbet. Alla utom G undviker mig. Jag är rödgråten och alldeles blek och osminkad. Ögonen är konstant glansiga. G vågar inte fråga vad som är fel, men vågar inte riktigt fråga heller. Han vågar inte låta mig vara ensam heller, iallafall inte när vi fikade, fastän han behövde gå upp och ta en kortare fika.

Och förutom att hålla ihop mig på jobbet måste jag försöka hitta någonstans att bo. Jag vet inte vem jag ska fråga. Det känns så påträngande att fråga kompisar om jag kan få bo där i några dagar. Jag vill inte vara någon belastning. Och fråga grannarna vill jag inte. Jag vill inte bo så nära hemmet. Jag vill verkligen hålla mig undan.

Glöm inte att köpa kattmat till katterna.

Annars får du ge dem fisk eller något, för mat måste de ha.

Jag älskar dig och dem. Glöm inte det.

På lördag kommer jag hem igen om jag får.

Igår åkte jag hem efter jobbet. Elektrikerna hade kommit och höll på i köket och fixade ledningar. Maken och svärfar satt och kopplade av i vardagsrummet och jag satte mig och fixade till kuvert till lite kort som behövde skickas.

Precis när jag var klar kom maken upp och vi åkte och köpte pizza. När vi kom hem åt vi medan vi tittade på nyheterna. Elektrikerna blev klara och bad maken att höra av sig när det närmar sig klart så att de kan koppla in all belysning som behövs.

Strax därefter var det Bygglov och out of the blue började svärfar att säg att han inte skulle hinna göra klart köket innan han åkte och att han inte kunde fatta hur vi kunde tacka nej till hjälp från makens bror. Jag tänker inte gå in djupare på det, men jag försökte förklara. Jag upplevde det som att han inte ville lyssna. Vi nästan skrek åt varandra till sist och maken satt och grät då han hatar konfrontationer. När maken började gråta frågade svärfar väldigt kort och hårt maken varför han satt och grät. Sen gick han. Jag försökte trösta maken så gott jag kunde.

Svärfar kom tillbaka och vi fortsatte att skrika på varandra. Han vägrade fortfarande att lyssna. Jag var dum, enl svärfar, som prioriterade katternas välbefinnande före att få hit brorssonen, som är som han är.

Nu var det min tur att gå iväg. Ångesten tornade upp sig rejält och jag tog på mig  ytterkläder och gav mig ut på 4,2km-rundan. Jag tjöt och gick. Gick och tjöt. Hela tiden kämpade jag med ångesten som var stark och stor som en jätte.

När jag var nästan hemma igen ringde maken och undrade var jag var. Jag svarade att jag var nästan hemma. Väl hemma hade svärfar gått och lagt sig. Jag försökte förklara för maken att jag inte orkade mer skit och att jag skulle packa en väska och hitta någonstans att bo till lördag när de åker hem igen. Han ville att jag skulle prata med svärfar idag och försöka reda ut. Men jag känner att svärfar gått för långt. Alldeles för långt.

De två hade pratat medan jag var ute och det hade lugnat sig mellan dem. Maken försökte återberätta vad de pratat om, men lyckades väl inte så bra.

Imorse packade jag det sista, gjorde frukost, pussade, kramade och grät medan jag tog adjö av maken och katterna.  Maken vill att jag ska komma hem igen ikväll, men jag kan verkligen inte. Jag fixar inte det. Jag känner mig helt tom när det gäller svärfar. Han har klampat över gränsen så rejält. Jag vill inte se honom över huvudtaget. För min del kan han åka hem redan idag så får vi fixa köket på kvällar och helger med eller utan hjälp av vänner.

Så nu är jag på jobbet. Väskan är i bilen. Under dagen ska jag försöka hitta någon som orkar med att ha mig som gäst till lördag. Annars får det bli vandrarhem eller hotell. Jag känner samma sak nu som igår. Jag klarar inte av att åka hem igen. Inte förrän det bara är make och katter är kvar hemma. Som tur är har jag samtal idag, vilket är skönt.

Det som gör mest ont är att makens föräldrar inte längre känner oss. De vet inte hur vi har det. Förståelsen för oss och vår situation finns inte. Jag upplever att den bagatelliseras och det kan jag inte acceptera. Det enda som känns viktigt från svärfars sida är deras välbefinnande samt äldsta sonens familjs välbefinnande. Det känns som tre läger.

Makens familj --------------------maken--------------------------jag

Jag känner mig ännu mer utanför än vad jag gjort nu de senaste månaderna. Och nu har det äntligen kommit till ytan. Svärfar har sagt sitt och jag känner att jag har inget mer att tillföra till varken konversationen eller till förhållandet.

Så just nu sitter jag på jobbet med rödgråtna ögon. Jag kämpar hela tiden med att inte börja stortjuta igen.

16.45 gav jag upp och åkte hem. Var så trött och varken jag eller G funkade längre. Så medan jag packade ihop satte han en låååång rad med ärenden till mig. Så jag vet vad jag har att göra imorgon när jag kommer till jobbet. På min lista har jag hunnit 10 punkter idag så nu är jag på 170 av 229. Jag kommer aldrig att bli  färdig. Men nu är vi ju underbemannade resten av veckan och då gäller det att prioritera.

Elektrikerna är här och fixa med elen. Vi får se om vi orkar göra något sen när de är klara. Det beror lite på när de är klara också.  Så middag är lite knivigt idag. Det får nog bli pizza/kebab idag tror jag. Vi kan inte laga någon mat alls som det är nu.

Men först ska jag upp och fixa till lite kuvert till lite kort som jag gjort. 

Idag när vi ätit lunch gick jag och G ut. Vi gick till två pysselaffärer. Jag skulle kolla om Panduroåterförsäljaren hade en serie stämplar jag är intresserad av. Men de hade ett väldigt begränsat urval där. G såg lite rädd ut och tog något och frågade om jag hade det där. Ja, svarade jag och log. Jag tror han tog 5 olika saker och till sist behövde jag bara titta på honom och le så förstod han. Han tror nu att jag har hela Panduo hemma hos mig. :)

Eftersom de inte hade vad jag ville ha, gick vi till den andra affären som ligger centralt. Men de hade inget speciellt heller. Dock hittade vi lite söta saker, men inte tillräckligt. Så jag kom tillbaka till jobbet utan att ha handlat något. G var imponerad och faktiskt jag också. :)

Men det kommer nog att bli en liten beställning från Panduro senare. ;)

Vi hade iallafall jättetrevligt när vi var ute.

Ett av systemen vi jobbar mycket i var tvungen att stängas ner. Och därmed kan jag varken göra ärenden eller min lista. Jag är alldeles för beroende av den och är nu därmed handlingsförlamad.

Så istället surfar jag runt och kollar lite. Det är kul en liten liten stund, men inte i längden. Men det är inte mycket att göra åt. Det är bara att gilla läget.

Om 25 min är det lunch. Förhoppningsvis får jag med mig G ut. Jag ska till de som är återförsäljare av Panduro i stan.