* seg* trött* mätt* rastlös* förälskad* likgiltig* uttråkad* okoncentrerad* velig* lite huvudvärk* uppgiven* konstant törstig* småstel

Det blev resterna av thaisoppan med crabsticks och räkor samt vitlöksbröd till det. Gott.Jag fryser lite så jag ska bädda ner mig i soffan. Vi ska leta upp en film att se och bara ta det lugnt och mysa.Man ska ju njuta av helgen. :)

Igår berättade kompisen vi hälsade på att han läst att åldersdiabetes, typ 2, kryper ner i barnåldrarna och de hade t o m upptäckt 5-åringar med symptom för diabetes.Imorse när jag väntade på att maken skulle vakna hade jag tv'n på och TV4'as Nyhetsmorgon söndag, med Tilde de Paula. Där tog man upp just detta att fler och fler barn är kraftigt överviktiga och uppvisar flera symptom på diabetes typ 2. Detta är en genetisk sjukdom också, men snälla föräldrar. Ta ansvar!Det är inte normalt med tjocka 4-5-åringar! Mannen som satt i studion var så diplomatisk och försiktig i vad han sa. Jag tvivlar på att majoriteten av föräldrarna fattar vad de måste göra om de vill sina barns bästa.Själv är jag överviktig och vi har ätit grymt onyttigt innan. Vi har bättrat oss, men skulle ändå kunna äta ännu bättre och nyttigare. Men vi har alltid sagt att NÄR vi får barn är det slut på att äta onyttigt. Vi vuxna, och framför allt föräldrar, är förebilder för barnen. I min värld borde detta vara tillräckligt för att barnen ska vara normalviktiga (om de är friska men även har anlag för diabetes 2):* ät näringsrik mat* ha fasta mattider* ät nyttiga mellanmål* se till att barnen rör på sig på något sätt utan att hetsa barnen med för många aktiviteter* visa barnet att det är viktigt att äta lugnt ohc ordentligt genom att hela familjen ALLTID samlas och äter middag tillsammans. Där stressar man inte i sig maten!* Våga stå emot barnets tjat om godis och McDonalds (el dyl). Det är DU som bestämmer och vet bäst. Visa detta också.* Gör gärna aktiviteter tillsammans MED ditt barn. Detta är iallafall saker jag verkligen ska leva efter den gång jag får barn! För jag skulle aldrig ta vårt barn för givet och vill verkligen mitt barn det bästa och det bästa för barnet är inte att han eller hon får sin vilja genom.Jag lider verkligen med de barn som är kraftigt överviktiga p g a föräldrar som inte vet bättre. Den typen av diabetes är fruktansvärd. Det har jag sett på min egen stackars mamma. Om folk visste mer om åldersdiabetes skulle de nog vara försiktigare, hoppas jag iallafall.Det är inte bara att ta tabletter mot det.Det är inte bara att börja äta rätt och motionera om det gått "för långt" i sjukdomen.Det är sprutor, i värsta fall flera gånger om dagen.Efter några år får man kanske ta både tabletter OCH sprutor.Huden är allt annat än vacker där man måste spruta (i mage och lår).Man får lättare blåmärken och blodutgjutningar.Blodcirkulation blir sämre, speciellt i fötter och händer.Något av det värsta, som jag tror alldeles för få vet, är att man får nervskador. Man för sämre känselförmåga och kan t o m tappa känseln helt på olika ställen i kroppen.Det här är inte något som blir bättre med tiden heller, utan blir sämre. Det enda du kan försöka påverka är farten sjukdomen har - lite långsammare eller snabbare.Ingen förtjänar att få den sjukdomen, allra minst barn som inte har mycket möjlighet att påverka och ta de rätta besluten som vi vuxna måste fatta och ta.

Eftersom vi inte såg det igår och jag nu läst att många tyckte att de som gick vidare var väldigt bra har jag nu bänkat mig i soffan för att titta och lyssna, utan att dömma nu någon. :)Har ju missat andra och tredje deltävlingen, men får väl titta nästa lördag när det är final. För de är väl nästa lördag?

Har försökt städa lite idag. Har tyvärr fortfarande inga diskhandskar så jag har fått använda disktrasa eau naturelle.När jag skulle torka bort lite smulor från ugnsluckan, lyckades fumliga jag fastna lite i luckan och rev upp en nagel.Efter det satte jag mig och klippte ner naglarna en bra bit. Ska köpa förstärkningsmedel så fort jag kan och pensla på. Jag ger mig inte. Jag SKA ha fina, långa (inte superlånga klor), jämna naglar!

Idag till frukost började jag högläsa ur boken "Att välja glädje : en bok om att få ett bättre liv" av Kay Pollak.För några år sen fick jag se ett antal band med Kay där han föreläste om innehållet i boken. Först tyckte jag det var dravvel, men mer och mer lyssnade jag och tog till mig mycket av det han sa, samtidigt som en del togs med en nypa salt.En del av de saker jag lärde mig där har jag försökt hålla fast vid. Men en hel del behöver friskas upp. Maken och jag har båda märkt att vi är en hel del ironiska och kommer med spydiga kommentarer om allt möjligt. Därför har vi nu bestämt oss för att läsa boken och läsa den högt så att vi kan diskutera boken och det vi läst.Jag började som sagt idag och har läst en bit. Mycket av det jag läste är ganska uppenbart, men ibland behöver man läsa även det.Det här har vi läst idag och har att tänka på:* Jag är inte samma människa idag som jag var igår* Vill jag uppnå en förändring i mina relationer börjar den förändringen med mig själv* All förändring börjar med mig själv* Varje tanke och fantasi jag har påverkar min kropp rent fysiskt* Mina tankar är skapande* Ord, tankar, bilder och fantasier jag har om mig själv har fysiologiska effekter i min kropp* Våra tankar påverkar vår upplevelse & känsel* Våra tankar är oerhört kraftfulla* Som jag tänker och förväntar mig - så tycks det bli* Som jag tänker - så blir det* Jag är inte ensam om effekten av mina tankar* De tankar och attityder jag har skapar mätbara resultat - utanför mig själv* De tankar och attityder jag har är aldrig verkningslösa* Varje tanke jag har, skapar ett resultat i min omgivning* JAG ÄR INTE ENSAM OM EFFEKTEN AV MINA TANKARDessa punkter står i slutet på avsnitten som: läs stilla:* Jag påverkas av varje tanke jag tänker* Jag skapar den jag är med mina tankar* Jag kan förändra de inre bilder jag har av mig själv* Jag ensam väljer mina tankar om mig själv* Det är på tankens nivå all förändring startar* Det är m h a mina tankar jag kan förändra mig själv.* Det är på tankens nivå all förändring startarEn del är upprepning, men upprepning är inte alltid fel eller tjatigt, speciellt inte om man ska försöka få mer ut av sitt liv.Jag läste till s.29, och kände redan efter att jag läst att det kändes lite positivare och ljusare. Jag ska låta bli att tänka på att jag egentligen skulle varit gravid och varit omkring v26 nu och varit runt och go. Jag ska sluta tänka på operationen och hela den sjukhusvistelsen. Jag ska heller inte tänka på min arbetsplats som jag är tjänstledig från, eller oroa mig för att jag inte duger eller att ingen verkar vilja ha mig till de jobb jag söker.Istället ska jag tänka positivt, se fram emot saker, gå tillväga på andra sätt än som jag gjort nu. Ta mer tag i mitt liv och göra det bästa av det. Slut kommentera vad andra gör, vara nedlåtande och dyl.Jag ska välja glädje! :)

Jag undrar verkligen vad det är med min kropp.Jag känner inte igen allt vad som händer. Det är jättemärkligt.Då jag varit orolig för att min urin varit väldigt annorlunda tog jag imorse ett blodsockertest. Var faktiskt lite orolig innan den visade resultatet, 5,2, vilket är bra. Så då var jag ju iallafall lite lugnare.Jag har fått konstiga flytningar. Jag har fått jättekonstiga drömmar som jag dessutom kommer ihåg mer än vanligt. Stressande drömmar.Mitt tålamod är på superlåg nivå.Jag är hur fumlig som helst, helt allmänt. Tappar ofta saker, fumlar runt med saker. Stöter mer till saker.Mitt humor är hur ojämnt som helst. Något jag ser fram emot ena stunden har jag verkligen inte alls lust till nästa stund. Jag kan gå från jätteglad till superarg till hejdlöst ledsen.Jag är trött nästan hela tiden. Sover mer. Känner mig ändå inte utvilad när jag vaknar.Är detta bara jättegigantisk PMS (som i så fall är det värsta jag varit med om) eller är det en depression jag har?Jobbigt är det iallafall.

Inatt/imorse drömde jag inte om någon idrottsutövning, utan att jag hälsade på mitt jobb, som inte alls såg ut som det gör i verkligheten. Jag skulle hälsa på, men snabbt visade det sig att jag skulle vikariera istället. Det var min klass jag skulle undervisa, men en blaning av alla de elever jag undervisat under åren. En elev, som jag hade kämpigast med, hälsade dock på och var allmänt jävlig.Drömmen blev bara värre och värre. Eleverna var fruktansvärda och helt omöjliga att ha och det hela slutade med att jag skrek på klassen, ursäktade mig för att jag någonsin blivit lärare och för att jag förstört deras liv och fortsatta skolgång.Det var fantastiskt roligt att vakna efter den drömmen. :(Varför drömmer jag så helknäppa drömmar helt plötsligt?