Var rejält under isen innan ikväll. Det är tungt. Och stackars maken som försöker att få mig att må bättre.

Allt blir tungt i de lägena. Vill ingenting. Orkar ingenting. Kroppen lyder inte när man vill göra något. Det är som om någon tagit min kropp som gisslan eller tagit över den. För det känns verkligt och otäckt som om hjärnan och kroppen var separata, inte alls ihopkopplade.

Men jag lyckades ta mig ur det värsta.

Jag tvingade mig in i duschen. Hade med mig datorn och satte på musik som jag vet piggar upp mig. Och det funkade. Jag är len och ren och känner mig ny. Jag har fått tillbaka lite energi och imorgon ska jag må bra. Jag vägrar att låta mig tryckas ner av vår barnlöshet!

Nu ska jag hämta min iPod och ladda den till imorgon.

Sov gott 

Det känns så jävla orättvist att folk som inte klarar av att ha ett bra förhållande kan bli gravida. (syftar på en blogg här på bloggagratis. Inget annat).

Det är för många som försöker rädda sina förhållanden genom att skaffa barn eller skaffa ett till.

Newsflash! Barn är ingen jävla statusgrej!

Nej, ett barn kan inte rädda ett förhållande som är på väg utför. Istället kommer det antagligen att gå ännu mer utför och gå åt skogen men istället sitter ett eller flera oskyldiga barn emellan.

Varför ser ni inte till att veta var ni har varandra redan innan och pratar med varandra kontinuerligt oavsett om det är bra eller dåligt?

Jag kan stolt säga att jag och maken alltid varit väldigt duktiga på att kommunicera. För kan man inte det, är förhållandet kört. Tyvärr.

Det gör ont att läsa att någon är gravid. Varje gång. Men det känns så orättvist när det handlar om barn som inte borde bli födda in i dessa destruktiva förhållandena.

Vi har ett bra, fungerande förhållande. Men VI kan inte få barn. Var är rättvisan?

Världen är så jävla orättvis!!! 

Varför ska de få barn när det föds in i en sådan miljö?

Varför ska det födas så många barn som är oönskade?

Varför ska det vara ett sådant helvete att adoptera?

Varför är det så begränsat antal gratis IVF-försök när man vill att det ska födas fler barn? Istället läggs pengar på en massa annat skit på personer som inte förtjänat att få den gratishjälp (tänker inte vidareutv. det).

Jag är så trött på att läsa och höra om alla de förhållandena där det inte funkar. De lever i någon sorts fantasivärld där de tror att det blir bättre efter nästa barn. Jag kan inte fatta hur man kan tro något sådant. Har ni inte tid för varandra nu, lär ni inte få det sen heller. Och har ni inte ork nu när ni har ett barn, lär ni väl knappast ha det efter barn nr 2.

Och jag kan inte tänka mig att det skulle vända och bli så fel helt plötsligt i förhållandet. Och istället för att gnälla, sätt karlfan ner och prata med honom då! Förklara hur det känns och vad som är fel. Varför är folk så rädda med att prata med den det berör? Det är så jävla svenskt att prata med alla andra om problemen, men inte med den det berör. Hur ska det kunna bli bra om man aldrig pratar ut om det?

För sådana personer har jag väldigt lite sympati. De har lyckats sätta sig i den här situationen själva på ett eller annat sätt. Dem det är synd om är barnen.

Livet är så himla orättvist! :( 

Och jag håller mer och mer ställa in mig på att vi inte kommer att få barn.

Jag orkar inte kämpa för det till varje pris. Jag försöker ta mig ur karusellen. Jag blir bara ledsen, känner mig defekt och oduglig. Istället försöker jag se hur jag kan njuta av livet på andra sätt. Jag tror mer och mer att jag inte kommer att orka en adoption psykiskt. Jag orkar inte utsätta mig för det helvete jag läst att flera har.

Missförstå mig inte nu. Jag vill så innerligt gärna ha barn. Jag tror att vi skulle bli väldigt bra föräldrar. Vi har samma inställning till barnuppfostran och tänker lika. Vi har ett bra och stabilt äktenskap. Jag har svårt att se vad som skulle kunna rubba det. 

Jag känner att jag fortfarande är väldigt bitter. Jag är bitter på mig själv för att jag inte kan bli gravid på egen hand, eller att mina graviditeter misslyckas mer och mer kapitalt för varje gång.

Jag är bitter för att andra har så lätt att bli gravida. Speciellt de som inte är planerade.

Men mest bitter är jag när det är folk i dåliga förhållanden som blir gravida. 

Detta är något jag jobbar på och ska fortsätta jobba på. Jag vill inte vara arg och bitter. Jag vill kunna skaka på huvudet och rycka på axlarna åt dessa idioter (de sistnämnda i stycken ovan). Eller bara strunta i det. Men det är inte så lätt.

Det här blev verkligen ett spy galla-inlägg.

Jag är inte intresserad av att bli ifrågasatt tack. Detta är mina känslor, mina tankar. Det är nog inte kontstigt att man har dem efter att fortfarande vara ofrivillilgt barnlös i 5½ år.

I fredags var det 5 år sen jag fick mitt första plus på stickan. Jag kommer ihåg hur lyckliga vi var. Vänner som grät när vi berättade som följde vår kamp. Föräldrar som blev jätteglada. Och vi trodde att det skulle gå bra. Ingen av våra vänner hade drabbats av något som gått snett (vad vi vet). Mammas missfall hade jag i bakhuvudet men mådde ju bra så vi var övertygade om att det skulle bli bebis i sep-03.

Det är med  stor sorg jag tänker på hur snett det gick. Eller att nu i dagarna skulle vi fått barn om graviditeten i våras gått bra. Men de gör ju aldrig det. Tre graviditeter och alla har gått åt helvete. Inte ens missfall utan utomkvedes. Senast igår tittade jag på min ärrfyllda mage med avsmak. Dels p g a ärren och dels p g a att den är tjock. :( Och det är mitt eget fel. Den är tjock p g a graviditeten, operationen (är fortfarande inte 100% läkt) och för att jag inte motionerat.

Det är inte alls konstigt tycker jag att man är lite bitter, arg, uppgiven och ledsen ibland.  

Nä, torka bort tårarna och tänk på något annat. Jag orkar inte vara ledsen igen. Jag vill bli glad och positiv. Synd att det är lättare sagt än gjort bara.  

Jag har äntligen använt den stora, nya kameran för första gången.

Jag ska läsa på ordentligt, men nu ville jag bara testa den när jag skulle lägga upp korten jag gjort i helgen. 

För att fotografera med den för första gången blev det bra bilder tycker jag.

Jag har gjort ytterligare två kort. Det ena är redan framme eller kommer fram imorgon till en speciell person som fyller år. Det andra ska lämnas över på torsdag. Så korten kommer upp imorgon och på torsdag för de som tycker det är kul att se mitt pyssel.  

Idag när jag vaknade var jag stel. Täppt i näsan var jag också och nu har jag en rejäl beläggning på stämbanden. Inte alls skönt.

Maken har ont i händerna och armarna efter allt skruvande igår samt i ryggen.

Vi är helt enkelt bakis i kropparna. För mycket arbetande igår. ;) Iallafall för maken.

Idag blir en lugn dag. Jag ska fortsätta att rensa och packa ner saker. Men det kommer att gå långsamt. Jag hoppas maken kan hjälpa till lite också.

Jag ska leta upp papperstallrikar och dyl saker. Vi bör ha kvar från när vi inte hade vatten för 2 år sen.

Solen skiner och vi har snö idag. Vi var båda mäkta förvånade att det ligger snö, och en hel del.  Det är dock strax över noll, så det lär töa bort. Blåser en del gör det också. Men fint är det ute. :)