Idag var det dags för mitt samtal. Jag kom iväg lite senare än vad jag hade hoppats på, och fick därmed lite bråttom. Testade en parkering som låg lite närmre där jag skulle vara. Tyvärr var det parkeringsautomat, så där kommer jag inte att parkera igen när det finns gratisparkering. Men jag var mycket nöjd att jag hade testat en annan parkering. För er som inte känner mig tar jag alltid de säkra alternativen, d v s det jag redan kan och vet För mig kan det vara jättejobbigt att prova något nytt. Det är oroligt och kan t o m vara ångestfyllt, och varför utsätta sig för det finns de säkra alternativen? Men jag utmanar mig mer och mer och det kändes bra.

Jag var bara en minut sen till samtalet.

Vi pratade om hur jag hade haft det sen vi sågs sist. Jag berättade om julen, om hur det går med att släppa ut katterna, när maken rest själv till jobbet samt förra veckans affärsresa, anfall, m m.

Hon tyckte jag hade jobbat jättebra och undrade om jag kände att jag ville fortsätta att gå på samtal. Absolut, svarade jag. Jag har mycket kvar att jobba med tycker jag. Jag fick mycket beröm att jag har sådan självinsikt samt att jag kan förhålla mig på ett hälsosamt sätt i jobbiga situationer.

Jag ska fortsätta att jobba på de områden vi startat, så som att släppa ut katterna, när maken reser utan att jag måste hålla koll på honom, att ha koll på mina saker, m m. Det vi ska börja fokusera på nu och aktivt börja jobba på/med är min självkänsla och mitt självförtroende. Framför allt vill jag kunna känna att jag inte ska nedvärdera mitt utseende. Att jag kan tro på dem som säger att jag är snygg och attraktiv, och inte säga "nej, jag är ett mumintroll" eller "nej, jag ser ju ut som en barbafigur. Det kan du inte tycka".  Det kommer inte att bli lätt alls, men jag SKA klara det!

Nu har vi fått våra skåp, diskbänk och bänkskivor har kommit.

Ca 1 ton vägde tydligen allt totalt. Inte illa.

Nu har vi sju dagar på oss att kolla att vi fått allt samt att det är helt. Inte den lilla uppgiften. Men det ska vi nog klara. Jag kanske skulle ta och sätta mig och göra födelsedagskorten för februari. Jag vet inte när jag ska hinna sen.

Har inte hört ett ljud än.

Frågade chefen när han gick förbi innan, men han hade inte hört ett ljud om ev förlängning.

Så jag väntar, och väntar, och väntar.

Jag vet att jag berättat detta tidigare, men jag blir lika glad ändå varje gång.

Idag nu när vi fikade på förmiddagen fick jag höra att de hade saknat mig igår när jag låg hemma och var dålig.

Att få sådana komplimanger värmer mitt hjärta oerhört. Jag känner att jag fortfarande inte är van vid att få höra positiva saker. Jag är bara van vid att höra gnäll istället.

Håller btw att plocka ihop mina saker nu. Har inte hört något än, men det känns mer och mer som att jag inte kommer att få förlängt. Så jag har börjat att ta ner mina saker, plocka ihop och rensa. Det känns verkligen jättekonstigt. Jag har visserligen bara varit här sen i maj förra året, men det är ändå en stund. Men allt har sitt slut och det är bara att acceptera.

Nu är jag på jobbet igen. Varsin bil har vi tagit idag. Ingen ångest. Jag har mitt samtal i eftermiddag. Första igen sen 19/12. Vad tiden går! Och eftersom vi ska få leverans från IKEA idag måste maken vara hemma och möta dem. Vi hoppas att samtliga paket ska få plats i grovköket till en början.

Makens fina kakor står i kylen nere i personalköket. De ser så läckra ut.

Jag hoppas att jag får besked om ev förlängning. Den chef som har hand om det kommer till kontoret idag. Så håll alla tummar! Annars är imorgon min sista dag här. Då ska man plocka undan allt här. Det känns konstigt.