Igår kväll innan jag skulle gå och lägga mig kollade jag jobbmailen. Jag vet egentligen inte riktigt varför jag gjorde det. Antagligen sitter det i att jag automatiskt kollar av den 1-2 gånger om dagen och bara gjorde det igår kväll då.När jag blivit inloggad och öppnade mailboxen, såg jag fyra mail från olika elever från min klass. I korthet stod det att de saknade mig jättemycket, de undrade när jag skulle hälsa på för det ville de hemskt gärna att jag skulle och så berättade de i kortet vad de hade gjort i skolan igår. Tårarna kom ganska snabbt och de rann längs kinderna medan jag svarade på vartenda ett av mailen. Efteråt när jag kom ut från pysselrummet, gav maken mig en lång kram när jag berättade varför jag grät. Det kändes jättefint att de ändå saknar mig så pass att de mailar. Då var jag ingen dålig lärare, även om jag själv inte känt det riktigt så, men chefen och vissa kollegor uttryckt sig så (klumpigt) och sagt att jag inte ska vara lärare, utan syssla med något hela annat.Även idag har jag fått mail från elever och även dessa har jag svarat på. Nu förväntar jag mig ingen långvarit mailkonversation med dem, men jag njuter så länge det varar. Jag vet ju lite vad de ska hitta på de närmsta veckorna, så lite frågor kan jag ställa till dem. :) Är t ex lite avis på dem att de ska gå och titta på en konsert med musik från Harry Potter-filmerna. Och jag tycker om den musiken. Så jag får väl höra med dem efteråt vad de tyckte.Så för att sammanfatta det hela fick jag en liten egoboost igårkväll när det gäller min roll som lärare. Det behövde jag! :)

24 stycken kort till diverse tillfällen har jag gjort, iallafall utsidan. Jag är mycket nöjd. När de är klara ska jag ta lite foton och visa er mitt pyssel. :)Middag blev det idag också. Helt otroligt. :) Nädå, egentligen inte, men det är väldigt ovanligt att jag lagar middag varje dag. När jag jobbade på skolan var det i stort sett alltid maken som fick laga mat när vi kom hem eftersom jag behövde sätta mig och jobba så fort vi kom innanför dörren. Jag hade ingen inspiration, ork eller tid att laga mat då.Nu när jag är tjänstledig har jag mer tid och ork vilket är härligt. En bonus är att maken blir så glad varje eftermiddag/kväll när han kommer hem och maten mer eller mindre står klar på bordet. Och gott blir det också.Idag blev det bakad potatis med hemmagjord röra, bestående av räkor (frysta som jag själv skalade), crabsticks, gräddfil, rödlök och svartpeppar. Det blev jättegott.Till efterrätt hade vi våfflor, sylt och grädde (20%-ig). Det var också jättegott.Vårt ena grannpar som vi umgås med då och då var över och lånade lite filmer av oss och vi stod och pratade. Trevligt som alltid.När vi ätit middagen diskuterade jag och maken vår gran som idag hällregnade barr. Katterna, som älskar att springa under den och busa, hade busat rejält idag och golvet runt den var grön. Det gick icke att se golvet. :) Vi bestämde oss därför att det var dags för granen att flytta utomhus.Oftast när vi diskuterar sådana saker konstaterar vi vad som behöver göras, men sen händer inget mer (iallafall inte från makens sida - eller hur baby?). Jag tyckte det var lika bra att faktiskt börja mer eller mindre med en gång och började plocka ner pynt. När det var gjort tog jag bort lamporna. Sen lyckades jag halvt om halvt lyfta ut den genom hallen och ut genom ytterdörren. Det barrade rätt rejält hela vägen ut. Men ut kom den och står nu precis rakt ut på gräsmattan när man går ut på den lilla verandan vi har.Det var bara att dra fram dammsugaren. Det hade varit kul att veta hur många barr jag dammsög upp. En annan intressant sak är hur många barr det finns kvar i huset fortfarande och hur lång tid det tar att få upp vartenda ett. De har ju en förmåga att gömma sig ibland. :) Men nu är det gjort.Det kändes lite tomt och framför allt mörkt i hörnet där granen stått. Fåtöljen som stod där innan skulle ju tillbaka, men just att det var mörkt där nu var inte kul. Tydligen hade vi båda tänkt samma tanke och vi testade. Det blev mysigt, men kanske inte så jättesnyggt. Men nu kommer vi att ha det så i vinter. Jag ska förklara vad det är vi gjort. :) Vi har hängt upp de två ljusnät, som vi hade i granen, i hörnet där granen stod. Och framför har vi satt fåtöljen. Ja, vi är lite knäppa emellanåt. :) Jag var förresten duktig idag. Jag gick aldrig och lade mig för att vila. Det känns nu då jag känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre. Men det är bara bra. Då är chansen större att jag orkar stiga upp med maken imorgon. Jag har ju den tanken och ambitionen varje kväll att jag ska fixa det. :)Nu ska jag gå ner och hämta korten och lägga dem i säkert förvar så att de inte blir förstörda. Tog ner dem innan för att visa maken vad jag gjort idag. :)

Det snöar ute. Visserligen är det snöblandat, men det singlar ner vackra snöflingor. Om det nu bara kunde bli kallt så att det lägger sig och blir vitt (det kan det göra när maken kommit hem och är i säkerhet).

Jippi! Jag känner hur jag gradvis mår sämre och sämre. Jag håller på att bli ordentligt förkyld igen. *suck*Var det för att jag gick och tränade igår och tog ut mig som gjorde det?Jag har suttit nu några timmar och börjat producera kort för alla möjliga tillfällen, så att det bara är att plocka fram när någon fyller år, eller liknande. :) Men jag känner snart att jag inte orkar längre. Samtidigt känns det inte kul att gå och lägga sig och vila heller. :(Nåja. Jag ska inte klaga. Det kunde varit värre. :)Under tiden jag pysslat har jag haft en film spelandes på datorn. Call me Claus, med bl a Whoopie Goldberg. Den var gullig och mysig. Jag blev faktiskt lite deppig när filmen var slut, eftersom julen är över för denna gång och snart är det dags att plocka undan allt igen. Jag sörjer det verkligen. Det blir inte samma sorts ljus fastän man har lampor där ljusstakarna står nu. Och det underlättar ju inte precis när det är så grått och mörkt ute. Var är snön? Jag saknar den jättemycket! Det känns inte alls som vinter, utan som en låååååååååååång höst som aldrig tar slut.Jo, visst blir dagarna längre och längre, men det går inte riktigt så fort som jag skulle önska. Får vi ingen snö kan vi lika gärna hoppa över detta och gå direkt till vår, sol och mer värme.Jag ska nog pyssla en liten stund till och kanske se en film till, men ingen julfilm utan något som piggar upp mig istället. :)

Aj, aj, aj. Jag är öm i hela kroppen efter gårdagens träning. Den är inte van vid att få arbeta så, vilket då märks idag. Men skönt var det igår.Var jätteseg imorse när maken skulle gå upp. Jag kom verkligen inte upp, vilket är olikt mig egentligen. Men det är väl kroppens sätt att säga att den behöver vila. Så det gjorde jag. Dock vaknade jag till ordentligt när maken skulle gå till jobbet. Men det gjorde inte så mycket. Jag kan ju inte ligga och sova hela dagen. :) Jag låg dock kvar en stund till och läste lite. Det var mysigt. Snart blir det frukost. Om min kropp orkar det hjärnan tänkt sig idag, blir det en produktiv dag. :)Det är lite vitt på taken idag och lite på marken här och där. Det är betydligt kallare idag och tydligt väldigt stilla ute när jag tittar ut över skogen. Lugnt och stilla, precis som det ska vara. :)

Jag var faktiskt så duktig att jag kom iväg och tränade. Jag blev glatt överraskad när jag såg att mitt kort fans kvar där jag fyllt i hur mycket jag orkat samt hur många repetitioner på varje maskin. Fick superdåligt samvete när jag såg att jag inte tränat där sen i juli. :( Men det ska det bli ändring på nu.Jag gick igenom alla maskiner som jag brukade och det kändes bra. Vissa orkade jag fortfarande lika mycket och vissa fick jag ta lite lättare eller färre repetitioner. Men det kändes fint totalt sett.För att vara mellan kl 14 och 15 var där ovanligt många och tränade tyckte jag. Men det gick fint ändå.När jag tränat klart och duschat begav jag mig tillbaka till makens kontor där vi fikade på varsin banan och Ramlösa (maken drack kaffe).Efter fikat var jag så slut att jag höll på att sitta och somna när jag satt och läste. Jag har ju börjat på en ny bok idag "djävulen bär Prada". Den är lite småunderhållande. Jag hann läsa t o m sidan 124 idag, så det känns skönt.Maken fick köra hem.På väg till p-huset där vi alltid ställer bilen, märke jag ganska fort att det luktade bränt. "Ja, bränt gummi", svarade maken. Konstigt tyckte vi båda och traskade vidare mot p-huset. Ju närmre vi kom desto mer luktade det och när vi såg p-huset såg jag väldigt mycket rök välla ut från det våningsplan där jag parkerade förra veckan. Imorse hade vi tur (eftersom vi var lite sena till jobbet) och fick plats på källarplanet där företaget har platser.Det var obehagligt att se och det luktade väldigt mycket rök. Brandbilarna hade naturligtvis ingen möjlighet att köra upp i p-huset, så de stod mitt framför in- och utfart till p-huset. Detta gjorde att det var lite svårt för oss att komma ut, men vi lyckades.Stackars alla dem som får sina bilar rökskadade nu.Vill man läsa lite om det kan man göra det här.Vi åkte sen för att handla och fick handlat. Vid detta laget hade jag jäkligt ont i fötterna då jag hade dumma strumpor i mina snygga stövlar, som jag hade på mig för att vara fin på intervjun imorse. Jag gick omkring och kved i affären men fixade det.Väl hemma packade vi upp matvarorna och jag satte på ris. Det blev chili con carne och jasminris till middag.Nu är jag totalt slut och har fortfarande ont i fötterna.Det lär nog inte hända mycket mer idag. Möjligtvis att vi kanske ser en film. Maken vill dock nog se färdigt "Det moderna Sverige" först. En sak vet jag iallafall - jag ska gå och lägga mig tidigt ikväll! :)

Imorse åkte jag till stan med maken. Vi kom iväg skapligt och vi kom ihåg att mata katter och få med luncher m m innan vi åkte. Det blåste imorse, men tack o lov betydligt mindre än igårkväll och inatt. Då blåste det rejält och det var stundvis lite obehagligt. Tur att vårt stora träd var nersågat - framför allt så att vi slapp gå och plockat 10 000 grenar från trädgård och grusväg.Väl på makens kontor tittade jag efter i min kalender hur dags intervjun var. Jag var ganska säker på att den var 9.30 eller kl 10.00 Men ack så fel jag hade, för ovanlighetens skull. :) Nej kl 9.00 skulle jag vara där. Det var ingen panik. Maken tryckte ut mitt CV och personliga brev till mig, jag stoppade ner det och begav mig iväg i god tid.8.55 var jag framme och jag blev vänligt bemött av en man som erbjöd mig kaffe. Jag tackade artigt nej och bad om ett glas vatten istället. Kvinnan som bokat intervjun med mig kom ut, presenterade sig och visade in mig i ett litet kalt rum med tre stolar, ett bord och en dator.Hon berättade lite kort om vad hon skulle ta upp under denna intervju och sen satte vi igång. Det kändes som om vi kom bra överens redan från första början, vilket lugnade mig avsevärt. Jag fick berätta om vilka egenskaper jag hade som jag tyckte var positiva. Sedan fick jag redogöra lite för vilka mindre positiva egenskaper jag hade.Vad jag hade för erfarenhet kring liknande jobb, hur jag kunde relatera från mitt nuvarande jobb till det jag sökte, m m.Hon frågade om vad jag gjorde på min fritid och blev mycket imponerad över hur mycket jag pysslade (dock vågade jag inte under denna redogörelse för allt jag gör påpeka att jag sytt byxorna jag hade på mig, gjort armbanden eller stickat min halsduk. Där gick gränsen).Det vi kom fram till var att jag verkade passa oerhört bra för tjänsten förutom att jag inte sysslat med löner innan. Jag hoppas dock att de ser att jag verkligen är så lättlärd som jag sa att jag är - vilket verkligen stämmer.Så på fredag får jag reda på vilket av två datum som jag ska dit igen för en slutintervju. Vi är totalt tio stycken som kallas, fem i taget. 6-8 stycken ska de anställa och jag hoppas sååååå innerligt att jag får vara en av dem. I slutet frågade hon mig om hur lång uppsägningstid jag hade och hon blev verkligen glad när jag sa att jag var tjänstledig och kunde börja närsom.Lönemässigt lät också bra. Lön där låg mellan 18 och 20 000:-, vilket är vad jag tjänar nu. Så det är ju bara bra. Jag får ju betydligt kortare resväg och kan kanske samåka, så bensinkostnaderna lär minska i så fall. Annars lät det också bra.När hon frågade mig om farhågor och förväntningar på detta jobb jag sökt, svarade jag bara att jag går in i det här med öppna ögon och hoppas bara att jag ska trivas och att de ska trivas med mig i så fall.Innan vi skildes åt sa hon att hon såg positivt på det här och att jag hade goda chanser, vilket gladde mig. Nu vet jag att jag inte ska ta ut något i förskott, men det lugnade mig lite. Dock ska jag naturligtvis fortsätta söka tjänster eftersom det här KAN skita sig.För att summera det kan jag lugnt och ärligt säga att jag är väldigt nöjd med intervjun. Jag kunde inte gjort det bättre, vilket känns jätteskönt.Nu har jag ätit lunch med maken på kontoret och snart ska jag iväg och träna på gymmet. Det ska bli spännande att se vad jag orkar. :)Så tack till alla som hållt tummarna för mig. Nu får vi se vad hon säger på fredag när hon ringer. :)

Igår eftermiddag ringde min arbetskamrat till mig. Vi pratade om hur trevligt det var i lördags och att vi tjejer inte tänker ge oss förrän vi vunnit över killarna i TP. Vi har bara otur att inte lyckas komma in i mittcirkeln. Annars är vi duktiga. :) Faktiskt.Jo, jag kunde ju igår inte låta bli att fråga vad som sagts bland övriga kollegor igår när chefen sagt att jag tagit tjänstledigt. Tydligen hade det inte sagts mycket, men det som framkommit var att många sett att jag inte alls mådde bra av att jobba där.Det är nu jag då reagerar och även påtalar för henne i telefon, att om nu så många sett det, varför har ingen pratat med mig eller slagit larm till chefen eller över huvudtaget gjort något? Det är ju inte en enda själ som gjort ett smack.Ok, jag är inte förvånad över att ingen av dem gjort något, eftersom de flesta (99%) är en bunt puckon som jobbar där. Det som upprörde mig är att dessa människor ska vara goda föredömen för eleverna, där vi går och säger till dem att ingen ska få gå och må dåligt och ser man detta måste man göra något åt det - prata med personen eller säga till högre instans (i elevernas fall vi lärare och i vårt fall blir det rektorn). Men som vanligt är lärare i allmänhet skenheliga och "gör som vi säger och inte som vi gör själva", vilket är så oerhört sorgligt.Även om jag mått dåligt på jobbet psykiskt, har jag alltid sett mina arbetskamrater, frågat hur det varit med dem när jag sett att de inte mått bra samt då försökt avlasta dem på ett eller annat sätt, eller bara lyssnat på dem. Det går faktiskt att göra det. Jag är så glad över att ha sluppit dem. Det är verkligen inte en hälsosam arbetsplats får någon som gillar att leva livet med öppna ögon och inte gå med skygglappar eller sopa allt under mattan för att undvika konflikter.